Jag har, så länge jag kan minnas, tilltalats av ett vagabondliv, att likt en nomad flytta runt med ett lättare bohag. Att vara en cosmopolit, hemmahörande i all världens städer, byar och länder. "Whereever I lay my hat is home". Att likt en zigenerska med sin vagn åka fram längs vägar som är nya och oupptäckta eller gamla å kärt återseende. Semestra eller bo längre perioder i stor båt eller husbil. (Eller andra udda platser som kvarn och fyrtorn.) Mina tidigare boenden har varit ettor eller andra mindre lägenheter, dels för att jag alltid har trivts med det men även för att jag levde efter att mitt hem skulle gå att packa ihop på ett par timmar, iaf jag skulle komma på något spontant.
För att ha levt under den ledstjärnan samlade jag på mig såpass mycket saker (läs möbler och böcker) som går helt i annan linje. Jag skulle lätt kunna fylla ett stort hus enbart med mina prylar. De egna ytorna räcker sedan länge inte till, jag lånar lite förvaringsmöjligheter både lite här och där. Och nej, det är inte ett alternativ för mig att göra mig av med de här möblerna. Prylar och saker är en sak men gamla fina och ärvda möbler en helt annan. Jag har ju alltid vetat att en dag så finns platsen. Tills vidare, jaa....
Men nej, det är ju inte enbart möbler, hur mycket jag än vill intala mig det. Jag är en ekorre, likt farmor återvinner jag presentpapper och snören - vet ju aldrig när jag får användning för det (oftare än vad man kan tro). Små garnstumpar kan bli rosetter och då går det inte alls att slänga. Likadant med små pappersbitar, allt, ALLT sparar jag. Men det gör ju inget, intalar jag främst mig själv, jag är ju en skapande och kreativ människa. Som om det skulle göra skillnad, jag är en samlare punkt slut. Helt stick i stäv med min egen självuppfattning.
Fast det är inte helt sant. Jag har inte ett förhållande och en relation till varenda pryttel, jag är samtidigt ruskigt bra på att göra mig av med saker. Och bättre blir jag. Förr kunde jag inte göra mig av med en enda bok, det spelade ingen som helst roll om den var så dålig att jag aldrig mer skulle öppna den - den hade sin givna plats i hyllan. Not any more. Det rensas flitigt.
Igårkväll innan jag somnade reflekterade jag över vad jag egentligen behöver. Vad jag absolut inte klarar mig utan. Det framträdde ett väldigt sparsmakat inre rum. En bädd på golvet (skönast för ryggen) plats för att måla och skriva, ett altare, en platsbyggd soffa med inbyggd hylla bakom samt ett litet bord - det är verkligen allt. Och det får verkligen plats på minimal yta. Mer behöver jag inte. För min inre syn ser jag ett murkalkat och vitt rum i ett varmare land med kakelplattor på golvet, bambujalusier på väggarna. Ett altare i form av rökelsekar och en rosa keramikskål fylld med vatten och ett flytljus. Bland annat. Och jag tror att jag behöver det där inre rummet. Att det är i den miljön jag för tillfället kan hämta kraft och energi, liksom vila ut och bara vara.
Jag tror att vi alla har de där inre rummen och att de byts ut allt efter våra behov. Vi behöver dem, de utgör en viktig funktion för oss gällande kraft och återhämtning. Det är inte alltid vi kan besöka de fysiskt viktiga platserna och då är det bra om vi kan vandra runt i vår inre värld, i våra inre rum.
Hur ser ditt rum ut? Finns det framträdande färger eller möbler, vilken känsla får du?
onsdag 30 juni 2010
tisdag 29 juni 2010
All is full of love
Återigen är det en sådan där förmiddag när samhället vibrerar och slumrar i ett ljummet soldis, bärandes korgar av hetta för eftermiddagen. Man upplever dem ofta utomlands men här hemma är det sällan. De inträffar bara i längre perioder av värme och vid högsommar. Jag kan inte sätta fingret och orden på att beskriva dem, känner bara av deras magi mot kroppen och huden... Jag älskar dem. Älskar hur jag stiger upp i en luftballong av fantasier och skaparkraft via dem.
Om en stund ska jag åka ut till ataljen för att luncha, äta chokladmuffins, måla och ha det underbart tillsammans med mina fina väninnor här bland de blånande bergen. Visst kände jag dem innan men jag är glad och tacksam för att flytten hit upp innebar att jag kommit dem närmare.
Och det är så jag fyller mina dagar numera. Med glädje och tacksamhet. Ödmjukhet innför livet. Att omge mig med sådana tankar och insikter gör livet mer harmoniskt. Visst finns det sådant som drar ner mig också men med det andra runt omkring mig drar det inte längre ner mig lika djupt som tidigare. Pröva själv, om du inte redan gör det. Vad känner Du dig glad och tacksam över? Kanske är det skuggan under äppelträdet, som gör det möjligt att komma undan de varmaste timmarna och som dessutom ger skugga åt blommorna som växer där. Kanske är det timmarna vid stranden, avkopplingen och svalkan i vattnet. Kanske är det att du och din partner har börjat kommunicera. Kanske är det någonting helt annat.
Om en stund ska jag åka ut till ataljen för att luncha, äta chokladmuffins, måla och ha det underbart tillsammans med mina fina väninnor här bland de blånande bergen. Visst kände jag dem innan men jag är glad och tacksam för att flytten hit upp innebar att jag kommit dem närmare.
Och det är så jag fyller mina dagar numera. Med glädje och tacksamhet. Ödmjukhet innför livet. Att omge mig med sådana tankar och insikter gör livet mer harmoniskt. Visst finns det sådant som drar ner mig också men med det andra runt omkring mig drar det inte längre ner mig lika djupt som tidigare. Pröva själv, om du inte redan gör det. Vad känner Du dig glad och tacksam över? Kanske är det skuggan under äppelträdet, som gör det möjligt att komma undan de varmaste timmarna och som dessutom ger skugga åt blommorna som växer där. Kanske är det timmarna vid stranden, avkopplingen och svalkan i vattnet. Kanske är det att du och din partner har börjat kommunicera. Kanske är det någonting helt annat.
fredag 25 juni 2010
Time for party
Idag är det Midsommar - och grått och mulet, precis som det brukar vara. Att fira sommarsolståndet, årets längtsta dag, på en helt annan dag än den faktiska - känns riktigt urbota dumt. Det är den tjugoförsta som är den riktiga dagen för mig och således den jag vill fira big times, som det anstår en riktig häxa vill jag mena. Men så blev det inte alls i år. Inte det minsta uppmärksammad blev dagen av mig. Sådan tur jag har att naturen och året går i cykler och därmed återkommer nästa år...
Men jag överlever utan magi, även om jag vill ha den med mig var eviga dag. Jag kommer äta min sill och potatis, häva i mig gräddfil och gräslök och njuta storartat. Det är den absolut godaste maten jag vet och midsommar brukar alltid få utgöra premiärdagen.
Under den stora lönnen sitter den vita kaninen förmiddagen till ära. Den som jag trodde hade dött av hjärtesorg. Kanske sitter den där och väntar på mig, kollar på sitt fickur och suckar högt och ljudligt. Undrar när jag har för avsikt att komma, som om jag inte förstår att jag är försenad till något viktigt - något alldeles extra och fyllt av magi som är högst verklig. Man ska inte ta lättsamt på tepartyn, de är viktigare än vad man tror. Mitt hjärta smälter en aning, det är fel jag vet men tanken finns där, att skaffa den en ny vän, någon den kan skutta omkring med och bli glad igen. Det var en bister vinter, en bister, kall och mycket lång.
Men jag överlever utan magi, även om jag vill ha den med mig var eviga dag. Jag kommer äta min sill och potatis, häva i mig gräddfil och gräslök och njuta storartat. Det är den absolut godaste maten jag vet och midsommar brukar alltid få utgöra premiärdagen.
Under den stora lönnen sitter den vita kaninen förmiddagen till ära. Den som jag trodde hade dött av hjärtesorg. Kanske sitter den där och väntar på mig, kollar på sitt fickur och suckar högt och ljudligt. Undrar när jag har för avsikt att komma, som om jag inte förstår att jag är försenad till något viktigt - något alldeles extra och fyllt av magi som är högst verklig. Man ska inte ta lättsamt på tepartyn, de är viktigare än vad man tror. Mitt hjärta smälter en aning, det är fel jag vet men tanken finns där, att skaffa den en ny vän, någon den kan skutta omkring med och bli glad igen. Det var en bister vinter, en bister, kall och mycket lång.
torsdag 24 juni 2010
Pride
I år arrangeras Prideparaden i Karlstad för tredje året i rad. Alla partier i kommunstyrelsen har uttalat sitt stöd, förutom Sverigedemokraterna som går till val med att stoppa festivalen. Att det överhuvudtaget finns folk som på allvar inte kan acceptera homosexualitet och HBT är bortom all rim och reson, heeelt förkastligt! Vad är det som är så upprörande med folks sexualitet kan jag undra? När blev det upp till var och en att ha en åsikt om det? När gav det rätten att bete sig illa, förfölja, hota och göra vardagen hemsk för medmänniskor? Det är skrämmande, riktigt skrämmande att vi i världen i allmänhet men i Sverige i synnerhet inte har kommit längre. Något borde vi ha lärt av historien kan jag tycka.
Ordföranden i RFSL:s ungdomsdistrikt i Värmland dödshotades nyligen och även om Sd förnekar all inblandelse är det inte svårt att lista ut var utövaren hör hemma politiskt. Förhoppningsvis är utövaren ung själv och vet inte bättre, ser världen ur ett svart/vitt perspektiv och letar syndabock för något den har svårt att acceptera och svårt att förstå sig på, vill bara göra världen greppbar. Iaf, är det vad jag hoppas. När ska vi förstå att respekt och ödmjukhet är ett socialt ansvar? Något som inte bara hänger på föräldar och skola att lära ut? Givetvis följer med det tankesättet även en ödmjukhet för dem som ännu inte har kommit dit men jag vill hellre fokusera på rörelsen i att angagera och ta ställning än att sitta tyst och tiga. Jag har för mig att lättja är en dödssynd?.... Visserligen är jag inte ett fan av kristendomen men onekligen har den en hel del att komma med ibland.
Den 10 juli är det dags för årets parad och jag vet absolut vart jag ska se till att vara den dagen. För den som vill veta mer finns det att läsa här.
In the name of love - U2
Ordföranden i RFSL:s ungdomsdistrikt i Värmland dödshotades nyligen och även om Sd förnekar all inblandelse är det inte svårt att lista ut var utövaren hör hemma politiskt. Förhoppningsvis är utövaren ung själv och vet inte bättre, ser världen ur ett svart/vitt perspektiv och letar syndabock för något den har svårt att acceptera och svårt att förstå sig på, vill bara göra världen greppbar. Iaf, är det vad jag hoppas. När ska vi förstå att respekt och ödmjukhet är ett socialt ansvar? Något som inte bara hänger på föräldar och skola att lära ut? Givetvis följer med det tankesättet även en ödmjukhet för dem som ännu inte har kommit dit men jag vill hellre fokusera på rörelsen i att angagera och ta ställning än att sitta tyst och tiga. Jag har för mig att lättja är en dödssynd?.... Visserligen är jag inte ett fan av kristendomen men onekligen har den en hel del att komma med ibland.
Den 10 juli är det dags för årets parad och jag vet absolut vart jag ska se till att vara den dagen. För den som vill veta mer finns det att läsa här.
In the name of love - U2
onsdag 23 juni 2010
Föräldraskap
Jenny Doh har en fantastiskt fin och inspirerande blogg och hemsida, Crescendoh. I måndags bloggande hon så vackert och tänkvärt om föräldraskap och att finnas där för sitt barn. Om att odla den egna personligheten och få barnet att blomma till det den är menad för att göra. Tycker även att det går att applicera på det egna jaget och i klassrummet.
För att göra det tror jag det krävs att man tar steg tillbaka och reflekterar. Kanske enklare sagt än gjort, ibland är man omedveten om det som behöver förändras. Som i alla relationer tycker jag kommunikation och dialog är det viktigaste. Kan inte nog understryka det. Att våga öppna upp, samt förmå sig att lyssna och inte vänta på att den andre tystnar så att man själv får prata utan bara lyssna. Så mycket som går att undvika om man tar sig tid. För ett par år sedan fick jag ta del av en studie som visade att föräldar av idag spenderar 10-15 min kvalitetstid på varje enskilt barn. Skrämmande! Och säkert lätt ångetsframkallande om man har flera barn och ett dagsschema som knappt räcker till.
Men ändå, jag är övertygad om att det är genom att få blomstra och brinna för det man tycker om som man undviker själslig död och olycka. Att vara lika mot alla är inte rättvist, vi är alla olika individer med olika behov och uttryck. Det är banne mig vår mänskliga rätt och skyldighet att komma ihåg det.
Klicka er gärna dit och läs.
För att göra det tror jag det krävs att man tar steg tillbaka och reflekterar. Kanske enklare sagt än gjort, ibland är man omedveten om det som behöver förändras. Som i alla relationer tycker jag kommunikation och dialog är det viktigaste. Kan inte nog understryka det. Att våga öppna upp, samt förmå sig att lyssna och inte vänta på att den andre tystnar så att man själv får prata utan bara lyssna. Så mycket som går att undvika om man tar sig tid. För ett par år sedan fick jag ta del av en studie som visade att föräldar av idag spenderar 10-15 min kvalitetstid på varje enskilt barn. Skrämmande! Och säkert lätt ångetsframkallande om man har flera barn och ett dagsschema som knappt räcker till.
Men ändå, jag är övertygad om att det är genom att få blomstra och brinna för det man tycker om som man undviker själslig död och olycka. Att vara lika mot alla är inte rättvist, vi är alla olika individer med olika behov och uttryck. Det är banne mig vår mänskliga rätt och skyldighet att komma ihåg det.
Klicka er gärna dit och läs.
Some kind of lägesrapport
Varm, varm, vaaarm förmiddag och det är alldeles underbart. Trafiken är något lugnare, himlen klarblå och i radion strömmar P2 Världen. Det är sommar! Och om det kåserar min alldeles jättevackra sambo i P4 Värmland. Klicka er dit och lyssna igen förmiddagen, ca 9.40 börjar hans dikt.
Igår blev det klart med ännu två läsningar för min del vilket innebär att jag har fyra scenframträdanden att se fram emot. Kanske inte så mycket egentligen men med tanke hur mycket jag har gömt mig tidigare är det en ren explosion. Det har hänt så mycket det senaste ett/två åren. Att leva och andas kultur är precis vad jag vill med mitt liv. Ikväll är det dags för andra upplagan av Småstadshjärtankvällen och jag ser fram emot att träffa poetvänner och konstnärsvänner och gå vilse i samtal om färger.... Och längre fram Vildrosfestivalen, Heidruns 20 år, Säljerydsfestivalen och Kulturbomben.
Om 1½ vecka är dags för årets häxträff i Dalarna och jag längtar stort efter att träffa avlägsna men nära vänner. Kanske framför allt S, M och M för det otroligt fina systerskap jag har funnit i dem. M's glittrande sneda ögon och rungande göteborska kan smälta vilken frusen själ som helst. Få samtala ostört i timtal... Det kommer bli så galet fint.
På det hela känner jag mig i otroligt bra form. Inifrån och ut. Jag har tränat otroligt intensivt och mycket genom åren men jag har ändå aldrig upplevt mig i bättre fysisk form än nu. Löpningen går som på räls, vilket det mesta gör. Psykiskt kanske jag inte är på topp men jag mår bättre och är mer harmonisk än vad jag någonsin har varit. Vilket är värt att fira och hylla bara i sig. Kreativiteten flödar och jag har släppt på allt vad dåligt samvete heter. Livet är alldeles för kort för att fyllas med tvångstankar, skam och skuld för allt som inte blir av. Och genom det tänket får jag lustigt nog mycket mer gjort. Kanske lever jag inte som normen (om det finns någon), kanske särskiljer jag mig en hel del men jag lever mer och mer i samklang med mig själv och mitt innersta. Jag väljer att leva i kärlek och fyller livet med fantasi, färg och magi och flyttar ut gränserna så långt jag förmår. Ju mer jag säger nej till sådant som förväntas av mig öppnar jag upp dörrar till sådant jag vill syssla med. Jag är otroligt impulsiv och intensiv men börjar bli bra på att reflektera före. Jag väljer att göra något kreativt eller skapande av mitt spinnande. Det är inte alltid det fungerar men jag slår heller inte längre på mig själv för det. Livet är sådant.
Jag kan känna mig tjatig och upprepande om min utveckling och blommande men det behöver komma ut. Jag är otroligt stolt över det jag har åstadkommit med mig själv hitills. Fylld av kärlek och ömhet gentemot mig själv, att jag hade modet att förändra, påbörja och skala av. Men även till alla de människor som har funnits runt omkring mig. Utan hjärtat, hans familj, gamla och nya vänner hade jag inte befunnit mig där jag gör. Att ha så fina och tillåtande vänner är en stor rikedom. Att kunna sträcka fram händerna, visa sina svagheter, samtala om det gör att man tillsammans vandrar framåt.
Mitt sätt att leva är inget rättesnöre men jag har kommit fram till att det är det som fungerar för mig. Jag trivs i min värld. Och idag är det inget jag vill förändra. Jag vill förbättra vissa områden men inte längre förändra. Det som behövdes är bortrensat men processen upphör aldrig. Livet pågår här och nu, imorgon och i övermorgon, dagen efter det och dagen efter det....
Nu ska jag göra iordning en hemmagjord cappuchino, för det måste vara bland det godaste som finns på sommaren.
Igår blev det klart med ännu två läsningar för min del vilket innebär att jag har fyra scenframträdanden att se fram emot. Kanske inte så mycket egentligen men med tanke hur mycket jag har gömt mig tidigare är det en ren explosion. Det har hänt så mycket det senaste ett/två åren. Att leva och andas kultur är precis vad jag vill med mitt liv. Ikväll är det dags för andra upplagan av Småstadshjärtankvällen och jag ser fram emot att träffa poetvänner och konstnärsvänner och gå vilse i samtal om färger.... Och längre fram Vildrosfestivalen, Heidruns 20 år, Säljerydsfestivalen och Kulturbomben.
Om 1½ vecka är dags för årets häxträff i Dalarna och jag längtar stort efter att träffa avlägsna men nära vänner. Kanske framför allt S, M och M för det otroligt fina systerskap jag har funnit i dem. M's glittrande sneda ögon och rungande göteborska kan smälta vilken frusen själ som helst. Få samtala ostört i timtal... Det kommer bli så galet fint.
På det hela känner jag mig i otroligt bra form. Inifrån och ut. Jag har tränat otroligt intensivt och mycket genom åren men jag har ändå aldrig upplevt mig i bättre fysisk form än nu. Löpningen går som på räls, vilket det mesta gör. Psykiskt kanske jag inte är på topp men jag mår bättre och är mer harmonisk än vad jag någonsin har varit. Vilket är värt att fira och hylla bara i sig. Kreativiteten flödar och jag har släppt på allt vad dåligt samvete heter. Livet är alldeles för kort för att fyllas med tvångstankar, skam och skuld för allt som inte blir av. Och genom det tänket får jag lustigt nog mycket mer gjort. Kanske lever jag inte som normen (om det finns någon), kanske särskiljer jag mig en hel del men jag lever mer och mer i samklang med mig själv och mitt innersta. Jag väljer att leva i kärlek och fyller livet med fantasi, färg och magi och flyttar ut gränserna så långt jag förmår. Ju mer jag säger nej till sådant som förväntas av mig öppnar jag upp dörrar till sådant jag vill syssla med. Jag är otroligt impulsiv och intensiv men börjar bli bra på att reflektera före. Jag väljer att göra något kreativt eller skapande av mitt spinnande. Det är inte alltid det fungerar men jag slår heller inte längre på mig själv för det. Livet är sådant.
Jag kan känna mig tjatig och upprepande om min utveckling och blommande men det behöver komma ut. Jag är otroligt stolt över det jag har åstadkommit med mig själv hitills. Fylld av kärlek och ömhet gentemot mig själv, att jag hade modet att förändra, påbörja och skala av. Men även till alla de människor som har funnits runt omkring mig. Utan hjärtat, hans familj, gamla och nya vänner hade jag inte befunnit mig där jag gör. Att ha så fina och tillåtande vänner är en stor rikedom. Att kunna sträcka fram händerna, visa sina svagheter, samtala om det gör att man tillsammans vandrar framåt.
Mitt sätt att leva är inget rättesnöre men jag har kommit fram till att det är det som fungerar för mig. Jag trivs i min värld. Och idag är det inget jag vill förändra. Jag vill förbättra vissa områden men inte längre förändra. Det som behövdes är bortrensat men processen upphör aldrig. Livet pågår här och nu, imorgon och i övermorgon, dagen efter det och dagen efter det....
Nu ska jag göra iordning en hemmagjord cappuchino, för det måste vara bland det godaste som finns på sommaren.
måndag 21 juni 2010
More than words
Hemma igen - och tusen gånger rikare på inspiration. Har så många idéer till målningar och inredning. Kan knappt hejda mig själv. Vill måla hela världen, här och nu. Måla och skriva, hipp hipp hurra. Ute är det en bedårande vacker och varm sommarkväll men det hjälps inte. Jag stannar inne och blandar till på paletten. Har längtat så...
fredag 18 juni 2010
Regn längs memory lane
Så blev det fredag igen och inte alls lika soligt väder som igår. Blåser gör det och river ner vattendroppar från skyn. Det är absolut vackert.
Jag har bott på många ställen genom åren, både själv och med familjen. För många år sedan bodde vi ett tag, ett par år, i ett hus som jag genast blev kär i. Det var där jag hade mitt blå rum som jag skrivit om tidigare. Det fanns en stor trädgård och granne med den låg en gammal lada bakom en gräskulle där det växte smultron samt en gigantisk syrenhäck. Det här var mitt i samhället men med blicken riktad ditåt var det som att vara på landet. Det fanns även en gigantiskt stor veranda under plasttak och med slingriga buskar runtom. Jag älskade att sitta där, skymd av växtligheten, sådana här sommardagar och kvällar, tända ljus, bara vara eller helst skriva mig fram till döden och tillbaka. Och om jag var ensam hemma, röka ett par cigg till en tekopp och njuta av att allt, precis allt, låg framför mig.
Idag ska jag packa för till morgonen åker vi ner till just det där samhället. Det finns ett par ställen jag behöver återse, av olika anledningar. Och det är möjligt, mycket möjligt, att vi tar svängen förbi memory lane. Det ligger på vägen till kyrkogården och ett besök där är en självklarhet.
Jag har bott på många ställen genom åren, både själv och med familjen. För många år sedan bodde vi ett tag, ett par år, i ett hus som jag genast blev kär i. Det var där jag hade mitt blå rum som jag skrivit om tidigare. Det fanns en stor trädgård och granne med den låg en gammal lada bakom en gräskulle där det växte smultron samt en gigantisk syrenhäck. Det här var mitt i samhället men med blicken riktad ditåt var det som att vara på landet. Det fanns även en gigantiskt stor veranda under plasttak och med slingriga buskar runtom. Jag älskade att sitta där, skymd av växtligheten, sådana här sommardagar och kvällar, tända ljus, bara vara eller helst skriva mig fram till döden och tillbaka. Och om jag var ensam hemma, röka ett par cigg till en tekopp och njuta av att allt, precis allt, låg framför mig.
Idag ska jag packa för till morgonen åker vi ner till just det där samhället. Det finns ett par ställen jag behöver återse, av olika anledningar. Och det är möjligt, mycket möjligt, att vi tar svängen förbi memory lane. Det ligger på vägen till kyrkogården och ett besök där är en självklarhet.
torsdag 17 juni 2010
Painted love
Jag blir galen. Jag målar och målar och målar men färgerna blir många gånger inte alls vad jag har förväntat mig när de torkat. Mycket frustrerande. Jag har stundtals mycket svårt att acceptera detta och följden blir att jag går och pyser irritation och frustration. Not so nice. Men jag ger mig inte, jag blandar om och målar över, för att nå samma tillstånd igen. Jag funderar på om det inte kan vara så att det är mina färger som är av lägre kvalite (för det kan ju inte vara mig det beror på i första hand...). Lösningen på det hele får bli en träff med min chokladliga, konstnärsväninnorna, i ataljen där de får gå igenom olika märken, pigment och färgblandningar för rätt nyanser med mig från scratch. Med penna blir bilderna så jag vill ha dem och innan sommaren är över ska det banne mig bli det med penseln också. Jag målade mycket förr, som barn och tonåring, gick t.o.m. bildestetiskt på gymnasiet men jag vill minnas att det aldrig har krånglat så med blöt kontra torkad färg förrut.....
Så, det är bara att konstatera att jag de senaste dagarna inte alls har levt i så mycket kärlek som jag försöker att göra. För mig är det viktigt att leva i kärlek för att harmonin ska finnas där. Inte bara i relationen till min käre utan även till mina medmänniskor, djur, växter, vår planet etc. Och för att det ska vara möjligt, relationen till mig själv, att jag tar hand om mig själv med hälsa - motion, bra mat, sömn, meditation etc. Jag är kalken som jag bör skölja rent och göra fri från alger på insidan.
Det blir en temadag för mig idag. Hur kan jag leva mer i kärlek här och nu? Vad krävs av mig i ett givande och tagande? Hur kan jag visa? Innan jag går och lägger ska jag meditera över mina insikter.
Så, det är bara att konstatera att jag de senaste dagarna inte alls har levt i så mycket kärlek som jag försöker att göra. För mig är det viktigt att leva i kärlek för att harmonin ska finnas där. Inte bara i relationen till min käre utan även till mina medmänniskor, djur, växter, vår planet etc. Och för att det ska vara möjligt, relationen till mig själv, att jag tar hand om mig själv med hälsa - motion, bra mat, sömn, meditation etc. Jag är kalken som jag bör skölja rent och göra fri från alger på insidan.
Det blir en temadag för mig idag. Hur kan jag leva mer i kärlek här och nu? Vad krävs av mig i ett givande och tagande? Hur kan jag visa? Innan jag går och lägger ska jag meditera över mina insikter.
onsdag 16 juni 2010
Piss Factory
Under tretton (!) somrar, samt ibland under höst och vinter, arbetade jag på pappersfabriken i min hemkommun. Jag har nog insett först efteråt vilken lång tid det faktiskt är. Avdelningarna skiftade dock men så många var de inte heller, jag var återkommande. De sista åtta åren arbetade jag skift på pappersbruket, där själva papperet tillkommer, på ett och samma skiftlag men med inhopp på andra lag. Jag trivdes väldigt bra där, både med kollegor och arbetet. Fördelar och nackdelar finns det med allt. Fördelen med skiftjobbet var utan tvekan all ledighet, på fem veckor jobbade jag två hela veckor och var ledig två halva och en hel, dessutom var det ruggigt bra betalt. En nackdel var att jag oftast var ledig när mina vänner arbetade... Samt den olidliga tröttheten när jag arbetade förmiddagsskiftet, oavsett hur tidigt jag lade mig om kvällarna.
Men summerar jag var det väldigt lärorika år. Jag vet hur jag fungerar i grupp och med olika personligheter och under olika tider på dygnet. Jag vet hur jag hanterar stress och press i vissa situationer, konflikthantering och problemlösning. Jag har lärt mig att vara personlig men inte privat. Lärt mig att skilja på privatliv och yrkesliv. Naturligtvis kan man få alla de här insikterna på andra arbetsplatser och det skulle säkert även ha hänt mig om det inte vore för att det var på fabriken jag i första hand lärde mig många av dem. En sådan stor arbetsplats blir till ett minisamhälle som kan representera samhället i stort.
Det är nu andra sommaren utanför fabriken. Vilket är väldigt skönt. Tretton fabrikssomrar i all ära men det finns ändå mer stimulerande arbeten. Bland annat finns det en hel sommarvärld att upptäcka.
Men alla dessa nätter lever ännu inom mig. Alla nätter då jag hade timmeslånga raster och satt i cafeterian med utsikt över ett månbelyst Vänern, helt själv rökandes cigg efter cigg och skrivandes helt frenetiskt på texter som bara kommer om natten. Lyssnade på Patti Smith och tyckte att Piss Factory lika gärna kunde handla om mig. Och banne mig, jag skulle bort därifrån, bort från fabriken och bort från hålan jag bodde i. Jag skulle ta mig någonstans, jag skulle bli någon. Och ja, det ska jag fortfarande. Det krävs bara hårt arbete även för det.
Men summerar jag var det väldigt lärorika år. Jag vet hur jag fungerar i grupp och med olika personligheter och under olika tider på dygnet. Jag vet hur jag hanterar stress och press i vissa situationer, konflikthantering och problemlösning. Jag har lärt mig att vara personlig men inte privat. Lärt mig att skilja på privatliv och yrkesliv. Naturligtvis kan man få alla de här insikterna på andra arbetsplatser och det skulle säkert även ha hänt mig om det inte vore för att det var på fabriken jag i första hand lärde mig många av dem. En sådan stor arbetsplats blir till ett minisamhälle som kan representera samhället i stort.
Det är nu andra sommaren utanför fabriken. Vilket är väldigt skönt. Tretton fabrikssomrar i all ära men det finns ändå mer stimulerande arbeten. Bland annat finns det en hel sommarvärld att upptäcka.
Men alla dessa nätter lever ännu inom mig. Alla nätter då jag hade timmeslånga raster och satt i cafeterian med utsikt över ett månbelyst Vänern, helt själv rökandes cigg efter cigg och skrivandes helt frenetiskt på texter som bara kommer om natten. Lyssnade på Patti Smith och tyckte att Piss Factory lika gärna kunde handla om mig. Och banne mig, jag skulle bort därifrån, bort från fabriken och bort från hålan jag bodde i. Jag skulle ta mig någonstans, jag skulle bli någon. Och ja, det ska jag fortfarande. Det krävs bara hårt arbete även för det.
tisdag 15 juni 2010
Torkande sjöjungfru
Solvarma dagar med blå himmel och perfekta bomullsmoln, svalor högt flygandes och ingen annan tanke än i ett här och nu. Fastspänd i baksätet, varmt andandes och en nervevad fönsteruta. Det luktar varm plast från badleksaker, torkat gräs från filten och sött från den packade matsäcken med smörgås och hembakta bullar med smält pärlsocker. I handen en glass på pinne och smält vanilj. Sommar. På vägen till stranden.
Det finns många stränder och fortfarande infinner sig samma slags känsla när jag själv packar bilen och åker iväg. Jag har haft tur, uppvuxen på sjön med både föräldrar, vänner och pojkvänner med båt har jag ofta sluppit de allmäna stränderna och istället få avnjutit de mer avlägsna och de man inte når hur som helst. Faktum är att jag skyr de fullpackade som pesten, sätter nästan aldrig min fot på dem, för mycket folk, för mycket av det mesta. Det finns dock en som alltid fungerat, från det att jag var liten med blåmärksknän till det att jag är vuxen med blåmärksknän. Precis mellan Karlstad och stugan, perfekt att bara svänga förbi.
Jag längtar Vänern värre än en tok. Behöver varm, stickig brygga, vass och ändlösa glitterstänk, öar vars klippor mina fötter slipat under en livstid, behöver välkända granar och björkar, grusvägar med gräs och en väg som styrs av sig själv. Behöver bada i ett vatten som känner min själ. Likt en torkande sjöjungfru behöver fukten.
Föga förvånande arbetar jag med det andra chakrat...
Det finns många stränder och fortfarande infinner sig samma slags känsla när jag själv packar bilen och åker iväg. Jag har haft tur, uppvuxen på sjön med både föräldrar, vänner och pojkvänner med båt har jag ofta sluppit de allmäna stränderna och istället få avnjutit de mer avlägsna och de man inte når hur som helst. Faktum är att jag skyr de fullpackade som pesten, sätter nästan aldrig min fot på dem, för mycket folk, för mycket av det mesta. Det finns dock en som alltid fungerat, från det att jag var liten med blåmärksknän till det att jag är vuxen med blåmärksknän. Precis mellan Karlstad och stugan, perfekt att bara svänga förbi.
Jag längtar Vänern värre än en tok. Behöver varm, stickig brygga, vass och ändlösa glitterstänk, öar vars klippor mina fötter slipat under en livstid, behöver välkända granar och björkar, grusvägar med gräs och en väg som styrs av sig själv. Behöver bada i ett vatten som känner min själ. Likt en torkande sjöjungfru behöver fukten.
Föga förvånande arbetar jag med det andra chakrat...
måndag 14 juni 2010
Trying to catch the time
Tick tack tiden går tick tack tick tack.
Som barn var sommaren olidligt lång, sommarlovet tycktes så långt att det var svårt att förhålla sig till det. Hela sommaren ledig, ända fram till hösten. Inte träffa skolan förrän till hösten... Jag hade en kompis som fyllde 14 Juni. Jag hade varit ledig en hel evighet innan det var dags för hennes kalas.
Som vuxen känns det lustigt nog i princip helt tvärtom. Sommaren kommer och är över innnan jag knappt hunnit blinka. Och inte bara sommaren, hela år rusar förbi. Knappt är något inplanerat ett halvår framåt förrän samma dag är halvt passerad. Är man stressad ska man inte prata på det, då är det Måndag innan det hunnit bli Fredag eftermiddag. Och värre kan det absolut bli.
Vi västerländska människor är ett synnerligen besynnerligt och tidsbundet folk. På 60-talet, eller om det var 70, slängde våra mödrar och andra kvinnor sina bh-ar. De lät brösten skumpa fritt och så var det inget mer med det. Eller, det var mer med det men när allt kommer omkring så var det ändå inte mer med det. Idag skulle vi uppmana till att slänga klockan och jag är säker på att det skulle få samma proportioner. Och egentligen är det inget mer med det. Vi är rätt anpassningsbara, en resa till Indien eller Sydamerikas inland vittnar om saken, liksom barnafödande. Jag är säker på att det skulle göra oss till gladare människor. Visserligen är det inte tiden i sig som är ständig bov i dramat om vårt stressade leverne, andra faktorer spelar också in. Kanske inte en radikal nyhet...
Men tiden flyger faktiskt inte iväg. Det kan hända hur mycket som helst på en timme på en dag, för att inte tala om ett halvår. På en lunchrast kan man åka jorden runt, lära sig mer om Ekorrar, delta i livsavgörande diskussioner etc etc. Reflekterar vi ser vi det, beroende på var vi lägger fokus.
Vem var du för sex månader sedan? Jag slår vad om att det har hänt en hel del.
Som barn var sommaren olidligt lång, sommarlovet tycktes så långt att det var svårt att förhålla sig till det. Hela sommaren ledig, ända fram till hösten. Inte träffa skolan förrän till hösten... Jag hade en kompis som fyllde 14 Juni. Jag hade varit ledig en hel evighet innan det var dags för hennes kalas.
Som vuxen känns det lustigt nog i princip helt tvärtom. Sommaren kommer och är över innnan jag knappt hunnit blinka. Och inte bara sommaren, hela år rusar förbi. Knappt är något inplanerat ett halvår framåt förrän samma dag är halvt passerad. Är man stressad ska man inte prata på det, då är det Måndag innan det hunnit bli Fredag eftermiddag. Och värre kan det absolut bli.
Vi västerländska människor är ett synnerligen besynnerligt och tidsbundet folk. På 60-talet, eller om det var 70, slängde våra mödrar och andra kvinnor sina bh-ar. De lät brösten skumpa fritt och så var det inget mer med det. Eller, det var mer med det men när allt kommer omkring så var det ändå inte mer med det. Idag skulle vi uppmana till att slänga klockan och jag är säker på att det skulle få samma proportioner. Och egentligen är det inget mer med det. Vi är rätt anpassningsbara, en resa till Indien eller Sydamerikas inland vittnar om saken, liksom barnafödande. Jag är säker på att det skulle göra oss till gladare människor. Visserligen är det inte tiden i sig som är ständig bov i dramat om vårt stressade leverne, andra faktorer spelar också in. Kanske inte en radikal nyhet...
Men tiden flyger faktiskt inte iväg. Det kan hända hur mycket som helst på en timme på en dag, för att inte tala om ett halvår. På en lunchrast kan man åka jorden runt, lära sig mer om Ekorrar, delta i livsavgörande diskussioner etc etc. Reflekterar vi ser vi det, beroende på var vi lägger fokus.
Vem var du för sex månader sedan? Jag slår vad om att det har hänt en hel del.
lördag 12 juni 2010
and I need all the love I can get
Vi steg ut och väntade på farstukvisten. Satte oss ned på det översta trappsteget i trä och skrattade åt min hippiechica stil med gröna gummistövlar i högsommarvärmen. Jag sa något om molnen, de oidentifierbara och sedan kom bilen. Mil efter mil längs grusvägar och träd efter träd efter träd i jakt på konst och kultur och det hjärtat väntar att pulsera. Kent i stereon och regndropparna allt större och molnen allt mörkare allt mer ihopklumpade. Och sedan åska och poesiläsning i en ataljé med en liten skara brokiga själar och ljuset som darrade och rökelsen som doftade mustigt. Levande ljus och te ur handdrejande koppar. Känslan av själens närvaro man sedan satt i kolmörkret mitt i nattens timma. Intryck som smälter in under huden, Fever Ray och bröstavtrycken i mintgrönt.
Waiting for the kingdom to come
Black.... Black Planet.....Black.....Black World.....Black
Det kom en sensommar, en tidig höst och sedan November, December, Januari, det kom en vår och det kom en tid med skolavslutningar, blommande syrener och nytt sommarregn. Nya intryck att smälta in, att göra till minnen, lätta att förnimma i arkivet, i biblioteket.
Och jag söker livet och jag söker lidelsen. Jag ser det i en flämtande ljuslåga, jag ser det i fuktig jord, bland fåglar som flyger upp i skri, i min spegelbild när jag kammar ut håret för sängen, i drömmarna, i bussarna som far förbi, i trädens bark och parkeringsplatserna utanför köpcentran, i locket på take-awaymuggar, i bortglömda rosenmönstrade tallrikar, i barns svepande rörelser över ny bok på andra sidan skyltfönstret. Jag ser det genom mina ögon, mina tankar, mina sinnen. Och jag låter tanken spinna, tänker iväg och förlorar kanske i min egen värld. Allting möjligt. Att med en kärleksfull rörelse låta penseln nudda en hanblommas innersta för att sedan nudda honan. Frukten, magin, miraklet är vad som växer upp. Vad som sker, vad som förändras. Alla gör vi våra avtryck, vi märks, vi gör skillnad. Ett osynligt hårstrå på gatan, i skogen bland mossa och löv. På en restaurang, i en soptunna, i ett annat land. Ett tuggat tuggummi, ett papper som slängs. Allt en del av en gigantisk väv. Lyssnar du noga hör du koden, chiffret som ett mantra. Ett bibliotek större än det i Alexandria.
En panflöjt och en distad gitarr och jag betraktar börklöven som ett stort pärlhalsband. Lever för kärlek och funderar på mat till kvällen. Är kärleken närvarande i de beslut och de val Du gör? Jag glömmer bort mig emellanåt, kommer på mig försent och går fram och tillbaka i huvudet. Vrider och vänder. Det är inte där det gäller, det är efteråt. Hur vi väljer att knyta ihop, om vi gör det. Men jag tror på större harmoni och medvetna val, att livet är en ständigt pågående process där vi oavbrutet går vidare och aldrig står stilla.
Plockar fram två krukor och väljer att plantera om. Ge kärlek till det fina i fönstret.
Waiting for the kingdom to come
Black.... Black Planet.....Black.....Black World.....Black
Det kom en sensommar, en tidig höst och sedan November, December, Januari, det kom en vår och det kom en tid med skolavslutningar, blommande syrener och nytt sommarregn. Nya intryck att smälta in, att göra till minnen, lätta att förnimma i arkivet, i biblioteket.
Och jag söker livet och jag söker lidelsen. Jag ser det i en flämtande ljuslåga, jag ser det i fuktig jord, bland fåglar som flyger upp i skri, i min spegelbild när jag kammar ut håret för sängen, i drömmarna, i bussarna som far förbi, i trädens bark och parkeringsplatserna utanför köpcentran, i locket på take-awaymuggar, i bortglömda rosenmönstrade tallrikar, i barns svepande rörelser över ny bok på andra sidan skyltfönstret. Jag ser det genom mina ögon, mina tankar, mina sinnen. Och jag låter tanken spinna, tänker iväg och förlorar kanske i min egen värld. Allting möjligt. Att med en kärleksfull rörelse låta penseln nudda en hanblommas innersta för att sedan nudda honan. Frukten, magin, miraklet är vad som växer upp. Vad som sker, vad som förändras. Alla gör vi våra avtryck, vi märks, vi gör skillnad. Ett osynligt hårstrå på gatan, i skogen bland mossa och löv. På en restaurang, i en soptunna, i ett annat land. Ett tuggat tuggummi, ett papper som slängs. Allt en del av en gigantisk väv. Lyssnar du noga hör du koden, chiffret som ett mantra. Ett bibliotek större än det i Alexandria.
En panflöjt och en distad gitarr och jag betraktar börklöven som ett stort pärlhalsband. Lever för kärlek och funderar på mat till kvällen. Är kärleken närvarande i de beslut och de val Du gör? Jag glömmer bort mig emellanåt, kommer på mig försent och går fram och tillbaka i huvudet. Vrider och vänder. Det är inte där det gäller, det är efteråt. Hur vi väljer att knyta ihop, om vi gör det. Men jag tror på större harmoni och medvetna val, att livet är en ständigt pågående process där vi oavbrutet går vidare och aldrig står stilla.
Plockar fram två krukor och väljer att plantera om. Ge kärlek till det fina i fönstret.
onsdag 9 juni 2010
Bortom krönet
Där regnet väntar bakom molnen vilar jag. Drömmer om det som var, det som är och det som ska komma. Jag ser henne i luften, den mörkhåriga tanten med det pärlande skrattet och kanelbullar på fatet. Vet inte vem hon är, än. Samlar en bukett med ängsblommor under dagen, känner den söta luften av hägg, viol och liljekonvalj om kvällen. Fortsätter låta tanken flöda och får uppslag till tentor. Det är lugnt och stillsamt, intensivt och sprakande.
tisdag 8 juni 2010
Something Fast och Times New Roman
Det finns mycket som har skapat mig och gjort mig till den jag är, med alla mina sårkanter och rosenskimrande ängar. Det är så mycket och så många. Så många jag har sett upp till genom åren. Idag plockar jag fram det gigantiska halsbandet av förebilder och hänger det kring min hals. De tåls att hylla. Patti Smith, Selma Lagerlöf, Stig Dagerman, Elmer Diktonius, Frida Kahlo, Edit Södergran, Karin Boye, Bob Dylan, Nick Cave, Alice I Underlandet, Nenneh Cherry, Marcus Birro, Sisters of Mercy, Kitty, Tomas Di Leva, Birgitta Stenberg, Drottning Kristina, Madame Curie, Elsa Beskow, Astrid Lindgren, Beatrice Potter, Agatha Christie, Regina Lund, Ulrica Hydman-Vallien, Rosie Björkman, Carolina Gynning, Björk, Karin Broos, Kate Bush, Tomas Tranströmer, Samuel Beckett, Isaac Newton and the list goes on and on and on.... I evighet. Amen.
Jag skulle kunna skriva mig till månen och tillbaka. Fylla i med penseln där orden inte räcker till. Lyssnar på Sisters of Mercy och är så jävla glad och tacksam över att varje gång jag lyssnar till dem träffar de mig på precis samma sätt som första gången. Har ingen lust att packa, ingen alls. Vill bara att mattan lyfter och tar mig med, med allt det jag behöver ombord.
Jag skulle kunna skriva mig till månen och tillbaka. Fylla i med penseln där orden inte räcker till. Lyssnar på Sisters of Mercy och är så jävla glad och tacksam över att varje gång jag lyssnar till dem träffar de mig på precis samma sätt som första gången. Har ingen lust att packa, ingen alls. Vill bara att mattan lyfter och tar mig med, med allt det jag behöver ombord.
Go back where you belong
Du kom upp från avgrundshålet, den uppblötta jordhålan vid buskträdets fot. Du reste dig upp, borstade av lorten från benen, andades in den söta nattluften och påbörjade sedan din klättring uppför husväggen. Det tog dig ett par timmar att nå fönsterkarmen och dyrka dig in men du visste vad du skulle göra. Du trodde att du kunde överraska mig när du kröp in i telefonsladden men jag genomskådade dig - den gubben går inte längre. Jag vet såväl att rösten jag samtalade med visst gläds, är bara en stenstod, oförmögen till känsloliv, oförmögen att fullt blomma ut sitt liv.
I ögonvrån såg jag dig göra svanhopp tillbaka ner till modersmarken. Ingenting lämnade du kvar, allting fick du med dig. Jag hann skymta de röda draperierna och det möstrade golvet innan hålet åter slöts kring dig. Men jag hör er spela, hör er spela och äta er gröt. Jag höjer min egen musik, höjer och plockar fram penslarna.
Målar fram min dag.
Du ljuva, underbara.
måndag 7 juni 2010
Where the wild roses grow
Bild från 1st art galleryDet ligger något och skaver under huden. Något som sticker, river och kliar, en äkta rostagg. Jag kan ana dess kanter där den skapar saft i min hud men kan inte dra ut den, ens med tänderna. Den här oron beror på många faktorer, alla insiktsfulla på sitt sätt.
Jag kommer aldrig bli av med min oro, eller mitt mörka svarta. Det finns där och har alltid funnits. Men jag kan välja hur att hantera den och förhålla mig till den. Med mycket fysisk träning och kreativt skapande håller jag mig i skick, då är jag lugn. Jag är en intensiv person, på gott och ont. Jag får medvetandegöra och syna mig. Jag är glad att jag är den jag är, att jag som person och livet har skapat mig till det jag är. Jag kan se att jag duger för den jag är rakt upp och ner och vilken gåva det är idag. Så många gånger jag har försökt att vara någon annan, skapa någon annan - istället för att gödsla och blomma ut i den vildros jag är. Nya vanor sätter sig inte över en natt men jag är glad och tacksam över att de finns där att växa med mig.
Jag har sått röda solrosor som ett projekt. Ska bli intressant att se om de gror där jag tryckte ner fröna i jorden. Men jag saknar tålamod, jag vill se dem spira nu. Ser orange vallmo växa upp. Vill skapa ett rum exploderande i färg. Funderar på om en pil inte skulle trivas ypperligt. Ska läsa på...
tisdag 1 juni 2010
Orange blossom
Bakom molnbankarna skymtar en gyllene vagn, dragandes fram av fiskar och sjöhästar. Jag kan inte se men vet att den dras fram av en sjöjunfru i skimrande turkost, hållandes tömmar av tång. Doften av hav är det första man märker från ekipaget. Små bjällror kan förnimmas, om man lyssnar noga.
Hon kommer med gåvor. Med oljor, parfym och myrra, med jasmin och ylang ylang. Hon ber dig att gråta ut, att samla dina tårar i kalken, ställa den på altarplatsen och hylla det du väcker till liv. Likt en plugg till svallande fontän...
Hon ber dig att lyssna till känslan men inte att bli den. Hon ber dig att lita till det du känner i hjärtat, att öppna upp kanalen till huvudet, låta förnuft och känsla blandas och bli till en tredje kreativ process. Hon ber dig lyssna till din egen förmåga och förstå att du har lika mycket visdom och kunskap som någon annan.
Hon kommer när du är redo men åker inte vidare förrän kronbladen har vecklats ut. I sammanhanget existerar inte tid.
Hon kommer med gåvor. Med oljor, parfym och myrra, med jasmin och ylang ylang. Hon ber dig att gråta ut, att samla dina tårar i kalken, ställa den på altarplatsen och hylla det du väcker till liv. Likt en plugg till svallande fontän...
Hon ber dig att lyssna till känslan men inte att bli den. Hon ber dig att lita till det du känner i hjärtat, att öppna upp kanalen till huvudet, låta förnuft och känsla blandas och bli till en tredje kreativ process. Hon ber dig lyssna till din egen förmåga och förstå att du har lika mycket visdom och kunskap som någon annan.
Hon kommer när du är redo men åker inte vidare förrän kronbladen har vecklats ut. I sammanhanget existerar inte tid.
Ditt och datt
Första Juni idag...sommaren börjar! Fast det känns som den redan har pågått ett tag. Ryssvärmen säger de, jag vet inte jag. Det är ryssvärme och rysskyla... Imorse var vi ut tidigt i löpspåret, det luktade högsommar och var alldeles underbart. Det är alldeles för varmt för att köra på eftermiddagen, bättre då på morgonen och göra övriga träningen senare. Att springa är bland det bästa som finns! Kombinerat med att åka snowboard eller skidor, cykla och simma. Det är något visst med att ta sig fram för egen maskin, att tänja på gränserna, komma in i en andra andning, stänga av omvärlden, lyssna till andetagen - adrenalinkicken.
Imorgon åker vi bort på en minisemester. Det är kläckningstid för en viss dagslända, flugfiskarnas älgjakt infinner sig. Hjärtat ska fiska för glatta livet, jag ska måla och kroppsarbeta på markplätten. Sedan kommer dagarna även kantas av sol, bad, löpning och picnic. Har för avsikt att avsluta ett par böcker som har legat oavslutade alldeles för länge.
Imorgon åker vi bort på en minisemester. Det är kläckningstid för en viss dagslända, flugfiskarnas älgjakt infinner sig. Hjärtat ska fiska för glatta livet, jag ska måla och kroppsarbeta på markplätten. Sedan kommer dagarna även kantas av sol, bad, löpning och picnic. Har för avsikt att avsluta ett par böcker som har legat oavslutade alldeles för länge.