I vatten jag sänkte mig

 

 

 

Det var dagar som de här jag alltid gick till badhuset,

till de starkt upplysta rummens fristad

nästintill ensam gled jag oftast i vattnet

lade det onda bakom mig i kloret och fokuserade alltid

på samma punkt ovan klockan jag aldrig kunde se klart

trianglarna

jag simmade mig in i meditation

och det enda jag hörde var mina andetag,

vattnets svallande mot min kropp, den lugna musiken

ibland tända värmeljus invid poolkanten

som förstärkte

och i duschen stod jag sedan i evigheter

skubbandes och skrubbandes tills skinnet lös rött

gled in i bastun med inpackning, vattenflaska

och apelsin

lade mig alltid raklång på den heta bänken och

var exakt lika långt bort

från blåsten, från de tunga himlarna och blåsten från norr,

som jag kunde uppbringa

jag befann mig i begynnelsens livmoder,

i grottan till allt livs uppkomst

och det var som en nyfödd jag sedan öppnade tungdörren

som jag smörjde och klädde på mig

jag kunde inte känna mig annat än glad, harmonisk

än redo att möta resten av dagen så som jag önskade

det var alltid min styrka, att inomhus lysa upp, värma upp

de dagar ingen katt syntes ströva

inget annat badhus har haft samma effekt, inverkan

inget lika intimt och hemmahörande

mina andetag sitter i väggarna