Ibland ett slags vemod trots att allt,
egentligen är rätt bra.
Något jag än inte kan identifiera.
Många faktorer eller ren trötthet?
Ibland har jag inte svaren.
Som om jag nu skulle behöva.
Så jag kommer hem.
Tar promenaden i dagsmejan.
Handlar gott till kvällen.
Byter vatten i vasen.
Drar dammsugaren.
Lägger masken, tar skrubben, badet.
Njuter på alla sätt möjliga -
men med nyanser av grått i mina fjäll.
Samma fjäll som skimrar färgstarkt andra dagar.
Stranden förändras varje dag,
det finns en förtröstan i det.
Att det som var spår så enkelt sköljs bort.
Att det som var flackt blir brant och vice versa.
Det som lever i havet vet.
Intuitivt.
Jag antar att vi fungerar likadant.
Blir flacka och branta, gråa och färgade
likt i ett vågslags dans
och med varje möjlighet till förändring.
Bara är.
Utan all annan kännedom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar