The Yule Tree Tarot Spread

 

 

Hittade den här läggningen hos Tarotize förra vintern.

Tänkte göra den igen under dagarna.

 

***

 

 

Som sot är himlen.

Ljuset som aldrig riktar når fram.

Förmå ramla över kanten.

Och jag låter inte stjärnorna slockna idag,

håller dem högt.

Skrubbar.

Lägger korten.

Reser till skogen, vattnet, klippan.

Gör vad jag har längtat, förberett.

Bränner, eldar.

Ljuset och mörkret.

Sol och måne.

Firar i tiden av firande.

 

 

 



När mörkret smeker

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Söker ...

 

 

De glittrar fram som ett ljusflöde.

bilarna

bakom och framför

allt det där vi ställer fram.

Exponerar.

Väller fram som smalfilm,

faller till golvet.

Och ansikten som hastigt vänder sig om.

En tiondel av tiden.

Uppmätt mellan fingrar.

Söker av.

Hejdade aldrig orden när de frös till is ånyo.

Winter Wonderland -

och allt tycks gå förbi.

Letar de inledande orden bland dagens skrymslen.

Alldeles lagom til kvällen

och ingenting av vikt därmellan.

 

 



Följa spår

 

 

Mörkret en opolerad glaskupa.

Kapslar in.

Och det som lever och verkar här

bearbetas.

Vandrar tanken till trähus i skogen,

eremitstigen inom till bekanta platsen,

uppvuxen urskog, mossa grenar, frodighet.

Levande och dött i samverkan.

Vandrar tanken till DIY projekt,

stickningar, sjalar, filtar, spetsar,

allt som seendehanden skapar.

Färg och det färglösa.

Klo, fjäder och ben.

Rökelsekol och annan hamn.

Drömögat.

Seögat.

Hörörat.

Slipade sinnen och perception.

Allt det jag ser, upplever, känner och förnimmer -

omskapas.

Vävs samman.

En annan sorts pläd - existerar så många.

Gör det inte!?

Kråkfåglarna pekar ut riktningen.

Snart men inte än,

följer jag dem.

 

 

 



After the fire

 

 

 

 

Och när det varma heta drog bort,

stod jag kvar.

Likt en stenstod solid.

Något bränd av lågor,

något avskavd i hörnen

men oförskämt besparad.

Det är etappmål nu.

Champagne till kvällen.

Som att dricka stjärnor.

Ja, jag ska skuka hela universum i mitt gap.

 

 

 

 

 



Till det snötäckta längtar jag.

 

Jag rör mig inte ute om dagarna.

Verkar inomhus.

Om morgonen.

Om kvällen.

Mörkt när jag går.

Mörkt när jag kommer.

Hem. Hemifrån.

Men inom,

känner jag mig långt från hem.

Hem som i jag.

Plnaerar för det enkla i tillvaron.

Det som för mig är lyx.

Långa skogspromenader.

Som en klyscha ur en kontaktannons.

Att få tanka bland granris och tall.

Släppa.

Fylla på med syre.

Fan vad jag längtar.

Vintertystnad och skogssus -

kanske de vackraste tystnaderna.

Den ena total, den andra av liv.

Under tiden duschar jag mig till ro.

Skrubb på gran och tall,

olja på gran och tall.

Som att älska med skogen.

Bli ett. Bli ren.

Renad.

Stärkt.

Så överlever jag dagarna, nätterna - några dygn till.

 

 

 

On fire

 

 

Mot mitten jag kryper allt närmre.

Svedda vingar, svedda hår.

Svedd hud.

Så värst mycket varmare -

kan det inte bli.

Övar på att bevara insidan kall.

Pendlar mest mellan överhettad och ljummen.

Fast på något märkligt sätt - kall.

Kall.

Kommer bli.

Igen.

Kommer dö.

Kommer leva.

Kommer mycket.

Men inte än.

Fortfarande inte detta än - än.

Kryper närmre eldens mitt.

De svidande kinderna.

Fågelflocken som en pil över himlen.

 

 

 



Fire walk with med

 

 

På hög har jag samlat.

Sånt som ska kastas och bli bränt.

Samlat rester, samlat spår.

Sånt som skulle bota, sånt som skulle sota.

Ord.

Känslor.

Det frustrerande.

Det stressande.

Mycket har jag samlat i min hög.

Sånt som rev och slet men inte längre.

Sånt som önskades men inte längre.

Sånt som har tillkommit.

Sånt som inte vibrerar längre.

Nagel, hår och blod.

Mossa, växt och jord.

Och när mörkret mörknar,

och månen avtar -

börjar fjädrarna sakta falla.

Då träder jag ur en roll.

Renar.  Renar. Renar.

Åker till skogs.

Där land smeker vatten,

eller om det är tvärtom.

Och bränner skiten i högen.

Dansar, äter, dricker.

Och bortom.

Men inte idag.

Idag ett kryss i almenackan.

Ännu inte skepp i hamn.

 

 

 



It's all about stars

 

 

 

 

 

 

 

Wikipedia, Crush Cul de Sac

 

 

 

Allt handlar om stjärnor.

Jag ser dem överallt.

Olika konstellationer.

När jag var liten tittade jag och pappa på stjärnhimlen om kvällarna.

Ibland med blotta ögat,

ibland med vanlig kikare.

Precis som farfar och pappa gjorde åratal tillbaka.

Det är inte mycket till stjärnhimmelskvällar för mig.

Just nu.

Jag kan ärligt inte minnas när jag sist.

Såg månen.

Såg stjärnorna.

Det är en inre grej.

Hur jag visualiserar vinternatten.

Hur jag ser dem överallt.

På örhängena. På sjalen. På väggen. I fönstret.

...

It's all about stars.

Tavlan jag målat det här året.

Några få penseldrag då och då.

Är en stjärnhimmel.

Min konstnärsväninna sa:

Du målar ditt eget universum.

Månader senare landar symboliken.

Jag trodde mig förstå,

nu har det utvidgats.

I fönstret ledstjärnor.

De leder mig.

Lyser upp.

Bringar ljus i mörkret.

Bringar struktur och planering.

I det annars så kaosartade.

Merparten är avklarat,

av min hitills hårdaste prövning.

Det är inte utan att jag känner mig

som en stjärna.

Min själ. Mina uttryck.

Spretar åt olika håll.

Som en stjärnas uddar.

Och förutom årskortet

arbetar jag med Stjärnan.

Ja, men vad annat skulle jag kunna göra?

Och när allt det uppenbarades.

Vad mycket stjärnor det just nu är.

Ger jag näring åt metaforen.

Välkomnar snön.

Som alltid.

Vinter och midvinter är min tid.

Hur jag och mamma när jag var liten klädde på oss,

och vildrusiga sprang ut i nysnövirvlet.

Tog sikte på en snöflinga

och blåste den i annan riktning.

Om och om och om och om...

Igen.

Rimfrost, bitande kyla - helst mot -20,

snömängder och tyngda grenar,

gnistrande mornar, dagar, kvällar, nätter,

pulsa skog, åka pister,

D-vitamintanka på isars glas.

Så, ja, jag välkomnar snön,

hälsar varje liten snöstjärna genom fönstret.

Tills jag snart kan springa ut bland dem.

Förena mig.

Men inte än.

Fast nästan gripbart.

Mina fötter trampar där dina tassar stigar finner

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bland dagar jag knappt ser.

 

 

 

 

Det är långt mellan varven.

Mellan raderna.

Mellan vinter och vinter.

Mest regn, regn.

Regn.

En tid av för mycket.

Och en tid av för lite.

Minimalism.

Få ut det mesta av lite.

Landar i någon slags ödmjukhet och tålamod.

Striderna strids på annat håll.

Återkommande påminns jag om tarotkortet för 2012.

Jo, energin är verkligen utmaningen.

Jag tycks stundom glömma det.

Stundom ha det som ledstjärna.

Vågor och andetag.

Svallande slag mot land.

Och tillbakadragande.

Snart tid för andra ledstjärnor.

Att hänga i fönstren.

Jag gillar idén ledstjärna istället för adventstjärna.

 

Kokar vatten och låter svalna.

Dricker med saften från halv citron,

en matsked honung,

en bit ingefära

och ett kryddmått svartpeppar

-

för att rensa luftväggarna.

Jag är visst full av skit.

Haha!

Inte den bästa av tider precis,

inte alla är det.

Men de går över.

Längtar februarisol och apelsin.

Att stå fjällad och nyförlöst i krispigt vinterland.

Redo för en ny fas av livet som icke-student.

*

 

 

Brown Dress With White Dots

Det är mellan raderna jag verkar.

 

 

 

 

 

 

Ute viner regnet. Vinden. Den råa kylan.

River mer än smeker.

Träden, kala skelettgrenar.

Bland det vackraste jag vet att titta på,

när de blommar med kråkfåglar.

Kraaa, kraaa, kraaa.

Vi bor med granne med kyrkogården.

Bevittnar genom köksfönstret de långa biltågen,

lyktornas sken som ökar i antal.

Mexico.

Dia de los Muertos.

Ett annat slags firande.

Även här hemma har Mexico rumstrerat.

Fast av annat slag.

En resa är bokad.

En dröm sedan barnsben blir sann.

Jag faller död på andra sidan årsskiftet.

Ömsar skinn och gör mig kvitt en roll.

Vilar. Återhämtar. Firar. I Mexico.

Kommer hem och uppstår i ny skepnad.

Det ögats syn är blint för mig.

Alldeles vitt och grumligt.

Men där är jag inte än.

Nu ser jag med studiernas gammelögon.

Ett litet tag till.

 

&

"If my poetry aims to achieve anything,

it's to deliver people from the limited ways in which they see and feel".

Jim Morrison, Self-Interview in Wilderness

Vad som gick seendet och skyddet förbi.

Det regnar näst intill oupphörligt.

Och i det korta uppehållet,

bildas en havsrand i fjärran.

Bortom tar de stora skogarna vid.

Blånande och högresta.

Bevarare av berättelser.

Stammar sprickfärdiga av sagor.

Som ljuvaste honung och mörkaste tjärn.

Den som lyssnar får höra.

Inget utelämnas den som öppnar sinnet.

Jag behöver återuppta kontrollen.

Den som så fort höll på att förloras.

Likt en bil på väg ner i diket men som lyckats värja i stunden.

Ibland är det ett saktande tempo som är snabbaste vägen.

"Det är när vi människor blir sjuka som vi får en gåva från kroppen.

Något att uppmärksammas.

Oftast lyssnar vi, vet inom oss varför och vad vi bör tillföra,

respektive plocka bort.

Sedan tillfrisknar vi. Glömmer.

Fortsätter.

Insjuknar. Fortsätter.

Eller reder i väven."

Ungefär vad jag läste i en bok för en vinter sedan. Eller två.

Jag försöker ta till mig.

Och för varje varv lär jag mig något nytt.

Uppmärksammar något nytt.

När allt rullar fint är det lätt att uppmärksamma signalerna.

Det är ingen match då.

Det är när det börjar stressas upp.

Beroende på vad man nu finner stressande.

Och jag har också insett att det svåra inte är att lyssna,

utan att tillgodose kroppen samtidigt som man möter de yttre faktorerna.

Utifrån bästa förmåga.

Att inse att förmågan inte alltid motsvarar viljan, eller kravet.

Man är inte mer än människa.

Ibland tycks jag tro att jag har krafter utöver.

Ibland förväntar sig andra att jag har krafter utöver.

Iblan vet jag fan inte orsaken och så är det med det.

Det finns utveckling i det här.

Om jag har lust att ta det till mig.

Jag vet inte.

Kanske är den största utvecklingen att för mig skita i det.

Inte vara så förbannat duktig och leverera, prestera.

Lite tvärt emot.

Lite Heyoka och Coyote så där.

Göra tvärt emot för att få perspektiv.

Skrika rakt ut om det inte vore för den svullna halsen.

Gnälla.

Aviga maskor kan också uppfattas räta.

Aviga dagar bidrar också till mönstret.

Med tid bli till något vackert.

Något att stolt bära upp.

När krumelurklossen förväntas ner i det fyrkantiga hålet.

Att be mig komma med synpunkter och reflektioner direkt på. I samma stund som jag får något berättat för mig, uppläst etc. Sådant som inte har med skapande kreativitet att göra. Är som att mjölka fel ko. Det spelar nog ingen roll med vilken teknik spenarna behandlas, det lär ändå inte komma någon mjölk. Mest en frustrerad jag.

SOM jag har anpasat mig genom åren. Desperat försökt uttyda vad jag förväntas svara. För så är det, vill man ha omedelbar respons är det bäst att samtidigt upplysa mig om vad jag förväntas ha åsikter om. Men det var aldrig ett problem i skolan, för den ålderdomliga skola jag gick i ville inte ha ifrågasättande elever, den ville mest ha produktivitet. Så jag knäckte koden. Och jävlar i mig vad jag levererade. Mestadels. För det var antingen eller. Antingen högproduktiv. Eller total oreda. Det senare kan, och bör, ses som ett kvitto på bristande struktur. Inte alltid min egen om jag säger så.

Och därför har jag så svårt att fatta poängen med vad jag för tillfället förväntas utföra. Efter kurser om specialpedagogik, NPF, hinder svårigheter, möjligheter etc. där universitet förespråkar inkludering, ändå fortsätter anamma samma gamla tänk. I klarspråk, inte förväntar sig "dessa" studenter på samma universitet. Och jag känner mig ganska så färdig med överanpassning. Att "barbapappa" sig, omforma sig efter rådande omständigheter, känns inte lika okej längre. Missförstå mig rätt, givetvis bör man ta in omgivningen men inte blin någon annan på kuppen. Vad som istället känns okej är rätt till mina rättigheter. Men uppenbarligen räckte inte kunskapen och viljan till att komma underfund med något, någon, tillräckligt långt för att lyssna och ta in de förbättringar jag har föreslagit. Som att få tillgång till det avsedda dagen innan.

Men återigen, problemet lär knappast märkas i den åsyftade situationen. Jag lär ändå inte vara den med minst att säga. Inte heller mest. På ytan kommer jag fortfarande framstå som vaken och alert - smart - men på insidan leta febrilt efter trådar att rycka tag i, så till den grad att jag knappt hör vad som sägs. Anstränga sinnena allt vad jag förmår. För jag vill ju trots allt ha betyget... Och det lär inte heller framkomma med vilken energi jag har lagt ner på att förbereda mig. Precis som alla andra förutom det faktum att jag inte har gjort just någonting annat. Och efteråt, när det är över. Får jag åka hem. Till tystnaden. Inte göra något annat än att återhämta. Slut. Slut på prat, tänk, diskussion. Lägga patiens tills tankarna har hamnat rätt, kommit ifatt. Eller träna, meditera, måla smått. Eller nåt annat. Av det jag MÅSE omge mig med för att klara av.

Det är inte min avsikt att klaga. Det kan vara värre, både för mig och andra. Inte nödvändigtvis av just den här anledningen.... Jag är nog mest irriterat på bristen av hänsyn. Och lider väl själv i samma stund brist på tålamod... Och för att öka förståelse tror jag ju på att delge. Berätta, berätta, berätta. För eller senare kommer väl insikterna. Och under tiden är vi fullt av andra som slipper bli galna i ensamhet utan kan känna gemenskap.

Jag vet knappt vad jag vill med den här texten. Än mindre vad jag skriver. Är mest full av överhettad hjärna. Så istället för att kolla vad jag skrivit tänkte jag ta ett bad och passa på att meditera under stunden. Tända aromalampan. Dricka te. Tillgodose mina behov. Duga för den jag är, bortom allt sånt som ändå inte är väsentligt egentligen.

Om det Lilla

Att de är de små sakerna som gör det.

Gör'et. IT.

Är rätt utjatat.

Men inte desto mindre sant för det.

Vad som gör min dag skiftar rätt rejält.

I fredags något som förutsågs.

Eller som nu.

När jag utanför ser en välmående glad hund söka ögonkontakt med sin husse.

Ett så himla vackert ögonblick.

Att jag blir alldeles svallande tårögd.

Och en dag närmre Det Stora Månblodet.

I'll be your mirror

Att fångas upp och slippa falla.

Innan det händer.

En antenn till finstämdhet.

Något hände aldrig.

För att någon förutsåg.

Kände av och stämde av.

Det hände aldrig.

Dramatiken drabbade aldrig.

Motades vid grinden.

Och lät dagen blomma bäst den ville.

Höstlik och dann.

Och det är det som är så fint med kärlek ibland.

När en partner känner såväl att något omedvetet tas hand om...

Inte curla.

Finnas till.

Like a bridge over troubled water...

Och jag föll inte.

Blev inte blöt.

Kunde fortsätta ritten framåt.

Och det gör mig lycklig.

Lycklig in i själen.

*Coyote-starchild*

In other words:
This moment. When a partner knows you so well. And reach out. Transform to a bridge. Unaware of the action. Making something not going to happend. Allowing something else, to continue. There's where the love grows.

Landvinningar

Det var ännu tidig förmiddag. Solen hade knappt nått in mellan träden men det var redan varmt. Inte ett moln på himlen och det var högsommar. Sommarlov. Kanske mitt allra första. Min kompis räckte över pappmuggen med dricka. "Här! Försök när du har druckit." Jag drack ett par klunkar, försökte men nej. Jag kunde inte.

Tidigt på morgonen hade jag blivit hämtad med cykel av min kompis uppe vid vägen. Kvällen innan när vi skildes åt hade hennes storasyster och kompis kommit och sagt att vi skulle möta dem som idag, kl.9.00 vid korset. De hade förberett en överraskningspicnick, det vill säga utflykt, det vill säga äventyr. Förväntansfulla hade vi mött dem på det avtalade klockslaget. Redo med cyklarna och de där handväskorna vi alltid bar med oss med överlevnadskit. Tuggummi, slöa knivar, block och penna m.m. De hade räckt över ett brev och fnissandes cyklat iväg på sina glänsande bockstyrecyklar. I brevet låg en karta med påtejpade godisar samt instruktioner. Vi hade cyklat snirkligt genom skogen och och till slut hamnat här, vid ett stort omkullblåst träd.

Och här satt jag nu. Troll-picknicken var över sedan länge men för att få fortsätta äventyret var vi tvungna att rapa. Min kompis hade skrattandes högt och ljudligt klarat det på första försöket.  Det gjorde inte jag. Jag hade aldrig förr gjort det på beställning. Knappt överhuvudtaget. Det var ju bara något äckligt killarna gjorde i matsalen på skolan. De hade oförstående tittat på varandra men gett mig utförliga instruktioner. Men hur jag än bar mig åt kom det inte det allra minsta som kunde påminna om en rap ur min mun. Varför skulle det vara så svårt?! Jag bad innerligt till min döda katt: snälla, snälla gör så att jag kan rapa en gång. Fast det kom inget och syrran med kompis tröttnade. Ja, ja sa de suckande, det där gills.

Skammen över att för första gången ha levererat något som inte var top over the top bra blandat med en längtan efter att få leva ut min pojkflicka gjorde att jag inom ett par dagar blivit såpass skicklig på att rapa att jag aldrig mer behövde fundera över hur att få fram en på beställning. Något som jag vid den där tidpunkten skattade som mycket högt och ansåg vara en riktig skicklighet...

Nåväl, även om det inte förhåller sig riktigt så idag, var den där utflykten en viktig händelse i mitt liv som kom att innebära stora förändringar i min person - och som jag dessutom var medveten om redan då. Jag var så proper och lugn på ytan men närde en riktig vilding på insidan, som bara längtade efter att få släppas sjövild och hon kom att ta allt mer plats från den där dagen. Jag insåg att man kan vara både och - vild i leken och tam i skolan - och att de båda polerna i mig var beroende av varandra. Vildtjejen kom till uttryck redan innan så klart men det var som att jag slöt en pakt med mig själv. Där jag livslångt lovade mig leken, glasströssel och alla de guldkorn jag bär inom.
Ständigt vårdande.

Mannen

Jag har haft besök i mina drömmar av en man av och till.

Jag gick bet ett tag, på vad han ville mig.

Kanske att jag började i fel ände med mina försök att lista ut.

Men det var då. Nu vet jag.

Både vem han är och vad han vill mig.

"This is the beginning of a beautiful friendship".

*

My eyes have seen you

Det blåser.

Och på äppelträden bortanför, växer röda rubiner.

Träden har börjat skifta. Nu aningen mer gult. Än grönt.

Kallt. Värmeljus, långa pulsvärmare, raggsockor och te gör sitt.

Till kvällen byter jag sommartäcket och så var det med det.

Senare min favoritpaj, Höstpaj med svamp och linser.

Det är inte klokt vad genomtänkt jag är...

Igårkväll följde korparna mig i motionsspåret.

Sånt där som ingen skulle tro. Från träd till träd. Kraxandes nyfikna. 

Älsklingen i Härnösand.

Där har de både lokal vampyrfilm samt turnerande tarotturné.

Vad nu den senare kan innebära.

Och är ens det här intressant?

Kan jag verkligen fråga mig. Att läsa.

Nä. Inte speciellt.

Jag läste ett grymt inspirerande blogginlägg av Witch from Forest Groove för ett tag sedan.

Om Evil Eye och ögon som ser, siar, håller... För något år sedan eller två läste jag om hur inuiter spådde väder i ögon. Väldigt logiskt, huruvida de torkade ögonen géleade sig eller inte talte om vädret. Likt en barometer... Där någonstans väcktes en nyfikenhet till att arbeta mer med ögon. Riktiga ögon. Och det här inlägget inspirert mig än mer.

Jag känner inte till om det är krångligt att arbeta med men det känns dock som om det är något som får blomma ut senare, det här med ben och ögon, eftersom jag dels saknar kunskap och dels pga studier inte är upplagd för mer studerande får det vänta. Dessutom är inte mitt boende direkt är lämpat för det. Eller min hyresvärd. Lite feltid punkt just nu. Jag spar det till framtiden och den trädgård jag föreställer mig verka i.

Så vad som återstår är små ögonblick av praktiserande utforskning. Eheh, och en och annan läsning... Med ens är jag väldigt sugen på skapa ögon. Brodera, lera, rita etc. Och jag har även fått upp ögonen för en teknik som sägs ska träna upp den fysiska synen. Jag känner mig rätt skeptisk men ändå nyfiken på att testa. Återkommer senare om det...

I väntan på någons ankomst

Och för några höstar sedan skrev jag om Hel.

I en tid när hon var mer anländ än nu.

Nu knackande.

Mer av ett förberedande för hennes ankomst.

Putsa kristallglasen, slå in det spruckna och funna.

Här.

*

Tempelrum

Det finns en skog jag saknar, längtar men som sedan länge skiftat skepnad.

Kommit att bli något nytt, främmande.

Och inte alls så mycket skog som den en gång var...

Den där blandningen av lövträd och barrträd.

Av mossa och småtjärn.

Av svamp och vårblomma.

Hur doften kändes i näsborarna varma och kalla dagar.

I väta och torra.

Jag strök träden, stammarna likt en lokatt.

Visste stigarna och letade mig fram däremellan.

Lämnade spår - hår, hud och naglar.

Jag har hittat andra skogar.

Strukit mig fram.

Känt dofter.

Verkat.

Men inte hittat hem.

Blivit mottagen.

Men inte hittat hem.

Inte tillräckligt ostört. För mig.

Jag har fina skogar runt om.

Men längtar för tillfället att vandra blandskog.

Trampade stigar med falna löv och hög krispig luft.

Sticka av mot snåret och bakom.

In i mossa och barrhem.

Längre och bortom.

Upprätta.

Och fortsätta inomhus.

Skapa av det samlade.

Tillfredställa skathjärtat.

*

Helgen. Ett sammelsarium. Av tentaskriv, firande, skådande och skapande.

Bara mina ögon hemma, innebär porten öppen.

Andra slags möjligheter.

365.615 - and black lace

Lagom till svartmåne och vila.

Kom vilan.

En dator på kurering.

Och en jag. På kurering.

Endometrios.

Att jag inte lär mig. Eller??

Och sedan fit for fight igen.

Växer med växandet.

Så att säga.

Något mer ödmjuk inför varje varv.

Och det är verkligen såhär jag vill ha det.

Inre och yttre måne i synk.

Tänder ljusen i skymningen.

Lyssnar till Enigmas första skivor.

År ut och år in.

Jag tröttnar inte.

Inte alls.

Balsam för själen. Som finner ro.

Eller vad den nu vill.

*

Och något från förr gjorde sig påmint.

Som väckte. Fick mig att minnas.

Känna.

Den sista lilla putten till spåret.

Nästan glömt.

Hur betydelsefullt.

Hur inflytelserikt.

För mer än ett liv sedan.

Sann glädje.

*

Och det ligger redo för att beredas.

Att resas på.

Detta lilla på pappret.

Som lockade och drog i skogen.

Följer inget i fråga om det här.

Går på ren känsla och ingivelse.

Som om det på ett sätt är det som är det primära.

*

Det blir bra det här ska du se.

- Ska jag se.

Livet pågår ständigt.

Alltid nya dagar. Nya nätter.

Bara att väva och repa Väven.

Bäst man vill. Kan. Förmår.

*

Shine on you crazy diamond

Det är så lätt att glömma bort.

Att falla i glömska.

Som om man nu helt plötlsigt tog steget över kanten.

Föll.

Hejdlöst och okontrollerat - i glömska. Utan någon som helst lina att binda upp.

Att greppa.

Det vore fruktansvärt tidskrävande att dokumentera allt.

Till och med enormt onödigt men det finns en gen i mig som vill. Dokumentera. Inte glömma.

En av anledningarna till varför jag skriver. Men inte den enda.

Sedan finns det ju det där andra.

Det man, kvinna, jag, gärna glömmer.

Allt det här är så självklart.

Men ändå.

Jag uppehåller mig.

Fashineras av det emellan.

Varken glömt eller hågkommet.

Och jag antar att det är det som faller över kanten.

Ramlar på hög.

En slags resthög av egentligen rätt fina hågkomster.

Aha-upplevelser.

Påminnelser.

Om vad som får själen att verkligt tindra.

Som riktigt bra böcker. Gärna gotiskt, klassiskt och eller postmodernt.

Som samtal.

Höstlöv. Höstlöv och höstlöv - som Winnerbäcks nyponbuskar ....

Allt det där som utgör nyckelknippan till skattkistan.

Vibrerar och lockar under ytan.

Jag blir så glad - tillfreds, i påminnelsen.

***

Mina nätter har börjat bli så långa.

Kvällarna så korta att sömnen fram till midnatt är ett pärlband av timmar.

Jag kan inte minnas när tolv senast utgjorde midnatt.

Antagligen var det jag som var. Under tolv.

Om ens då?

Kan väl kanske inte påstå att det riktigt stämmer mig. Men nästan.

Nära vidrör jag. Med en hösthand.

Alldeles benig och blottad.

Jag skulle vilja att timmarna dagtid handlade om litteraturkursen, korten och skapandet.

Förutom träningen så klart.

Men jag måste genom det här andra.

Det är ofrånkomligt.

Och på ett vis är jag väl än mer i kapp.

Än vad det tycker mig.

Sakta och ivrigt.

Faller det på plats.

Faller jag i sömn.

Faller löven.

***

Kwaidan Hotel



Med alla tassavtryck du lämnade på min rygg följde nätter av obeslutsamhet

som om du var medveten om vad som hände

redan långt innan ljuset som en stormby skallrade natthimlen

jag brukade kalla dig för en magiker men greppade aldrig då

vad det till fullo innebar

bilden som målas fram är halv

ingenting sägs om det bakom kameralinsen

det som speglas syns i periferin

är som mest tydligt i utkanterna

som mest fokus

den erfarna vet var att rikta blicken och vilken punkt att ta fasta på

de flesta gör tvärtom och missar alla budskap som sänds ut

behöver senare hjälp att tolka

genom att färdas enbart på riksvägar förkortar man sträckan

men går samtidigt miste om mycket skönhet

aldrig avsett att skådas från asfaltskanter

enbart den stämd i samma ton hör den underliggande klangen

och förnimmer alla tassavtryck - ett virrvarr av subjekt i spårsnö

siarblodet som en länk

mellan jagen och bergstopparna en antydan till körsbärsblom hundratals mil bort

en fjärils vingslag och

som om du verkligen var medveten om vad som hände

vad det till fullo innebar

att…

Höstfrukt

Inte alls att jag har plockat så mycket svamp.

Ännu.

Och inte alls att jag har hunnit läsa i den spännande boken jag beställde.

Ännu.

Men allt sånt kommer.

Det är höst nu...

Men jag drömmer om dem.

Något har påbörjats.

Det viskades till mig.

Om sådant jag inte visste blev det talt om.

Annat har dock ploppat upp. Likt svampar ur jorden..

Between the wheels...

Jag har en vän som är i realiserandet av en permanent flytt till vagn.

Eller något åt det hållet.

Jag finner det svårt att inte dras med fullkomligt.

Jag vet inte när min egen längtan efter vagn/tipi/koja etc. började.

Kanske att den aldrig övergavs från barndomen?

Jag hade kojor över hela skogen.

Många knappt synbara för andra men ändå fanns de där.

Många nätter drömde jag om att jag flyttade ut i någon av dem.

Att jag sov på en bädd av mossa, såg ut som en Ronja Rövardotter och dansade under månen.

Värmde vatten i en kittel och umgicks med Katt och Korp.

På det stora hela.

Då handlade det väl mest om lek.

Som om det vore annorlunda nu?

Var går skillnaden?

Det är ju inte det att jag inte vet.

Men i vissa fall är gränsen hårfin.

Precis som jag tycker att den ska vara.

Jag antar att behovet av en fristad aldrig försvinner.

Att det är något av det konstanta.

I fristaden, drömmen, leken - mellanrummet -

ryms så mycket viktigt.

Jag säger det nog egentligen inte till någon annan än mig själv.

Påminner mig.

Om mig själv.

En vagn representerar rätt mycket

men inte studier och examinationer på löpande band.

Avståndet till andra sidan minskar

och jag för återkommande samtal med mig själv

om vad som är viktigt,

vad jag vill exapandera,

minimera.

I mer utsträckning än vad vardagen innebär just nu.

Här och nu...

Behöver jag också prioritera.

Planera.

För att det överhuvudtaget ska bli gjort.

Eller förbli ogjort. Och inte tvärtom...

Och för den som klurat ut vad jag heter på fb kan jag bara säga.

Alldeles för mycket torg och för lite utmark,

för att vara min smak.