Omedelbar tillfredställdhet

 

 

 

 

Tidig morgon och allt annat tycks sova.

Huset. Gatan. Orten.

Solen lyser stark likt en sommarmorgon.

Och tittar man noga mot himlen står det "ledig dag" bland molnen.

På ett ungefär.

Brukar alltid ha varit en dag on the move. I år en dag vid skrivbordet.

Och det känns inte fullt ut bekvämt även fast det är egenvalt.

Skaver i rutinnerven.

 

Peppar mig med vad skönt det kommer bli sen.

När det är klart och jag kan städa ihop.

Faktiskt ta helg med lite lutherskt slit i ryggen.

Måla naglarna i det nya lacket och skina i kapp med solen.

 

Fast självdisciplinen tycks redan ha tagit ledigt.

Och jag spankar mig med riset.

Lider och är bedrövlig ett litet tag till.

 

*



Om te och Anton Bergs - bland annat.



 

 

Jag har mina egna traditioner kring påsk.

Vem har förresten inte?

Se Easter Parade med Judy Garland och Fred Astaire

med solen lätt skinande in genom persiennerna.

Under tiden sippa violte från Kusmi

och proppa munnen full med marsipanägg från Anton Berg.

Känna mig lagom dekadent och rokoko.

Och bakom de tilltalande smakerna finns symboliken:

filmen för moster'a, teet för mormodern med samma våriga namn,

äggen för att minnas farmodern för lyxigare fanns inte i hennes värld.

 

Åka ut på konstrundan kring Fryken.

Trängas med stressade kvinnor i allt för tunga parfymer,

lagomt loja tillhörande män, avspända och samtalandes utanför i solen.

Se inspirerande konst.

Och alldeles för många stilleben av blomvaser, sjöar och barnbarn.

Häpnas av prissättning -

och ta en gudomlig påsklunch eller fika på det.

And I lovet it!

Köpa en Årestrut och åka hem till skogs och myskläderna.

Ha gjort min "easter parade".

I brist på Ägglunken i uppväxtorten.

Denna underbara tipspromenad med äkta ägg vinst.

 

Se påskbrevsutställningen på Värmlands museum.

Före eller efter de vinnande bidragen presenterats i NWT.

Skratta över det fyndiga och gripas in i hjärteroten

av förskolornas bidrag i åldern 2-5 år.

Samtidigt passa på att i ensamhet vandra muséet i timtal.

Som förr. Som alltid. Som senare.

Hur jag förr, när jag som turbulent 16-åring som nyss flyttat hemifrån,

fann tröst bland tavlorna. Samtalade med dem och penseldragen.

Stärktes. Överkom.

Och en fika på det. Såklart.

 

Läsa Elmer Diktonius och Stig Dagerman.

Alltid denna recenceran av Diktonius når våren kommer.

Bättre ordsättare finnes inte!

Vet dock inte när jag gjorde det sist. Läste.

Har fortfarande uppfattningen om att jag gör.

 

I år känns det dock som allt stoppats in ett ägg. Ruskats runt. Slängts ut lite hur som och vad som. Inte som brukligt men bra ändå. Något behöver bli klart och fullkomligt. Detta är mitt strukturerade fokus. Allt annat får ta vid efteråt. Jag tar ett marsipanägg på det.

 

*

 



Att ge sig själv en gåva

 

Jag tycker om idén med påskägg.

Vid vilken tidpunkt man skänker - vårdagjämning, påsk eller första vårtecknen

 eller under vilket namn, gör mig detsamma.

Det är det här med gåvor i ägg.

Det spelar ingen roll om det är godis, smycken, en tidning eller något annat.

Inte heller storleken.

Det är själva idén och tanken.

Men jag ljuger lite - innehållet ska vara gott.

Vilket kan tolkas lite hur man vill.

Jag är även stor förespråkare av att ge gåvor till sig själv.

Återigen tycker jag det är ovidkommande med gåvans storlek,

det är uppmärksammandet som är det viktiga.

Ex. en kopp te eller kaffe, en klipptid,

en stund i solen, tid att bara vara

eller varför inte en ny bok?

 

Och för att sammanföra.

Varför inte ge dig själv Sofia Axelssons bok Nordiska gudinnor i påsk?

En definitivt god bok innehållsmässigt.

Med både kunskap och lekfullhet visar Sofia på sätt att föra in nordiska gudinnor i vardagen.

Ett riktigt guldkorn!

Finns hos Adlibris.

 

 

 

 

How it works

 

 

 

För varje dag snötäcket något tunnare.

Så att säga.

Isar sjunger. Ja, det är sanning.

Skatan tjaxande i trädtoppen.

Guld i munnen.

Så att säga.

Hela korgen fylld av gyllne ägg..

*



Olja, ört och skinn

 

Healing Lotus Aromatherapy

 

 

Det är något speciellt med egengjorda kroppsoljor.

Med hela förfarandet. Från start till punkt.

Med att från början välja ut bas.

Insamlandet av komponenter.

Väntan under verkandet.

Tappa upp på flaskor.

Användandet.

Lycka.

Jag brukar använda mandelolja som bas.

Eventuellt tillsätta droppar av någon annan,

exempelvis tistelolja.

Det där gör man ju hur man vill

men för mig och min hud passar de bra.

Att under hösten eller vintern plocka fram örter jag samlat från sommaren,

eller göra dem under pågående säsong,

beror lite på hur jag känner för det.

Vad jag har för behov.

Lavendel har alltid varit en favorit.

Av många olika anledningar.

Jag har mixtrat med vildros

och funnit den särdeles fin.

På vintern samlar jag gärna tall och gran.

Låter det sjuda på spisen.

Ja, jag gillar den där snabbvarianten.

Att stå och röra,

känna de aromatiska dofterna spridas i hemmet.

Lätt att tillföra magiskt arbete om man vill..

Att sedan tappa upp på mörka flaskor är att föredra.

Många gånger finns ju de vackra på loppis.

Hela tillvägagångssättet.

Slår de dyra på kosmetikahyllorna.

Att smörja med kvistar där Korp suttit. Spejat.

Lyckas de aldrig med.

Att i princip helt kunna styra över innehållet.

Kraftfullt ur flera vinklar.

*

 

Healing Lotus Aromatherapy

Islossning och blötmarksjord

 

www.pkbild.se

 

 

Ibland väller det över mig.

Flyter upp till ytan som ett svällt lik.

Sådant jag känner gör sig påmint.

Sammanknutna nervtrådar och nate.

Vassrör och sylstenar.

Islossning och blötmarksjord.

Vänern - the love of my life,

vad jag längtar att kyssa dej.

*



Angenäm eftersmak

 

 

Rosenklo

 

 

Det är ofta jag längtar Mexico.

Att vakna utsövd i gryningen till vågslag och fåglar.

Vandra stranden innan dagen har börjat.

Äta solmogna frukter till frukost och välja skugga

för att värmen redan trycker.

Sånt.

Att bada i turkosblått hav, se havssköldpaddor, rockor och bläckfisk

förutom papegojfisk och de andra.

Vita stränder mjuka som mjöl och svala pga korallerna.

Tanka så mycket solljus och D-vitaminer att man nästan sprängs.

Sånt.

Att kunna välja mellan en uppsjö av goda restauranger,

där hålet i väggen var to kill for, oh my..

och där kakaorestaurangen med eko och hälsotänket

fortfarande lockar och får mig påmind om att jag är hemma nu.

Sedan länge.

Sånt.

Så många juicer. Så många juicer...

Och ja, det är sånt här jag längtar men inte enbart.

Vardagslunken.

Människorna. Stämningen. Lekfullheten.

Kreativiteten.

Det man ser när man skrapar på ytan.

Går bakom.

Om jag har smält undan?

Kan inte påstå det.

Det greppade mig på ett sätt jag inte blivit greppad förut.

Är redan i planeringarna av nästa resa,

en weekend i europastad av något slag,

samtidigt som jag vill tillbaka.

Har inte sett mig mätt,

har inte passerat gränsen till Belize,

av alla ting....

It´s a cold night for alligators

 

 

 

 

 

Naglarna lyser syndigt auburginefärgade,

inför något som aldrig blev av.

Jag ersätter.

Och under tiden gräver jag ner mig i mörkervattnen.

Inte destruktivt men kraftfullt.

Kom gyttja och träsk.

Jag dansar med dig nu.

River med auberginefärgade klor,

verkar i både vatten och på mark.

Lär mig koder från urtiden.

Är.

 



Man väljer själv till vilken gate man vill gå.

 

 

 

 

 

Ibland är det som allting börjar om på noll.

Att det jag lever har levts tidigare.

Att de val jag gjort är oberoende av förändringar.

Att allt trampar.

Att alla insikter förpassats.

Som att alla orden jag skrev vore någon annans.

"Är det verkligen jag som tänkt, sagt, skrivit det där?"

Jo.

Livet rullar på.

Så mycket hälsosamt, energirikt och positivt

vi alla bär på insidan.

Alldeles redo att släppas lösa - om vi tillåter det.

Om vi rullar upp rullgardinen.

Det slutar aldrig förvåna mig,

hur så mycket i livet bara handlar om att bestämma sig.

Fullt ut göra valen.

Och vad mycket enklare de är,

än själva allt det andra: veligheten, orkeslösheten, oron etc.

Inget är så frigörande och enkelt

som det energirika - när man väl är i det.

Det är en sanning att energi föder energi.

Så enkelt.

So why don't I?

Men jag vet svaret.

Att gå från punkt A till punkt B, är inte min melodi.

För mig finns storheterna däremellan.

Framträder likt en grekisk urna,

dagar av virr,

eller helt enkelt en annan väg fram.

Fasligt mycket mer givande om man frågar mig.

Förutsatt att det är en dag när jag har vett att uppskatta det.

 

*

 



Standing in the doorway

 

 

 

 

 

Det är vårdagjämning idag.

Våren ska officiellt börja.

Läs, redan helst ha börjat.

Intressant tycker jag,

hur vi förväntar oss kunna bestämma över något

som bestämmer sin egen rytm.

I hälsokostaffären igår samtalandes med expediten:

- Ja, imorgon börjar våren. säger expediten frustrerat.

- Ja, de säger det. svarar jag.

- Förra året var det 15 grader idag. 15! Rösten något gäll.

- Det blir svårt att bräcka. svarar jag.

Och det är just bräcka jag väljer som ordval.

Denna ständiga tävlan och liknelse med andra vårar/somrar/whatever.

*

Vid datorn.

Skriva inlägg och välja bild.

Går igenom alla mappar efter en lämplig och vårlig bild.

Ingen.

Massor av höst, regntunga marker och gulnande löv.

Nästan lika mycket sommar.

Några vintrar.

Men inga vårar.

*

Förr om åren drabbade depressionen mig.

Slog till någon gång under mars-april.

Någon vecka eller två.

Boom!

Damp ner som på beställning.

Jag hade inga verktyg. Förstod inte.

Det kom mig att inte se våren.

Inte höra, känna, uppleva allt det vackra. Magiska.

Eftersom jag inte uppskattade den.

För en egentligen ganska kort men högst intensiv depression.

Jag kan inte säga att jag minns när den försvann.

Eller hur.

Bara att jag en vår inte hade den och insåg

att det var några vårar sedan sist.

Kanske för att jag spred ut mitt mörker,

lät det träffa mig året om.

Kanske för att jag struntade i alla måsten.

Struntade i all den yttre påtvingade karusell till

hysteri som jag upplever kommer med vår och sommar.

 - solande, nya kläder, uteserveringar, trädgårdar and the list goes on...

Kanske för att jag stod fast i vem jag är -

alldeles mörk och vrång.

Kanske för att jag gjorde den på mina villkor och fann den vacker.

Kanske för att jag växte upp..

Kanske för att brände ner skogen/rev ner tornet...

och lät nytt spira.

Släppte in min egen vår so to speak...

Kanske just en vårbukett av allt nämnt och något glömt.

*

Idag längtar jag daggsmeja, takdropp och varma läväggar.

All för jävlig odör som letar sig fram. Förpestar.

Skor fulla av sand - hur, huuur är det möjligt?!

Och sedan

skogsstigar något mer torra än blöta,

bäddar av små vilda blommor,

kyliga kvällar

och sprittande fåglar.

Tunnare vantar.

Lika värdefull och vacker som alla årstider.

För idag njuter jag dem alla.

Och vid varje skiftning längtar jag den nya.

jag tror jag snurrar med hjulet.

*

Men jag gnäller inte.

Skyr inte snön som virvlar vit utanför.

Minns alla snöoväder i april

och låter precis som mormor/farmor/farfar.

*

Fast jag välkomnar.

Lagar extra god kycklinggryta till lunch.

Gör onyttiga spenatknyten.

Tänder ljus som ett statement.

Någon gräns för all vinterhet måste det ju ändå vara.

God vårdagjämning!

 

What we do today...

 

 

Rädsla,

att inte känna tillit i stunden.

Av någon anledning.

Ibland befogat.

Ibland tankemonster.

Hur ofta styr din rädsla dig?

Medvetet eller omedvetet.

Hur många eliminerade?

Hur många återstår?

Changing Woman

 

 

Jag skulle kunnna välja att skriva om allt ljust som händer

men det är inte min melodi,

inte mitt sätt att begränsa.

Jag väljer mörkret,

utan att för den sakens skull vara nertyngd av gyttja, av lera och vatten.

Jag släcker ljusen och vänjer ögonen.

Vibrerar i den blå timmen.

I twin peaks kan man när tillfället är det rätta se slöjan vika undan, avslöja. 

Jag smörjer drömögat, gräver djup i lagren av min själ,

avslöjar, stärker.



Teskedsgumman 2

 

 

 

 

 

Den lilla kvinnan med det exotiska namnet,

är min moster.

Så mycket av omvärlden har hon inte sett,

nej, knappt ens något av närmiljön.

Det är skogen hennes fingrar känner.

Skogen, ängarna, trädgårdarna, kyrkogårdarna.

Det är med växter hon arbetar.

Med djur.

Med mat och bak.

Fingrarna krokiga likt en rotvälta.

Hela damen som en skog.

De egna barnen uteblev, de vilda vandrade in.

Älgar som tryggt vilat neranför köksfönstren i älgjaktstider,

rådjur som fött och gett di vid granarna i skogskanten,

ekorrarna som fick egna nötkorgar i träden.

Och hela trädgården blomstrande.

Och hela kyrkogården blomstrande.

Och hela skogen omhändertagen

av småhänderna.

Lillkvinnan som i ungdomen blev skogshuggare,

med råstyrkan i blodet.

Då, så vacker, mörk och exotisk att alla män vände sig om,

tutade och visslade som om det inte fanns någon morgondag.

Alla blommor, laxrosa och turkosa färger,

så vackra mot den naturliga pepparkakshyn.

Alla så övertygade om att hon var adopterad.

Namnet och utseendet - som om hon vore latinamerikansk

och inte värmländsk bondjänta.

Sånt som sedan snabbt fick vissna ner.

Bli till en svartsjuk makes oro.

Världen ställdes in, väninnorna utebli,

på alla sätt stympad

förutom de laxrosa naglarna.

Hur mormor som bröt sig loss hade så svårt att acceptera

att dottern valde att bli en kuvad kvinna och hur det formade henne.

 

Alla öden som omgärdar oss.

Vilka vävar de väver.

Så intressanta och fashinerande att lyssna till.

Alldeles anonyma.

Pulserande tätt intill.

Upp till oss, vad vi väljer att se.

 

Teskedsgumman

 

 

 

 

 

Vilket väder det var spelade ingen roll.

Jag var ändå utomhus.

Ofta var dagarna när jag i full fart cyklade nerför backen

och trampade bort till det sista huset på vägen.

Eller några år senare,

tog stigen i skogen nerför ett annat berg

men med samma hus som destination.

Till mostera'.

Där andades allt fortfarande 50-tal,

bakbänken var låg och hade utsikt mot skog och ängar.

Fönstret bakom var nästan alltid öppet,

släppte in fjäril och flygg.

På bordet stod radion alltid på och i hyllan på väggen

stod tillbringaren i form av en katt alltid lika stilla.

Katterna sov på stolar eller i kökssoffan och jag,

jag satt nästan alltid på trappallen och sjöng

medan moster lagade mat eller bakade bröd eller kakor.

Det var på alla sätt möjliga som att kliva in i dåtiden.

Och när mannen senare kom hem åt vi det sagolikt goda,

skruvade upp radion ett pyttesnäpp och plockade fram spelen.

Monopol eller Fia, nästan aldrig något annat.

Ibland kollade vi på wrestling, då flyttade nutiden in för något ögonblick.

Och om det var en särdeles god dag,

fick jag för en stund sitta i hans gungstol,

med kudden bakom ryggen.

Det var som ett museum,

är fortfarande som ett museum.

Och samtidigt som det finns något stråk av tragik i det

är det så vackert och tryggt.

Mannen finns inte mer, katterna har ersatts av duvor.

Termosen med kaffe på trädgårdsbordet

står dock varm varje dag.

Händerna något mer reumatiska och krokiga,

kvinnan om möjligt ännu kortare och hesare.

Men oslagbar i köket är hon ännu.

Min moster.

*

 

 

bilder från söta saker

As simple as that...

 

 

 

 

Ofta går jag med ena ögat i framtiden.

Tänker att det kommer bli bättre sen,

när håret är klippt, när pengarna trillat in när soffan äntligen är den rätta,

 när en katt har flyttat in,

när tiden finns för skrivande och jag skriver, producerar

är skapande aktiv och dukarna målas stort.

Då.

Är det på riktigt bra.

När och om och hur och när men framför allt om våren.

När isarna släppt och sjungit klart.

När trädan börjat löva när värmen kommit

då står båda ögonen i framtiden.

Då.

Är det på riktigt mörkt.

Allt kommer kännas bättre med den nya sjalen, tröjan, doften, läppstiftet - då är jag to kill.

Vilket jag så klart blir för så fungerar det.

 Det är bara synd att inte samma känsla kan komma av sig själv.

För den gör ju inte det,

när alltet, allt det som finns,

inte uppmärksammas utan kritiskt granskas.

Vi skapar vårt eget liv med allt vad det innebär.

Inget nytt, inget vi redan inte känner till.

Men gör vi, på riktigt?

I allt vad vi gör och inte gör i nuet skapar vi förutsättningarna för framtiden.

Genom att nära rädslan, fruktan, oron -

möjliggör vi för att det ska finnas med i framtiden.

"Vad var det jag sa"-syndromet...

Vi blir beroende av våra känslor.

Det är genom att göra annorlunda

som vi smälter isarna.

Häromdagen uppmanade jag sambon att gå ur rummet

och komma tillbaka in på ett annat sätt.

Det är sällan jag uppmanar mig själv.

Trots att jag ändå är medveten.

 

Att göra just så, lämna rummet,

att starta om på nytt sätt i olika situationer.

Att gå med en spegel över axeln,

att välja ny plats kring köksbordet eller på bussen,

allt sådant som får oss uppmärksamma på våra beteenden och rutiner.

Tror jag är ett utmärkt sätt att börja förändringen på.

Förändringen till att vara i nuet.

Att välja en rituell död och pånyttfödelse.

Rökelser, oljor, knyten och månfaser -

på alla sätt arbeta.

 

Fast ibland kanske det bara är en jordning, en meditation.

Sådär rakt upp och ner i tillvaron.

För hur var det nu....

Vi väljer själva...

*

 

 

 

A love story

 

 

 

 

Says who?

 

 

Har inte förr tänkt på det,

förrän nu.

Förrän jag läste.

Mycket intressant, klokhet och sanning där

men nu

framför allt

vad vi bevarar och inte.

Husen som rivs,

husen som bevaras.

Det granna, fina.

Det torftiga.

Utan någon annan jämförelse än det ekonomiska.

De stora gårdarna, allèerna etc.

Rivningshusen, ödetorpen.

Som om inte den historian vore intressant nog?

Nog för att bevara?

Fast det gör ju det -

bevaras av enklare slag.

Fast inte alltid med samma anseende,

med samma känsla etc.

Även om det givetvis sker ofta, oftare..

Varför alltid denna fashination uppåt?

När den sanna existerar utan gränser.

 

 

http://hdbrainstorm.blogg.se/

Eternal

 

 

 

 

"Real poetry doesn't say anything,

it just ticks off the possibilities.

Open all doors.

You can walk through any one that suits you.

And that's why poetry appeals to me so much

- because it's so eternal."

/Jim Morrison

I vatten jag sänkte mig

 

 

 

Det var dagar som de här jag alltid gick till badhuset,

till de starkt upplysta rummens fristad

nästintill ensam gled jag oftast i vattnet

lade det onda bakom mig i kloret och fokuserade alltid

på samma punkt ovan klockan jag aldrig kunde se klart

trianglarna

jag simmade mig in i meditation

och det enda jag hörde var mina andetag,

vattnets svallande mot min kropp, den lugna musiken

ibland tända värmeljus invid poolkanten

som förstärkte

och i duschen stod jag sedan i evigheter

skubbandes och skrubbandes tills skinnet lös rött

gled in i bastun med inpackning, vattenflaska

och apelsin

lade mig alltid raklång på den heta bänken och

var exakt lika långt bort

från blåsten, från de tunga himlarna och blåsten från norr,

som jag kunde uppbringa

jag befann mig i begynnelsens livmoder,

i grottan till allt livs uppkomst

och det var som en nyfödd jag sedan öppnade tungdörren

som jag smörjde och klädde på mig

jag kunde inte känna mig annat än glad, harmonisk

än redo att möta resten av dagen så som jag önskade

det var alltid min styrka, att inomhus lysa upp, värma upp

de dagar ingen katt syntes ströva

inget annat badhus har haft samma effekt, inverkan

inget lika intimt och hemmahörande

mina andetag sitter i väggarna

50 shades of grey

 

 

 

 

 

Ibland ett slags vemod trots att allt,

egentligen är rätt bra.

Något jag än inte kan identifiera.

Många faktorer eller ren trötthet?

Ibland har jag inte svaren.

Som om jag nu skulle behöva.

Så jag kommer hem.

Tar promenaden i dagsmejan.

Handlar gott till kvällen.

Byter vatten i vasen.

Drar dammsugaren.

Lägger masken, tar skrubben, badet.

Njuter på alla sätt möjliga -

men med nyanser av grått i mina fjäll.

Samma fjäll som skimrar färgstarkt andra dagar.

Stranden förändras varje dag,

det finns en förtröstan i det.

Att det som var spår så enkelt sköljs bort.

Att det som var flackt blir brant och vice versa.

Det som lever i havet vet.

Intuitivt.

Jag antar att vi fungerar likadant.

Blir flacka och branta, gråa och färgade

likt i ett vågslags dans

och med varje möjlighet till förändring.

Bara är.

Utan all annan kännedom.

 

 

Körkarl och körkvinna

 

 

 

 

 

Ibland ramlar det gamla över.

River hål i det nya floret.

Jag kanske inte direkt tillåter stora hål numera.

Och så värst mycket till tunt flor är det väl inte heller.

Men ändå.

River eller lättklöser gör det likafullt.

Det där något eller någon från förr.

Egentligen är det väl mer jag.

Vem jag tillåter mig att bli..

Men ändå..

Likafullt...

Jag frågar mig vad det handlar om

och reder i trådarna.

Sedan blickar jag mot de gladare trådarna.

Värmer te.

Och

?

Fortsätter dagen.

Gladare, starkare och mer balanserad.

Handlar återigen om,

vem jag tillåter mig att bli. Vara.

Vad jag inkluderar och exkluderar.

Tarotkortet Lustan.

Att rida eller ridas.

Av sig själv eller andra.

Jag ser hästar överallt.

Inklusive i rotrevan på väg hit där jag nu befinner mig.

Blir lätt så när man uppmärksammar...

!

Vill ge en blomma.

Till alla som kämpar med sina egna hästar,

mer eller mindre inridna.

 

 

Picture: long forgotten, please remind me if u know