Tack Vidar

Jag fick ett par länkar med Di Leva skickade till mig igår och vill nu dela med mig av dem. Han är en stor favorit till mig och har så varit sedan 80-talet. Förr var det främst hans musik jag lyssnade till idag är det mer hans röst och allt det han har att säga.

Klippen är från Fråga Doktorn i slutet av förra året eller i början av det nya. Det är kloka ord och jag hoppas ni tar er tiden att lyssna. Se det som en gåva för dagen. :-)

http://www.youtube.com/watch?v=s9a6pXLN9qg&NR=1
http://www.youtube.com/watch?v=bM37yA9Ublk&feature=related

Med känsla för svart

Haha, åh så roligt!! Jag målar upp mig som värsta sentimentala dramatikern i förra inlägget inser jag. Jag må vara en dramatisk själ men för tillfället känns det rätt okej faktiskt. Lite trallitrall och inget mer med det. Bara ett litet sug som framstår värre än det är, egentligen. Eller??!!!

Mon dieu, jag dör!

Jag är så sjukt sugen på hembakad kladdkaka och filmen La vie en rose om Edith Piaf. Lavendeldoft och cappuchino. Choklad och gråtfeeling. Jag dör tror jag. Frankrike here I come, I tell you.

Att sjunga mellan benen

Om ditt kön kunde sjunga, vad skulle det då vara?
Om ditt kön bar kläder, vad skulle det då vara?

Giv henne/honom den röst och glans som det förtjänar.


En kärleksförklaring till mitt liv, till mannen jag älskar, älskogarna vi förverkligar, mitt blod och mitt kött. Musiken jag känner i skogen bland träden och mossan, balansen och harmonin jag upplever och dessutom känner i min morgonyoga. Musiken som glittrar på vattenytan och återspeglas på himlavalvet om nätterna. Det är musiken i mitt förhållande med Gudinnan.

http://www.youtube.com/watch?v=usJl7oiZPnc

Healing the Daughter Within

Det finns en sida på nätet jag brukar ha för vana att besöka, yoni.com. Länk finns för övrigt i spalten till höger. Där finns mycket matnyttigt för kvinnor i alla åldrar tycker jag. När jag får min månadsblödning brukar jag inte ha så mycket energi första dagen. Då tar jag tid till mig själv, lägger det andra åt sidan för att fokusera på det vid ett tillfälle när jag har mer kraft och fokus. Det blir effektivt på det viset. Istället målar jag och läser, gärna poesi och på yonisidan. Jag gör det som kroppen känner för att göra. Det är en lyx och jag tänker njuta av det så länge jag har möjlighet att kunna göra det. Följande text har jag funnit på den redan nämnda sidan för ett par månader sedan. Tyvärr har författarnamnet fallit bort.

In keeping with the theme of 'healing the inner child', each of us I believe has an inner daughter, the kid in us who was neglected, hurt, loved, spontaneous, scared, angry, etc., but above all, maybe, misunderstood by even well-meaning parents. To nurture this inner daughter within me, here are some of the things I'd say or do to heal the child within me:

* Tell her I love her unconditionally and always will.
* Buy her a gift certificate to a department store and enjoy going with her as she picks out her favorite things.
* Ask her what hurt her the most in growing up and what I can do to help overcome the hurt.
* Choose a boyfriend who will befriend her even as he falls in love with the grown-up me.
* Introduce her to the yOni website.
* Teach her how to dance.
* Encourage her to bitch and express her anger in order to move beyond it.
* Apologize to her for what her mother and father didn't give her and vow to make up for it somehow.
* Read Little Women with her.
* Tell her something of the history of women through the ages, and how we no longer have to be victims.
* Have a sex life which respects her needs too.
* Re-educate her about sexuality in a healthy way.
* Ask her what she'd like to be and try to realize some of it in my life.
* Check in with her about what she thinks about my male and female friends (but I might not always agree!)
* Listen more to when she feels vulnerable or needy.

Jag är av uppfattningen att det är viktigt att bejaka alla sidor i ens spektra. Vad gör DU för barnet inom dig?

Hippa och skogskraft

Är nyss hemkommen efter en promenad i skogen. Var så härligt att i tysthet vandra fram bland träden och den lilla bäcken, lyssna till korpen och bara vara. I skogen renas jag, den är effektivare än vilket bad och spabehandling som helst. Skogen är meditation, kontemplation. Det är där jag finner den spirande kraften.

Speciellt härligt var det idag då jag är hemkommen efter helgens möhippa för en nära vän. Jag har varit inblandad i planeringarna så det har varit en del att stå i på senare tid. Vi får nog betrakta det som lyckat då bruden själv tyckte det var en fantastiskt bra hippa. Jag och en tjej till sov över i hennes sommarstuga natten till lördagen då det var där som det officiellt skulle börja. Mina första resor dit ut gjorde jag redan i 2/3-årsåldern därefter har det hunnit bli en del. Den är en del av min barndom och jag trivs så bra där. Ytterligare ett andningshål. Stugan har sett oss två som småbarn, tonåringar och hysteriska utgångstjejer och nu som vuxna kvinnor. Vi har gått från att ha suttit i baksätet i föräldrarnas bilar till att själva ta bilen dit. Och nu hade vi en möhippa där. Det är smått fantastiskt när man summerar åren på det viset.

Vi hade en fantastiskt början på dagen och en minst lika fantastisk avslutning fram på morgonkvisten. Trött utan dess like har jag varit men nu är jag påfylld med kraft. En tidig kväll väntar. Åh vad jag älskar sunda vanor och rutiner! Jo, så är det. Det är den hälsosamma och nyttiga vardagen som gör det hela njutningsfullt.

Tipiterapi

Jag och Anders var ute och åkte en sväng igår eftermiddag. Letade upp små fisketjärn och visade samtidigt för mig nya delar av kommunen. Det var en fin åktur som även höll på att inkludera en krock med en tjädertupp som kom flygande otäckt nära. Vid en stuga vi åkte förbi stod det vid tomtgränsen mot skogen en liten tipi, ett sådant där leksakstält som jag knappt har sett sedan 80-talet. Och med ens blossade hela min tipilängtan upp.

Det är något med de där tipisarna/kåtorna/yurtorna eller vad man nu vill kalla dem som slår an något inom mig. Det finns en tarotlek jag så gärna vill ha, daughters of the moon - Fiona Morgan, där det finns ett kort, the rattle, som visar just en tipi dekorerad med symboler. En flik är öppen och blottar en samling med kvinnor runt en lägereld. Utanför är det natt i skogen. Det här kortet finns ständigt med mig, som en dröm jag gärna vill göra verklighet av en dag. En punkt där kvinnor kan samlas vid fullmåne och berätta historier, umgås, utföra ritualer, skratta och bara prata strunt. Ett ställe i den framtida trädgården dit jag kan gå när jag har min månadsblödning och bara vara, läsa, måla, samla energi...Ensam eller tillsammans med väninnor. Ett riktigt krafttält med andra ord.

Jag drömmer det här så starkt. Gårdagens lilla barntipi öppnade upp mitt seende en bit, fick mig att inse att även om den här stora tältdrömmen kanske inte är genomförbar i dagsläget så är faktiskt den där lilla tälthistorien det. Ett litet barntält skulle duga fint åt mig i sommar. Jag ser fullt av möjligheter och potential. Och då vi saknar egen trädgård hoppas jag att svärföräldrarna tillåter ännu ett av mina upptåg på deras tomt. Fast å andra sidan börjar de väl bli vana vid det här laget...

Ika i rutan

Älskade Ika i rutan när jag var liten - och gör det fortfarande. Här är vinjetten, skulle gärna ha det som mitt livs soundtrack...

http://www.youtube.com/watch?v=p3We9p4QdvY&feature=related

Demokratins att vara eller icke vara

Det finns många kraftfulla och beundransvärda män och kvinnor runt om i världen. En av alla dessa kvinnor är Aung San Suu Kyi, en riktig gudinna i demokratins sanna anda. Att hon nu kan riskera fängelse är något hela världen bör uppmärksamma starkt. Den simmande amerikanen och politisk konspiration, frågorna hopas...

Häxkonsten och jag

Det fanns en period i mitt liv då häxkonsten inte fanns med mig på samma sätt som jag är van vid att den får göra. Det var en period som levdes ut maximalt. Jag var på universitetet, pluggade och förkovrade mig, hängde med nya kursare och gamla vänner på fik och uteserveringar och i andra städer. Jag hängde på nattklubbar och stod på gästlistor. Jag handlade kläder och flirtade vilt. Jag tränade och var i princip alltid upptagen. Kalendern var alltid välklottrad och fullbokad. Jag tyckte det rullade på jäkligt bra och att jag var någon. Hey, jäklar i mig vad jag var någon. Livet var wiihoo och jag var smart, ursnygg och vältränad och jag var någon att räkna med, i alla sammanhang - arbetsliv såväl som det sociala. Det är nog faktiskt först i efterhand som jag kunde se riktigt klart på de här åren. Jag kan inte påstå att jag mådde dåligt men det var en extrem obalans. För att vara en djup och andlig person så levde jag verkligen inte ut den sidan i den mån som jag mår bra av. När jag insåg det, efter en fikastund på en new age-ig kursgård var det som att jag hade tappat bort mig själv. Det är lätt att hjulen rullar på, att de för en längre bort från en själv än vad man vill erkänna, om man inte är uppmärksam, om man inte stannar upp - reflekterar och ser på sig själv. Om inte håller fram det och de man håller högt som en ledstjärna i livet. Jag tycker fortfarande att jag är smart och läcker, långt ifrån lika vältränad men mer ödmjuk mot mig själv - och andra. Och yes, jag är någon att räkna med men det behöver jag inte bekräfta i tid och otid.

Under de där åren visste jag precis att det där inte var något som stämde överens med mig själv i en större utsträckning, att det var en period jag var tvungen att vandra genom. Det hände mycket destruktivt under de där åren. Relationer jag gav mig in i som jag annars skulle ha avstått men gjort är gjort och jag ångrar samtidigt ingenting. Tvärtom, hela mitt liv har format mig till den jag är idag, inklusive den där überperioden. Kanske just den i allra högsta grad. Att hitta tillbaka till mig, att knyta an till den ursprungliga vägen, att blicka riktigt långt inåt - tog mycket längre tid än vad jag hade räknat med. Jag är där nu och jag är supernöjd. Mitt behov av att uttrycka mig genom konsten finns där i min vardag, liksom häxkonsten. Det har aldrig varit och kommer aldrig vara ett intresse, det är så mycket större än så. Precis som skrivandet, det är något som finns tatuerat i min själ sedan urminnes tider. Jag minns hur jag som barn ville leka häxa när andra ville leka prinsessor. Hur jag studerade bilder på Magica de Hex och den onda fén i Törnrosa i evigheter, drömde mig bort och skapade liv i fantasier. Jag minns hur jag slukade allt om Arthursagan och riddarna runt runda bordet, speciellt de böcker som tog upp Morgaine, Morgan le Fey. Jag minns att jag hade tarotlekar men inte hur de kom till mig. Jag minns hur jag som 8-åring läste Roald Dahls Häxor och fascinerades ända in i benmärgen. Jag skaffade altare och pallade smågrenar från grannskapets cypresser när andra pallade äpplen. Jag låste in mig på rummet om fredagskvällarna, klädde mig svart och mediterade. Fast då förstod jag nog inte riktigt hur det gick till men jag lekte att jag kunde. Jag slutade vara aktiv i kyrkan, som för övrigt ingen i min familj var, för att det inte stämde överens med min gudstro! Överhuvudtaget tänkte jag och betedde mig riktigt lillgammalt. Som 13-åring slukade jag allt av Lynn Andrews och Castaneda och bestämde mig för att bli folklivsforskare. Försökte engagera kompisar i häxkonst och hade brevkontakt med Rosie Björkman. Och sådär fortsatte åren, på ett ungefär.

Men den stora skillnaden nu mot då är att jag inte längre känner skam och skuld, att jag inte längre tar in andras åsikter och förutfattade meningar. Fortfarande är jag lika tyst om det. Jag ser ingen anledning till att prata om det vitt och brett och fortfarande har jag ingen lust att förklara för människor som lägger in andra och för mig felaktiga tolkningar i begreppet. Ibland kan det ske men ytterst sällan mer troligt sker det i sammanhang där diskussionen är mer av ett samtal och där det ger alla parter en slags stimulans. Lika lite är jag benägen att prata om varför jag inte äter rött kött. Aint nobodys buisness så att säga. Ändå sänder jag mina tentakler utåt i havet. Sveper med mitt fiskenät och spindelnät efter likasinnade. Finner en och annan pärla kan jag tycka. ;-)

Drömtid

Månen i avtagande och jag som drömmer, inte som vid mörkermåne strax innan nyskäran visas utan som efter fullmåne. Likt när man på vägen om kvällen åter kan sätta på helljuset. På väg mot en vilande fas, drömmedicin är björnmedicin. Fram till dess finns det ett par projekt att avsluta men jag drömmer under tiden.

Min drömbok har hamnat i byrålådan efter flytten. Har av någon anledning jag inte känner aldrig kommit fram. Den har legat där och bidat sin tid men ikväll kommer den åter hamna på bordet brevid. För mig att bara sträcka mig efter till morgonen. Måhända kommer jag ytterligare en natt drömma om Star Wars??

To daddy

I'm not going down on my knees,
begging you to adore me
can't you see it's misery
and torture for me
when I'm misunderstood
try as hard as you can, I've tried as hard as I could
to make you see
how important it is for me

Here is a plea
from my heart to you
nobody knows me
as well as you do
you know how hard it is for me
to shake the disease
that takes hold of my tongue
in situations like these

Understand me


http://www.youtube.com/watch?v=FRUfUlye9tk

Photographic

Jag har lyssnat på Depeche Mode sedan barndomen, de ÄR min barndom. Det finns vissa låtar som vägrar bli ett minne, som vägrar låta sig representera en speciell tid, ett speciellt minne, utan blir till eviga följeslagare. Sedan finns det ju givetvis de som ÄR minnen, kort och gott. Jag kommer bli sjukt jäkla ledsen om inte min eminente pojkvän lyckas fixa fribiljett till Arvikafestivalen genom sitt eget uppträdande. Som det ser ut nu är min sommarbudget noll så alla andra år han har levererat fin biljett gills inte, det är i år det gäller. Lite gäller det även för att kompensera att jag MEDVETET valde bort Björk för ett par år sedan. Missar jag DM kommer jag att inta dramatisk teaterpose, gråta krokodiltårar och falla till marken. Ja, jag kommer nog att dö. Faktiskt. I tell you.

http://www.youtube.com/watch?v=KZvGWINoW98

Genom kameran

Det finns många duktiga fotografer, en av dem är Sally Mann. En mycket inspirerande kvinna och jag skulle gärna vilja gå på en utställning med henne. Hon har en särdeles begåvning tycker jag. Gillar skarpt när det finns kontraster mellan mjukt och hårt, kvinnligt och manligt, något skört och något hårt etc. Gäller nog de mesta områdena, inte bara fotografi. Speciellt den övre bilden är en av mina favoriter.

Fuldansa

Sedan en tid tillbaka har jag och min käre Anders fått en ny sysselsättning om kvällarna, vi dansar. Vi slänger av alla kläder och fuldansar allt vad vi orkar i hallen. Helst till tonerna av Sparks, Laurie Anderson eller annan experimenterande musik. Det är så himla roligt och befriande. Try it, you like it! ;-)

Ansvaret och lögnen

I tidningen i morse stod det att läsa om en rättegång som nyligen har ägt rum. Gärningsmännen är två killar vid 20-strecket som har misshandlat en tredje kille ursinningslöst. När han har krupit ihop i fosterställning för att skydda ansiktet har de tagit bort hans armar för att enklare komma åt. När han sedan är som mest blodig och sönderslagen tar de kort på honom och om han inte gick med på det skulle han få mer stryk. Senare sprider de bilden på Lunarstorm där den misshandlade återfinner bilden. Tidningen uppger att gärningsmännen har sagt i rätten att de var kraftigt berusade och därmed varken kan säga fall de begått brottet eller inte.

Alltså fy fan. Vad har hänt med ansvarskänslan kan jag undra. Jag tycker det är var mans skyldighet att stå för sina handlingar, ageranden, åsikter, ord... Ibland får det konsekvenser, följder och påföljder men man tar ändå sitt ansvar. Ta tjuren vid hornen och stå för dina ord och det du har gjort, hur svårt kan det vara?! Uppenbarligen väldigt svårt om man betraktar de här killarna, politiker, styrelseledningar och hur många fler som helst. Vad signalerar det i samhället? Att det är okej att ljuga, att det är okej att undanhålla sanningen för att rädda sitt eget skinn, etc, etc. Men framför allt vad signalerar det till det egna jaget när sanningen undahålls?

Det soldisiga

Det skimrar av solljus och växtkraft. Det grönskar, spirar och värmer. Det är efterlängtade dofter och bortglömda kläder. Det är underbart. Ändå befinner jag mig i soldiset, halvt dold, halvt bakom. Mår faktiskt riktigt bra men blir inte kvitt den här disorienteringen, bläckklumpen, svärtan inom mig. Inte en vårdepression som förr, inte den känslan, inte heller min medfödda och nedstämda klang, någonting annat. Nåt jag antagligen kan sätta fingret på, som jag kan se ljusning i, nåt som jag arbetar med ständigt men ändå, det finns de här dagarna, de här perioderna, när känslan är så mycket mer påtaglig. Men det river inte hål som förr, det är inte svarta klor som sprättar upp min spetsgardin, det bara vandrar där vid min sida, likt en lufsande hund. Någonting som behöver bejakas. Jag kan bara se åt dess håll, rufsa om pälsen och skrattande kasta mig in i leken.

Elden och jorden

Under helgen som var firades det Valborg och Belthane runt om, eldar tändes, Maj månad invigdes. Jag tycker om den här tiden och i år tog jag verkligen fasta på Vårelden och eldsmagi. Det har aldrig känts viktigare att få tid för eget firande. Det fanns så mycket jag ville bli kvitt och slänga på elden, så mycket jag ville rensa bort, låta eldens lågor ta hand om och bereda plats för spirande nytt.

På kvällen lämnade jag den stora brasan och gick hem för att göra en trumresa med goda vänner. Var och en på sitt håll men förenade i sinnet. Vi reste med intentionen kvinnokraft. Jag fick till svar att jag skulle dansa. Att det är genom dansen min glöd väcks till liv och frigörs. Samt att det är genom att gå bortom mina rädslor, genom att öppna upp som jag finner gemenskapen. Jag har funderat en del kring det jag fick till mig. Dansen symboliserar inte enbart dansen i sig utan även det uttryckande i stort. Vissa delar av min uttryckande konst lever jag redan ut men det finns så mycket mer inom mig som behöver komma ut, som inte mår bra av att fortsätta hållas tillbaka. Min häxkonst inklusive. Jag kan tycka att jag lever ut men vid en närmare granskning, ser jag att jag inte alls gör det i den utsträckning som jag faktiskt vill - och kan. Och jag vet att förändringen redan är här, det har varit annorlunda den senaste veckan eller två. Jag varken vill eller kan slå på mig själv. Allt handlar om perioder och att var tid kräver sitt. Ingen början och inget slut jag kan bara bejaka det som behövs här och nu. Och genom att gå bortom så utvecklas jag.

Jag eldade upp under helgen, åh vad jag närde lågorna. Jag brände bort mina kanter, brände bort det som hindrar mig, brände bort allt det som bara ligger och stör. Sedan vilade jag. Vilade ut i Moder Jords famn. Vandrade runt i skogen och bland vatten. Lyssnade till mig, till Gudinnan, till rådarna, till stenfolket, till alla som hade något att säga mig. Därefter jordade jag mig, på alla sätt. Skjöt ner min svanskota till trädens rötter och förankrade mig. Stack ner mina händer djupt ner i jorden, lät dem bli svartare än på många år. Lät det svartfuktiga krypa in under mina naglar. Välkomnade lorten och myllan. Jag grävde ett grönsaks- och blomsterland och för varje frö jag stack ner i jorden stack jag även ner förhoppningar, drömmar, löften och tomma hål - för framtiden att fylla. Det tog en hel helg, nu är det ny vecka och jag ser med klarare ögon på tillvaron, alla mina verkligheter och sidor.

Innan Valborg var jag och Anders till bibblan för att låna med böcker över helgen. Jag hade med en lista på 20-30 titlar på böcker jag är nyfiken på. Inte en enda bok fann jag! Förutom en serie jag redan har läst men vill läsa om, dock inte nu så den räknas inte. Jag blev smått förvånad när jag rusade omkring bland hyllorna på det tomma biblioteket och såg hemlighetsfull ut. Anders fnös åt mig och sa att det inte var så konstigt med mina intressen. Det kunde ha varit sant, om jag hade tagit med mig en av de andra boklistorna men den här var rakt igenom skönlitterär. Inga Hce-böcker på ett bibliotek!? Något skumt är det, en flytt på gång månne?