Lagom till svartmåne och vila.
Kom vilan.
En dator på kurering.
Och en jag. På kurering.
Endometrios.
Att jag inte lär mig. Eller??
Och sedan fit for fight igen.
Växer med växandet.
Så att säga.
Något mer ödmjuk inför varje varv.
Och det är verkligen såhär jag vill ha det.
Inre och yttre måne i synk.
Tänder ljusen i skymningen.
Lyssnar till Enigmas första skivor.
År ut och år in.
Jag tröttnar inte.
Inte alls.
Balsam för själen. Som finner ro.
Eller vad den nu vill.
*
Och något från förr gjorde sig påmint.
Som väckte. Fick mig att minnas.
Känna.
Den sista lilla putten till spåret.
Nästan glömt.
Hur betydelsefullt.
Hur inflytelserikt.
För mer än ett liv sedan.
Sann glädje.
*
Och det ligger redo för att beredas.
Att resas på.
Detta lilla på pappret.
Som lockade och drog i skogen.
Följer inget i fråga om det här.
Går på ren känsla och ingivelse.
Som om det på ett sätt är det som är det primära.
*
Det blir bra det här ska du se.
- Ska jag se.
Livet pågår ständigt.
Alltid nya dagar. Nya nätter.
Bara att väva och repa Väven.
Bäst man vill. Kan. Förmår.
*
1 kommentar:
är här, läser och känner igen och längtar efter vårt möte, i framtiden. Och minns själv, min barndoms skogar, träd och berghäll och: tjärnar, mossar och bäckar, som inte längre finns till.
Därför att skogsmaskiner har dundrat fram, skövlat och dynamiten sprängde berghällen, vattendragen torkade bort och växtligheten tog över, när inte längre betesdjuren fick gå fritt och beta. Längtar, känner barndomens dofter och ljud, någonstans, långt därborta.... allt finns kvar.
Skicka en kommentar