Idag var jag i möte med läkare
om hur att gå vidare från nu angående endometrios.
Rättelse - hur de ska gå vidare.
Själv har jag redan gjort det, varav dagens möte...
Låt säga att dagens lärdom är att aldrig släppa taget om den
man redan har etablerat en god kontakt med.
Jag vill poängtera att jag inte har för avsikt
att klanka ner på en hel yrkeskår.
Jag kan se brister inom vården - liksom inom flera andra instanser
men jag tror likafullt att anställda inom sektorn gör sitt yttersta,
liksom så många andra arbetande.
Jag har inte behövt ha så mycket kontakt med vården
men den jag har haft genom åren har fungerat bra.
Överlag.
Förutom när det gäller just mensvärk.
Sedan min första menstruation som 12- eller 13-åring
tills idag som 33-åring har smärtorna funnits där.
Det vill säga 20 år.
I 20 år har jag stått ut med att svimma, kräkas, bli sängliggande
etc. etc.
I 20 år har det i allra högsta grad påverkat min vardag.
Från första dag svor min mor att måtte jag inte brås på henne,
men jo.
Endometrios.
Från början hette det i läkarkontakten att jag var så ung,
att det skulle bli bättre med åren.
Och med åren att det skulle bli bättre med p-piller,
vilket jag pga apc-resistens inte kan ha.
Det hette att det skulle minska med en graviditet,
vilket kanske är sant men ett jäkligt dumt argument.
Jo, det är sant.
Jag har blivit rekommenderad att bli gravid
enkom för att minska smärtorna...
Så många recept utskrivna som aldrig har hjälpt
och där man bemött mig med att skriva ut samma recept på nytt..
Och det gick kanske rätt bra att köra med en ung kvinna
som ännu inte hade lärt sig den sanna innebörden av
ett jäklar anamma .
Men sen, när det kom,
intalade jag mig att det skulle bli rätt svårt
att kunna göra det i fortsättningen.
Och jag blev bemött fine!
En äldre man som inte ville ha mina förklaringar
utan ansåg att jag var den som kände min kropp bäst
och att det räckte för honom.
Att slippa förklara mig!
Att få vara den med kunskapen!
Wow!
Och så flöt det på.
Så det var väl kanske inte så konstigt
att jag idag gick iväg med rätt höga förväntningar och förhoppningar
angående utvecklingen.
Laparaskopi - hur det nu stavas.
Och utvecklingen blir just även så
men det hade varit så mycket trevligare
om jag hade fått prata till punkt vid frågor och inte blivit avbruten
så fort mitt svar överskrev fyra ord.
Vilket det ofta gör hos en vuxen person med normal meningsbyggnad.
Och det hade också varit rätt trevligt
om jag hade funnit mig, stått upp.
Men nej.
Det var först efteråt allting kom.
Som jag insåg att vad som faktiskt sades.
Var att det inte är akut med mig då jag har gått med höga smärtor i 20 år.
Ja men för i helvete!
Hade jag blivit lyssnad på hade det ju inte gått 20 år.
Rätt uppenbart..
Men jag är tacksam för påminnelsen.
Vet hur att förbereda mig till nästa ställe jag blir skickad till.
Tillbaka dit allt startade för 20 år sedan.
Och det blir ingen mer ultraljudsundersökning innan det som är avtalat,
blir av.
Det kan jag tala om.
Jag är vaken nu. Alert. Till min fördel.
Och problemet är egentligen inte mitt privata,
utan det faktum att jag inte är ensam.
Utan att en mängd kvinnor världen över -
jag kan börja räkna omedelbart -
har det likadant, gällande såväl smärtor som läkarbemötande.
Kanske ligger det nära till hands att tro att bemötandet är annorlunda
när det inte gäller klinisk vård utan kommer till jaa, vad ska man kalla det,
homeopati??
Vet inte alls om det är den rätta benämningen,
troligtvis inte..
Men!
Under alla år har jag fått lära mig min kropp och dess signaler.
Vet hur att förebygga.
Vet banne mig allt.
Att affirmera, uppskatta etc.
Idag, trots allt jäkelskap är jag glad över min menstruation.
Jag känner faktiskt ingen som pratar om de dagarna
i så positiva ordalag som jag.
Jag har sökt mig till böcker, forum etc.
Till alla möjliga platser där kvinnoblodet hyllas.
Bara för att finna
att mina - och andras smärtor - beror på
att jag inte har en tillräckligt positiv attityd.
Att jag styrs av rädsla och dåtidens knutar.
Att jag inte är i genuint behov av förändring.
Sån jävla bullshit rent ut sagt.
Nu säger jag inte att det inte ligger något i det.
"Normala" smärtor och negativa inställningar
kan definitivt arbetas med på egen hand.
Att acceptera smärtan är absolut en effektiv metod att bli kvitt den genom.
Och man kan definitivt göra mycket på egen hand för att slippa starka tabletter.
Men forskningen och vården gällande just endometrios
lär knappast gå framåt med sådana inställningar.
Här hade jag jag tänkt mig en klatschig avslutning.
En finurlig knorr
men jag skiter i det.
Nu har jag skrivit av mig och går och dricker ett gott vin istället.
Skålar för att ha mål i munnen.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar