Idag är det Midsommar - och grått och mulet, precis som det brukar vara. Att fira sommarsolståndet, årets längtsta dag, på en helt annan dag än den faktiska - känns riktigt urbota dumt. Det är den tjugoförsta som är den riktiga dagen för mig och således den jag vill fira big times, som det anstår en riktig häxa vill jag mena. Men så blev det inte alls i år. Inte det minsta uppmärksammad blev dagen av mig. Sådan tur jag har att naturen och året går i cykler och därmed återkommer nästa år...
Men jag överlever utan magi, även om jag vill ha den med mig var eviga dag. Jag kommer äta min sill och potatis, häva i mig gräddfil och gräslök och njuta storartat. Det är den absolut godaste maten jag vet och midsommar brukar alltid få utgöra premiärdagen.
Under den stora lönnen sitter den vita kaninen förmiddagen till ära. Den som jag trodde hade dött av hjärtesorg. Kanske sitter den där och väntar på mig, kollar på sitt fickur och suckar högt och ljudligt. Undrar när jag har för avsikt att komma, som om jag inte förstår att jag är försenad till något viktigt - något alldeles extra och fyllt av magi som är högst verklig. Man ska inte ta lättsamt på tepartyn, de är viktigare än vad man tror. Mitt hjärta smälter en aning, det är fel jag vet men tanken finns där, att skaffa den en ny vän, någon den kan skutta omkring med och bli glad igen. Det var en bister vinter, en bister, kall och mycket lång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar