daughter of the sun pinterest
För längesedan skrev jag att jag inte visste,
huruvida jag skulle avsluta min utbildning eller inte.
Men jag följde rådet. Reste mig upp.
Och följde mitt hjärta.
Jag tvann, ångestfylldes och växte.
Jag har mottagit applåder på scen med "min" klass.
Har några rester kvar.
Och känner mig såväl klar som långt ifrån klar på samma gång.
Visa dagar känns framtiden greppande nära,
andra...låt säga inte lika, ljusa.
Nåväl. Så är livet.
Jag kan dock uppleva att det är nog med önskefrön.
Jag har en hel fröpåse av dem.
Det säger i princip ingenting.
Tills de är i jord - groddande och spirande - är de ingenting annat
än just frön.
Och det är det jag kommer fokusera på
vid aktuell månfas.
Vandra ner i mörkerlagren.
Långt ner under jord.
Synliggöra rotsystem.
Ge det form.
Bli kvitt.
Och när månen senare växer ånyo,
en tidig morgon i början av veckan så mina frön.
Plantera i jord.
Ge näring, vatten, omtanke.
Givetvis kan man göra det på fler sätt.
Men.
Vad kan passa bättre i sprittande vårtider?
En gång var tanken en döds- och livsdocka.
Principen den samma.
Dödsdockan gavs form.
Mörk, eländig och förskräcklig begravdes hon.
Men någon Liv gavs aldrig form.
Material och symbolik ligger fortfarande i en ask.
Mer hände inte då.
Jag tror det har passerat nog med månvarv,
för att fortsätta ligga stilla.
Den som vill skörda gott
har fullt upp.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar