Under helgen som var firades det Valborg och Belthane runt om, eldar tändes, Maj månad invigdes. Jag tycker om den här tiden och i år tog jag verkligen fasta på Vårelden och eldsmagi. Det har aldrig känts viktigare att få tid för eget firande. Det fanns så mycket jag ville bli kvitt och slänga på elden, så mycket jag ville rensa bort, låta eldens lågor ta hand om och bereda plats för spirande nytt.
På kvällen lämnade jag den stora brasan och gick hem för att göra en trumresa med goda vänner. Var och en på sitt håll men förenade i sinnet. Vi reste med intentionen kvinnokraft. Jag fick till svar att jag skulle dansa. Att det är genom dansen min glöd väcks till liv och frigörs. Samt att det är genom att gå bortom mina rädslor, genom att öppna upp som jag finner gemenskapen. Jag har funderat en del kring det jag fick till mig. Dansen symboliserar inte enbart dansen i sig utan även det uttryckande i stort. Vissa delar av min uttryckande konst lever jag redan ut men det finns så mycket mer inom mig som behöver komma ut, som inte mår bra av att fortsätta hållas tillbaka. Min häxkonst inklusive. Jag kan tycka att jag lever ut men vid en närmare granskning, ser jag att jag inte alls gör det i den utsträckning som jag faktiskt vill - och kan. Och jag vet att förändringen redan är här, det har varit annorlunda den senaste veckan eller två. Jag varken vill eller kan slå på mig själv. Allt handlar om perioder och att var tid kräver sitt. Ingen början och inget slut jag kan bara bejaka det som behövs här och nu. Och genom att gå bortom så utvecklas jag.
Jag eldade upp under helgen, åh vad jag närde lågorna. Jag brände bort mina kanter, brände bort det som hindrar mig, brände bort allt det som bara ligger och stör. Sedan vilade jag. Vilade ut i Moder Jords famn. Vandrade runt i skogen och bland vatten. Lyssnade till mig, till Gudinnan, till rådarna, till stenfolket, till alla som hade något att säga mig. Därefter jordade jag mig, på alla sätt. Skjöt ner min svanskota till trädens rötter och förankrade mig. Stack ner mina händer djupt ner i jorden, lät dem bli svartare än på många år. Lät det svartfuktiga krypa in under mina naglar. Välkomnade lorten och myllan. Jag grävde ett grönsaks- och blomsterland och för varje frö jag stack ner i jorden stack jag även ner förhoppningar, drömmar, löften och tomma hål - för framtiden att fylla. Det tog en hel helg, nu är det ny vecka och jag ser med klarare ögon på tillvaron, alla mina verkligheter och sidor.
