Det soldisiga

Det skimrar av solljus och växtkraft. Det grönskar, spirar och värmer. Det är efterlängtade dofter och bortglömda kläder. Det är underbart. Ändå befinner jag mig i soldiset, halvt dold, halvt bakom. Mår faktiskt riktigt bra men blir inte kvitt den här disorienteringen, bläckklumpen, svärtan inom mig. Inte en vårdepression som förr, inte den känslan, inte heller min medfödda och nedstämda klang, någonting annat. Nåt jag antagligen kan sätta fingret på, som jag kan se ljusning i, nåt som jag arbetar med ständigt men ändå, det finns de här dagarna, de här perioderna, när känslan är så mycket mer påtaglig. Men det river inte hål som förr, det är inte svarta klor som sprättar upp min spetsgardin, det bara vandrar där vid min sida, likt en lufsande hund. Någonting som behöver bejakas. Jag kan bara se åt dess håll, rufsa om pälsen och skrattande kasta mig in i leken.