Back in the days

Det hände över en natt, att mammajorden tog ett krumsprång och förvandlade sig till en vacker februaridag. En sån där dag med gyllenstänk i håret, iskyla och decimeterdjup av snökristaller, dagsmeja och starkt solljus mot krispigt blå himmel. Inte alls som gråstark november, dagen innan. Hon var verkligen på alerten, Skade. Jag förstod aldrig att hon hade sin boning såpass nära. Mellersta Norge, säger hon. Bergen i mellersta Norge, du vet. Det är där. Jo, jag vet.

Det var där vi knöt kontakten när jag var liten. När jag fick syn på henne skida fram bakom den där tallen som stod alldeles ensam och som jag sedan skrev en berättelse om när jag kom hem. Där flimrade hon förbi och dagarna som kom blev till en upptäcksfärd, till ett sökande efter henne, hon med håret och skidorna och jag hade henne på kornet så ofta. Kände hennes andedräkt mot min kind när jag susade nerför fjälltopparna, sjöng högre än alla andra och hade rävsvansen piskande mot hjälmen.

...
Så lite som har förändrats i kärnan, konstaterar jag. Sex år och allt handlade om nu, nu, NU. Om att uppleva, otåligt vänta och fokuserat stilla sig över något. Om att skriva - det jag såg och upplevde och det jag ännu inte begrep mig på men ville förstå långt innan det var upplevt. Om att känna sig friare än fri och susa ut över brantaste branterna och vara himmelskt störtförälskad i snö, fjäll och vinter och inte vilja göra något annat om dagarna. Förutom att sjunga, uppträda, spela teater och vara allas blickpunkt. Det föll sig så naturligt utan att jag för den sakens skull blev för bekräftande, eller jo, kanske lite...

Jag hoppade upp i en skyltdockas knä en gång, när jag hälsade på farmor i Örebro. Och jag blev så rädd när jag upptäckte att hon inte var levande att jag började gråta. Lustigt att jag inte fann det märkligare att hon var okänd snarare än gjord av plast.. I Järvsö letade jag mig fram till Lill-Babs caffär, frågade Malin och Kristin efter henne, sprang in till kontoret, hoppade upp i hennes knä, gav en kram och sa hej. Hon tyckte jag var en frisk fläkt och började skratta. Sedan sjöng jag allt jag kunde komma på. Det tog ett tag. Vi hann fika därbakom, hon och jag. Nu hör det väl inte till vanligheten att jag fortfarande gör spontana besök i okända människors knä men jag är fortfarande helförtjust i att vara i centrum och stå på scen. Så många år jag valde bort det och jag förstår inte varför. Jag minns när vi skulle ha cabaret på skolan när jag hade börjat sjuan. Jag blev himlastormande glad när jag såg anslaget och fann det vara en självklarhet att vara med. Kompisarna ville inte alls, jag förstod inte varför men föll och ställde aldrig upp. Det blev aldrig någon cabaret, för få deltagare. Sedan gick åren och tjohej vad det gick fort.

Jag ska banne mig börja sjunga i backen igen. Jag ska strunta fullkomligt i andras blickar, strunta fullkomligt i att det annars bara är barn som gör det. Jag ska strunta i allt sånt för att det är så bubblande superhärligt inombords att sjunga och åka samtidigt. Ungefär som kolsyra i näsan. Så att det alldeles spritter i kroppen. Ungefär samma befriande lycka som att äta en apelsin när man duschar.

Och jag tror det är precis just det Skade vill ha sagt: Vem fan har sagt att det inte kan vara en vacker februaridag i November? It´s up to you, upp till dig vilka gränser du behagar låsa in dig i. Knyt upp dig och kom ut och lek!!!