Det fanns en period i mitt liv då häxkonsten inte fanns med mig på samma sätt som jag är van vid att den får göra. Det var en period som levdes ut maximalt. Jag var på universitetet, pluggade och förkovrade mig, hängde med nya kursare och gamla vänner på fik och uteserveringar och i andra städer. Jag hängde på nattklubbar och stod på gästlistor. Jag handlade kläder och flirtade vilt. Jag tränade och var i princip alltid upptagen. Kalendern var alltid välklottrad och fullbokad. Jag tyckte det rullade på jäkligt bra och att jag var någon. Hey, jäklar i mig vad jag var någon. Livet var wiihoo och jag var smart, ursnygg och vältränad och jag var någon att räkna med, i alla sammanhang - arbetsliv såväl som det sociala. Det är nog faktiskt först i efterhand som jag kunde se riktigt klart på de här åren. Jag kan inte påstå att jag mådde dåligt men det var en extrem obalans. För att vara en djup och andlig person så levde jag verkligen inte ut den sidan i den mån som jag mår bra av. När jag insåg det, efter en fikastund på en new age-ig kursgård var det som att jag hade tappat bort mig själv. Det är lätt att hjulen rullar på, att de för en längre bort från en själv än vad man vill erkänna, om man inte är uppmärksam, om man inte stannar upp - reflekterar och ser på sig själv. Om inte håller fram det och de man håller högt som en ledstjärna i livet. Jag tycker fortfarande att jag är smart och läcker, långt ifrån lika vältränad men mer ödmjuk mot mig själv - och andra. Och yes, jag är någon att räkna med men det behöver jag inte bekräfta i tid och otid.
Under de där åren visste jag precis att det där inte var något som stämde överens med mig själv i en större utsträckning, att det var en period jag var tvungen att vandra genom. Det hände mycket destruktivt under de där åren. Relationer jag gav mig in i som jag annars skulle ha avstått men gjort är gjort och jag ångrar samtidigt ingenting. Tvärtom, hela mitt liv har format mig till den jag är idag, inklusive den där überperioden. Kanske just den i allra högsta grad. Att hitta tillbaka till mig, att knyta an till den ursprungliga vägen, att blicka riktigt långt inåt - tog mycket längre tid än vad jag hade räknat med. Jag är där nu och jag är supernöjd. Mitt behov av att uttrycka mig genom konsten finns där i min vardag, liksom häxkonsten. Det har aldrig varit och kommer aldrig vara ett intresse, det är så mycket större än så. Precis som skrivandet, det är något som finns tatuerat i min själ sedan urminnes tider. Jag minns hur jag som barn ville leka häxa när andra ville leka prinsessor. Hur jag studerade bilder på Magica de Hex och den onda fén i Törnrosa i evigheter, drömde mig bort och skapade liv i fantasier. Jag minns hur jag slukade allt om Arthursagan och riddarna runt runda bordet, speciellt de böcker som tog upp Morgaine, Morgan le Fey. Jag minns att jag hade tarotlekar men inte hur de kom till mig. Jag minns hur jag som 8-åring läste Roald Dahls Häxor och fascinerades ända in i benmärgen. Jag skaffade altare och pallade smågrenar från grannskapets cypresser när andra pallade äpplen. Jag låste in mig på rummet om fredagskvällarna, klädde mig svart och mediterade. Fast då förstod jag nog inte riktigt hur det gick till men jag lekte att jag kunde. Jag slutade vara aktiv i kyrkan, som för övrigt ingen i min familj var, för att det inte stämde överens med min gudstro! Överhuvudtaget tänkte jag och betedde mig riktigt lillgammalt. Som 13-åring slukade jag allt av Lynn Andrews och Castaneda och bestämde mig för att bli folklivsforskare. Försökte engagera kompisar i häxkonst och hade brevkontakt med Rosie Björkman. Och sådär fortsatte åren, på ett ungefär.
Men den stora skillnaden nu mot då är att jag inte längre känner skam och skuld, att jag inte längre tar in andras åsikter och förutfattade meningar. Fortfarande är jag lika tyst om det. Jag ser ingen anledning till att prata om det vitt och brett och fortfarande har jag ingen lust att förklara för människor som lägger in andra och för mig felaktiga tolkningar i begreppet. Ibland kan det ske men ytterst sällan mer troligt sker det i sammanhang där diskussionen är mer av ett samtal och där det ger alla parter en slags stimulans. Lika lite är jag benägen att prata om varför jag inte äter rött kött. Aint nobodys buisness så att säga. Ändå sänder jag mina tentakler utåt i havet. Sveper med mitt fiskenät och spindelnät efter likasinnade. Finner en och annan pärla kan jag tycka. ;-)
