Att be mig komma med synpunkter och reflektioner direkt på. I samma stund som jag får något berättat för mig, uppläst etc. Sådant som inte har med skapande kreativitet att göra. Är som att mjölka fel ko. Det spelar nog ingen roll med vilken teknik spenarna behandlas, det lär ändå inte komma någon mjölk. Mest en frustrerad jag.
SOM jag har anpasat mig genom åren. Desperat försökt uttyda vad jag förväntas svara. För så är det, vill man ha omedelbar respons är det bäst att samtidigt upplysa mig om vad jag förväntas ha åsikter om. Men det var aldrig ett problem i skolan, för den ålderdomliga skola jag gick i ville inte ha ifrågasättande elever, den ville mest ha produktivitet. Så jag knäckte koden. Och jävlar i mig vad jag levererade. Mestadels. För det var antingen eller. Antingen högproduktiv. Eller total oreda. Det senare kan, och bör, ses som ett kvitto på bristande struktur. Inte alltid min egen om jag säger så.
Och därför har jag så svårt att fatta poängen med vad jag för tillfället förväntas utföra. Efter kurser om specialpedagogik, NPF, hinder svårigheter, möjligheter etc. där universitet förespråkar inkludering, ändå fortsätter anamma samma gamla tänk. I klarspråk, inte förväntar sig "dessa" studenter på samma universitet. Och jag känner mig ganska så färdig med överanpassning. Att "barbapappa" sig, omforma sig efter rådande omständigheter, känns inte lika okej längre. Missförstå mig rätt, givetvis bör man ta in omgivningen men inte blin någon annan på kuppen. Vad som istället känns okej är rätt till mina rättigheter. Men uppenbarligen räckte inte kunskapen och viljan till att komma underfund med något, någon, tillräckligt långt för att lyssna och ta in de förbättringar jag har föreslagit. Som att få tillgång till det avsedda dagen innan.
Men återigen, problemet lär knappast märkas i den åsyftade situationen. Jag lär ändå inte vara den med minst att säga. Inte heller mest. På ytan kommer jag fortfarande framstå som vaken och alert - smart - men på insidan leta febrilt efter trådar att rycka tag i, så till den grad att jag knappt hör vad som sägs. Anstränga sinnena allt vad jag förmår. För jag vill ju trots allt ha betyget... Och det lär inte heller framkomma med vilken energi jag har lagt ner på att förbereda mig. Precis som alla andra förutom det faktum att jag inte har gjort just någonting annat. Och efteråt, när det är över. Får jag åka hem. Till tystnaden. Inte göra något annat än att återhämta. Slut. Slut på prat, tänk, diskussion. Lägga patiens tills tankarna har hamnat rätt, kommit ifatt. Eller träna, meditera, måla smått. Eller nåt annat. Av det jag MÅSE omge mig med för att klara av.
Det är inte min avsikt att klaga. Det kan vara värre, både för mig och andra. Inte nödvändigtvis av just den här anledningen.... Jag är nog mest irriterat på bristen av hänsyn. Och lider väl själv i samma stund brist på tålamod... Och för att öka förståelse tror jag ju på att delge. Berätta, berätta, berätta. För eller senare kommer väl insikterna. Och under tiden är vi fullt av andra som slipper bli galna i ensamhet utan kan känna gemenskap.
Jag vet knappt vad jag vill med den här texten. Än mindre vad jag skriver. Är mest full av överhettad hjärna. Så istället för att kolla vad jag skrivit tänkte jag ta ett bad och passa på att meditera under stunden. Tända aromalampan. Dricka te. Tillgodose mina behov. Duga för den jag är, bortom allt sånt som ändå inte är väsentligt egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar