Jag och Anders var ute och åkte en sväng igår eftermiddag. Letade upp små fisketjärn och visade samtidigt för mig nya delar av kommunen. Det var en fin åktur som även höll på att inkludera en krock med en tjädertupp som kom flygande otäckt nära. Vid en stuga vi åkte förbi stod det vid tomtgränsen mot skogen en liten tipi, ett sådant där leksakstält som jag knappt har sett sedan 80-talet. Och med ens blossade hela min tipilängtan upp.
Det är något med de där tipisarna/kåtorna/yurtorna eller vad man nu vill kalla dem som slår an något inom mig. Det finns en tarotlek jag så gärna vill ha, daughters of the moon - Fiona Morgan, där det finns ett kort, the rattle, som visar just en tipi dekorerad med symboler. En flik är öppen och blottar en samling med kvinnor runt en lägereld. Utanför är det natt i skogen. Det här kortet finns ständigt med mig, som en dröm jag gärna vill göra verklighet av en dag. En punkt där kvinnor kan samlas vid fullmåne och berätta historier, umgås, utföra ritualer, skratta och bara prata strunt. Ett ställe i den framtida trädgården dit jag kan gå när jag har min månadsblödning och bara vara, läsa, måla, samla energi...Ensam eller tillsammans med väninnor. Ett riktigt krafttält med andra ord.
Jag drömmer det här så starkt. Gårdagens lilla barntipi öppnade upp mitt seende en bit, fick mig att inse att även om den här stora tältdrömmen kanske inte är genomförbar i dagsläget så är faktiskt den där lilla tälthistorien det. Ett litet barntält skulle duga fint åt mig i sommar. Jag ser fullt av möjligheter och potential. Och då vi saknar egen trädgård hoppas jag att svärföräldrarna tillåter ännu ett av mina upptåg på deras tomt. Fast å andra sidan börjar de väl bli vana vid det här laget...
