It's all about stars

 

 

 

 

 

 

 

Wikipedia, Crush Cul de Sac

 

 

 

Allt handlar om stjärnor.

Jag ser dem överallt.

Olika konstellationer.

När jag var liten tittade jag och pappa på stjärnhimlen om kvällarna.

Ibland med blotta ögat,

ibland med vanlig kikare.

Precis som farfar och pappa gjorde åratal tillbaka.

Det är inte mycket till stjärnhimmelskvällar för mig.

Just nu.

Jag kan ärligt inte minnas när jag sist.

Såg månen.

Såg stjärnorna.

Det är en inre grej.

Hur jag visualiserar vinternatten.

Hur jag ser dem överallt.

På örhängena. På sjalen. På väggen. I fönstret.

...

It's all about stars.

Tavlan jag målat det här året.

Några få penseldrag då och då.

Är en stjärnhimmel.

Min konstnärsväninna sa:

Du målar ditt eget universum.

Månader senare landar symboliken.

Jag trodde mig förstå,

nu har det utvidgats.

I fönstret ledstjärnor.

De leder mig.

Lyser upp.

Bringar ljus i mörkret.

Bringar struktur och planering.

I det annars så kaosartade.

Merparten är avklarat,

av min hitills hårdaste prövning.

Det är inte utan att jag känner mig

som en stjärna.

Min själ. Mina uttryck.

Spretar åt olika håll.

Som en stjärnas uddar.

Och förutom årskortet

arbetar jag med Stjärnan.

Ja, men vad annat skulle jag kunna göra?

Och när allt det uppenbarades.

Vad mycket stjärnor det just nu är.

Ger jag näring åt metaforen.

Välkomnar snön.

Som alltid.

Vinter och midvinter är min tid.

Hur jag och mamma när jag var liten klädde på oss,

och vildrusiga sprang ut i nysnövirvlet.

Tog sikte på en snöflinga

och blåste den i annan riktning.

Om och om och om och om...

Igen.

Rimfrost, bitande kyla - helst mot -20,

snömängder och tyngda grenar,

gnistrande mornar, dagar, kvällar, nätter,

pulsa skog, åka pister,

D-vitamintanka på isars glas.

Så, ja, jag välkomnar snön,

hälsar varje liten snöstjärna genom fönstret.

Tills jag snart kan springa ut bland dem.

Förena mig.

Men inte än.

Fast nästan gripbart.