To walk

 

 

Crush Cul de Sac

 

 

 

En av fördelarna med att bo nära skogen,

är alla stigar och motionsspår i den.

Allt det som löper virrvarr bland träd, ris och Kråka.

Lugnet, tystnadens musik, dofterna.

Se skifttningarna från späd vårgrönska, fullvarm sommar,

till svampig höst och vilande vinterskrud.

Var dags skiftning - årshjulet påtagligt.

 

Och när jag inte vandrar löper, dem,

längtar jag stadens stråk med öppna ytor,

ljus, vatten och fokuserade ansikten.

Asfalt och blommande holmar.

De jag för en livstid sedan betraktade som mina.

 

Det spelar ingen roll var jag befinner mig.

Jag vandrar eller löper likafullt.

Väneröar, fjällmarker, Mexico eller Frankrike.

Jag går.

Drömmer Inkaleden i Peru, vandringsleder i Nepal

liksom en löprunda genom Central Park N.Y.

 

Äger egentligen inget annat än rörelsen

men det är den som får mig att känna mig som en katt i sitt revir.

Jag gillar idén att världen är mitt revir,

att jag emellanåt behöver ut för nosa, utforska, märka ånyo.

Alltid det avlägsna,

det i utkanten belägna.

 

Igår dock inte lika glädjefull.

Kortrundan ännu bitvis tjock av snö och svallis.

Där det inte låg hägrade pölarna.

Lär dröja länge, insåg jag, tills marken ligger torr.

Tack regn, tack vind - som idag stormar hårt.

Som städar mitt revirs utkanter.

 

*