tisdag 30 april 2013

Different faces

 
 Daughter of the sun
 
 
Valborg.
Så mycket som kretsar kring eldar.
Kring fertilitet.
Kring god jord.
Att sätta frön i rik mylla,
för att skörda senare.
Kring god jakt och vilda knull.
Helt enkelt.
Tända elden...
Bevittna lågor, rasa ut vintern.
Och få svedda kinder.
Om man inte passar sig.
Grillarna likt asiatiska lyktor -
en efter en..
Solen.
Magman. Blixten. Den flytande lavan.
Kreativitet och vårda lågan.
Den inre elden - att brinna.
Skogsbranden.
Shiva.
Ödeläggelse och förutsättningen för nytt liv.
 
*
 
 

onsdag 24 april 2013

Ebb och flod

 
Crush Cul de Sac
 
 
What about the words?
Om meningarna. Berättelserna.
Som stockar sig på hög i halsen. Armen. Handen.
Vad är det med dem?
Med mig?
 
Det finns en känd liknelse.
Om att hålla vilda fåglar i handen.
Fast att den är tämligen uttjatad gillar jag den.
Håller du för hårt. Död.
Kupad hand. Ömhet.
Hur mest vatten i händerna?
Knuten näve - inte så mycket.
Kupad hand - pretty much.
 
Så frågan är kanske fel ställd.
Handlar inte alls om orden och berättelserna i sig.
Utan om sinnet bakom.
Vad är det med sinnet.
Som grumlar och skymmer likt ett sumptjärn.
Som skapar broms i flödet.
Flöde:
Fokus, förstånd, förundran
Lidelse, lust, lyssna, lära
Öppen
Disponerad
Eventualitet
 
Eller frågan är kanske fortfarande fel ställd.
Vad är det med det öppna, flödande sinnet?
Som är som ett pulserande Vänerhav -
med forslande Klarälv och transporterande Götälv.
 
Rädsla och oräddhet.
Tilltro och tillit.
Ett sinne med tilltro kör på kupade händer.
Ett sinne rädd att förlora, håller hårt. Likt ett litet barn.
 
Jag tror att oavsett vilket förhållningssätt man har till rädslan.
Syna eller springa.
Är källan den samma.
Man vill inte bli styrd.
Vill styra.
Kan själv.
 
Är så många gånger hästen,
när man tror tömmarna.
 
*
 
 


måndag 22 april 2013

Sometimes I feel like I’m almost gone, a long, long, long way from my home

 
 
 


 

 
 
Igår kväll.
Dricker te. What else?
Pepparmint som i alla tider.
Hemmagjord rawglass.
(För den som vill ha inspiration: HÄR)
Dokumentären om Woodstock.
Again.
216 minuter tidsförflyttning tillbaka till en tid jag aldrig upplevt
men vuxit upp i, fast i.
Nä, det sista är en överdrift men i alla fall.
216 minuter magi. 216 minuter inspiration.
Fashination.
Helikoptrar med blommor och kläder.
Grace Slick. Grace Slick! Say no more.
Förfärligt ostämda gitarrer.
Ett folkhav som reser sig till Freedom.
Bland så mycket annat,
både vackert och fult.
Under tiden brann stickorna heta av violett garn.
Ytterligare en längd till evighetspläden.
Och bland trådarna ser jag nya projekt.
Nya mönster, nya symboler.
Det tar aldrig slut.
Fortgår.
Och sammantaget väcker det min redan påtagliga längtan.
Än mer.
Rörelse.
On the move.
Men med en annan twist.
Vi får se.
Vad som händer, vart det leder
med det här infallet.
 
Idag.
Angenäma vardag.
Med allt vad det innebär.
Monday, monday...
Kanske den bästa dagen.
En vecka av planerat och oplanerat framför.
Full av händelser jag fortfarande inte har en aning om.
Och de jag ser fram emot.
Och bland alla nödvändigheter som följer med en vardag,
förnimmer jag garn, guld och gammalmusik,
som om vardagsridån lyfter på tältduken,
visar på skatterna inom.
Jag antar att man kan kalla det för guldkant,
för det lilla som gör det stora.
Eller en rad andra grejer.
Men det är inte dumt, inte dumt alls.
 
*


söndag 21 april 2013

Ödmjuk inför livet


 
Crush Cul de Sac
 
 

Om igår hade varit för ett liv sedan
hade jag tidigt gått ut för en promenad.
Klätt mig i blommig manchesterskjorta,
jeans och palestinasjal.
Mött upp en kompis och gått ner till hamnen,
klättrat ner till stenarna vi alltid satt på,
blickat mot solen och rökt alldeles för mycket.
Jag hade tömt väskan i vattnet,
låtit allt flyta iväg med den milda strömmen.
Långt mycket senare,
efter att ha sjungit och nollställt mig
och sett solen sjunka röd bortom fjärden,
hade vi rest oss.
Stela i benen prövat grusvägen och
flutit ihop med ungbjörkarna på gångstigen.
Jag hade tänt stearinljus när jag kom hem,
värmt te och ätit en smörgås.
Tittat på en film och längtat till igår.
 
Igår, idag, spelar egentligen ingen roll vilken dag
som avses.
Det är inte väsentligt.
Det väsentliga är att idag symboliserar friheten i att vara vuxen.
Inte ung, beroende och fast.
Beroende av sånt man är beroende av som ung -
föräldrar, vänner ...
Fast i andras rutiner, fast i allt vad man kan tänkas vara fast i...
 
Så igår drog jag ris. Drog träd. Drog. Slet.
Njöt.
Storartat.
Rensade. Frigjorde.
Inte nödvändigtvis enbart det yttre.
Förberedde för eldning.
Allt har sin tid.
Drack vin mitt på blanka dan.
För att jag kan.
För att jag bestämmer själv.
För att jag har skapat mitt eget liv -
och lever det så som jag vill.
Med mina rutiner.
med mina traditioner.
Och jag är jäkligt stolt över det.
Allt lagt med min hand.
Handmade och homemade...
Allt fanns där i hjärtat hos en femtonåring
men det tog tid att komma hit.
Jag har inte för avsikt att glömma det.
 
*

fredag 19 april 2013

Om endometrios - part 100

 
 
 
Idag var jag i möte med läkare
om hur att gå vidare från nu angående endometrios.
Rättelse - hur de ska gå vidare.
Själv har jag redan gjort det, varav dagens möte...
Låt säga att dagens lärdom är att aldrig släppa taget om den
man redan har etablerat en god kontakt med.
 
Jag vill poängtera att jag inte har för avsikt
att klanka ner på en hel yrkeskår.
Jag kan se brister inom vården - liksom inom flera andra instanser
men jag tror likafullt att anställda inom sektorn gör sitt yttersta,
liksom så många andra arbetande.
Jag har inte behövt ha så mycket kontakt med vården
men den jag har haft genom åren har fungerat bra.
Överlag.
 
Förutom när det gäller just mensvärk.
Sedan min första menstruation som 12- eller 13-åring
tills idag som 33-åring har smärtorna funnits där.
Det vill säga 20 år.
I 20 år har jag stått ut med att svimma, kräkas, bli sängliggande
etc. etc.
I 20 år har det i allra högsta grad påverkat min vardag.
Från första dag svor min mor att måtte jag inte brås på henne,
men jo.
Endometrios.
Från början hette det i läkarkontakten att jag var så ung,
att det skulle bli bättre med åren.
Och med åren att det skulle bli bättre med p-piller,
vilket jag pga apc-resistens inte kan ha.
Det hette att det skulle minska med en graviditet,
vilket kanske är sant men ett jäkligt dumt argument.
Jo, det är sant.
Jag har blivit rekommenderad att bli gravid
enkom för att minska smärtorna...
Så många recept utskrivna som aldrig har hjälpt
och där man bemött mig med att skriva ut samma recept på nytt..
 
Och det gick kanske rätt bra att köra med en ung kvinna
som ännu inte hade lärt sig den sanna innebörden av
ett jäklar anamma .
Men sen, när det kom,
intalade jag mig att det skulle bli rätt svårt
att kunna göra det i fortsättningen.
Och jag blev bemött fine!
En äldre man som inte ville ha mina förklaringar
utan ansåg att jag var den som kände min kropp bäst
och att det räckte för honom.
Att slippa förklara mig!
Att få vara den med kunskapen!
Wow!
Och så flöt det på.
 
Så det var väl kanske inte så konstigt
att jag idag gick iväg med rätt höga förväntningar och förhoppningar
angående utvecklingen.
Laparaskopi - hur det nu stavas.
Och utvecklingen blir just även så
men det hade varit så mycket trevligare
om jag hade fått prata till punkt vid frågor och inte blivit avbruten
så fort mitt svar överskrev fyra ord.
Vilket det ofta gör hos en vuxen person med normal meningsbyggnad.
Och det hade också varit rätt trevligt
om jag hade funnit mig, stått upp.
Men nej.
Det var först efteråt allting kom.
Som jag insåg att vad som faktiskt sades.
Var att det inte är akut med mig då jag har gått med höga smärtor i 20 år.
Ja men för i helvete!
Hade jag blivit lyssnad på hade det ju inte gått 20 år.
Rätt uppenbart..
 
Men jag är tacksam för påminnelsen.
Vet hur att förbereda mig till nästa ställe jag blir skickad till.
Tillbaka dit allt startade för 20 år sedan.
Och det blir ingen mer ultraljudsundersökning innan det som är avtalat,
blir av.
Det kan jag tala om.
Jag är vaken nu. Alert. Till min fördel.
 
Och problemet är egentligen inte mitt privata,
utan det faktum att jag inte är ensam.
Utan att en mängd kvinnor världen över -
jag kan börja räkna omedelbart -
har det likadant, gällande såväl smärtor som läkarbemötande.
 
Kanske ligger det nära till hands att tro att bemötandet är annorlunda
när det inte gäller klinisk vård utan kommer till jaa, vad ska man kalla det,
homeopati??
Vet inte alls om det är den rätta benämningen,
troligtvis inte..
Men!
 
Under alla år har jag fått lära mig min kropp och dess signaler.
Vet hur att förebygga.
Vet banne mig allt.
Att affirmera, uppskatta etc.
Idag, trots allt jäkelskap är jag glad över min menstruation.
Jag känner faktiskt ingen som pratar om de dagarna
i så positiva ordalag som jag.
Jag har sökt mig till böcker, forum etc.
Till alla möjliga platser där kvinnoblodet hyllas.
Bara för att finna
att mina - och andras smärtor - beror på
att jag inte har en tillräckligt positiv attityd.
Att jag styrs av rädsla och dåtidens knutar.
Att jag inte är i genuint behov av förändring.
Sån jävla bullshit rent ut sagt.
 
Nu säger jag inte att det inte ligger något i det.
"Normala" smärtor och negativa inställningar
kan definitivt arbetas med på egen hand.
Att acceptera smärtan är absolut en effektiv metod att bli kvitt den genom.
Och man kan definitivt göra mycket på egen hand för att slippa starka tabletter.
Men forskningen och vården gällande just endometrios
lär knappast gå framåt med sådana inställningar.
 
Här hade jag jag tänkt mig en klatschig avslutning.
En finurlig knorr
men jag skiter i det.
Nu har jag skrivit av mig och går och dricker ett gott vin istället.
Skålar för att ha mål i munnen.
 
*
 
 
 
 
 


torsdag 18 april 2013

To walk

 
 
Crush Cul de Sac
 
 
 
En av fördelarna med att bo nära skogen,
är alla stigar och motionsspår i den.
Allt det som löper virrvarr bland träd, ris och Kråka.
Lugnet, tystnadens musik, dofterna.
Se skifttningarna från späd vårgrönska, fullvarm sommar,
till svampig höst och vilande vinterskrud.
Var dags skiftning - årshjulet påtagligt.
 
Och när jag inte vandrar löper, dem,
längtar jag stadens stråk med öppna ytor,
ljus, vatten och fokuserade ansikten.
Asfalt och blommande holmar.
De jag för en livstid sedan betraktade som mina.
 
Det spelar ingen roll var jag befinner mig.
Jag vandrar eller löper likafullt.
Väneröar, fjällmarker, Mexico eller Frankrike.
Jag går.
Drömmer Inkaleden i Peru, vandringsleder i Nepal
liksom en löprunda genom Central Park N.Y.
 
Äger egentligen inget annat än rörelsen
men det är den som får mig att känna mig som en katt i sitt revir.
Jag gillar idén att världen är mitt revir,
att jag emellanåt behöver ut för nosa, utforska, märka ånyo.
Alltid det avlägsna,
det i utkanten belägna.
 
Igår dock inte lika glädjefull.
Kortrundan ännu bitvis tjock av snö och svallis.
Där det inte låg hägrade pölarna.
Lär dröja länge, insåg jag, tills marken ligger torr.
Tack regn, tack vind - som idag stormar hårt.
Som städar mitt revirs utkanter.
 
*
 


onsdag 17 april 2013

Om tingens natur

 
 
Crush Cul de Sac
 
 
Jamen hur fina!?
Inte heller så svårt att göra själv.
Inbillar jag mig.
Funnit på nätet vid olika tillfällen.
 
Minns ett läger jag var på i mellanstadiet.
Hur vi skulle måla på porslin.
Och hur jag inte alls kunde översätta koden
från papper till porslin.
Som om allting var skiljt. Totalt olikt.
 
Kan fortfarande uppleva samma känsla.
Som om olika områden i mitt liv
inte alls hängde samman.
Som om de inte alls har samma källa.
Samma kod.
 
Allt hänger samman.
Består av samma väv.
Oavsett om det handlar liv, porslin eller kreativa uttryck.
På det stora hela inte mer spännande så.
Eller tvärtom.
 

Crush Cul de Sac

tisdag 16 april 2013

Going nuts

 
 
 
 
Frustration över det jag inte behärskar, är den värsta sorten.
Det har väl med kontroll att göra.
Att jag inte äger den.
För mig är datorer ofta lika med just frustration.
Att ändra bloggutseende är sällan en bra idé.
Jag vet ju inte hur att hantera.
Och efter den senaste ändringen stämmer inte ...
det mesta.
Kan ni överhuvudtaget se?
 
Jag har försökt rätta till men det är synd att påstå att det hjälpt.
Eller att jag vetat vad jag har gjort.
Eller gjort och gjort mest kikat runt och hummat.
Men inte blivit klokare för det.
En gång i tiden skapade jag sidor med koder.
Men det är preskriberat sedan länge.
 
Är det någon som är duktig på sådant här får du gärna hjälpa mig.
Bloggbilden är inställd på centrering, iaf layouten,
men den hamnar ändå till vänster. Why?
Aahhhhh!
Jag blir tokig.
 På riktigt.
 
Högre och undre makter -
Kom svinga ert trollspö över min bloggvärld,
gör den bebolig igen!
 
*
 

måndag 15 april 2013

När jag älskar

 
 
Rosenklo
 
 
En av platserna.
Stället där hjärtat tankar.
Där kroppen vibrerar som ett tankande batteri.
När längtan ut till mina öar är för stark.
Nästan alltid rivväder.
Piskande vind och vilda vågor.
Då åker jag hit.
Fyller på.
Är.
Påminns om mitt sötvattensblod.
 
*

fredag 12 april 2013

Det periodiska systemet

 
 
Crush Cul de Sac
 
 
En sådan där dag då allt startar fel.
Precis fel.
Olikt dagar med flyt. Räls.
Smidighet, nej, inte i dag.
Timmar som flyr utan att jag egentligen hunnit starta.
Och hur, hur, ska jag hinna? Lägga upp?
Jag känner igen dem.
De kommer i sitt eget lilla periodiska system.
Att köpa nya jeans just idag är väl kanske inte rätta dagen.
Dagar med svullna magar kräver också kläder.
Fast kanske hellre att jag väljer tunikor, klänningar.
Än åtsittande tight.
Svordommar och ynklighet.
Imorgon är jag kvinna i min kvinnlighet.
 
*
 

onsdag 10 april 2013

Oliv- och chokladkex med getost

 
 
Healing Lotus Aromatherapy
 
 
 
Jag ramlade över ett förträffligt recept tidigare idag
på oliv- och chokladkex.
Av Leila Lindholm för många år sedan.
Visserligen ser jag det ofta i receptsamlingen,
och visserligen resulterade det en gång i ett enormt brännmärke
vars ärr fortfarande pryder min arm.
Men det var då och något feltolkat.
Så jag bestämde mig för att nu, flertal år senare pröva det igen.
Lagomt spontant.
Och de blev så goda!
Så otroligt goda!
Och inte det minsta raw...
 
För den som vill pröva:
 
1-1 1/4 dl socker
1 ägg
3 dl vetemjöl
½ dl kakao
1 tsk bakpulver
½ tsk flingsalt
1 dl extra virgin olivolja
½ dl hackade oliver
1 msk sesamfrön
100 g getost
 
Blanda samman alla ingredienser i en bunke.
Forma degen till en rulle och lägg in i frysen ca 1 timme.
Skär dem i tunna skivor och lägg på bakplåtspapper.
Grädda i ugnen ca 10 min på 200 grader.
Låt kexen svalna och servera med lite getost.
Toppa med nymalen peppar.
 
Givetvis behöver man varken oliver eller getost,
det där gör man ju hur man vill med.
Men underskatta inte oliverna!
Det är sältan från dem och saltet som gör dem till något extra.
 
Gott att bjuda på som tilltugg till en fördrink
eller ihop med annat som snacks eller hur man nu tänker.
Själv serverar jag dem till te.
Det blir också en höjdare.
 
Sen kan jag tycka att det är en fin present.
Lägga i en fin glas- eller plåtburk med papper.
Dekorera med ett fint band.
Om man nu lyckas hålla sig från att äta upp dem.
 
*
 



Flashes of Love

 
 
 
Crush Cul de Sac
 
 
There is a passageway to infinity
for souls like this
who blast our tender hearts wide open,
who fill our days with magic and laughter
who teach us the beautiful and difficult lessons
of loving and letting go
 
/Jacqui Lalita
 
*
 
 


måndag 8 april 2013

Stunder

 
 
 
 
 
Igår hade vi en dag vid sjön.
Åt medhavd lunch, solade.
Snötäcket tjockt. Isen tjock.
Och det kändes aningen absurt att det inte var en vacker vinterdag
utan mitten av april.
Försök till pimpelfiske.
Promenader där jag annars simmar och längre.
Så vackert.
 
Och det var kanske inte heller förvånande,
att jag började samla stock och gren på hög.
Rensade bort och fram.
Lägga till en framtida brasa.
Det yttre som motsvarar det inre.
Ja, grenar plockas bort.
Det städas och putsas.
Görs iordning för något framtida jag ännu inte vet vidden av.
 
 
*
 
 


fredag 5 april 2013

Blötmark och packsnö

 
Healing Lotus Aromatherapy
 
 
Underbara, underbara fredag!
Sådan vår det är i luften!
Har knappt hunnit med att vara ute och njuta de senaste dagarna.
Har dock tagit en promenad i skogen varje kväll.
Förtjusats och förundrats.
Över hur så mycket som händer bara på ett dygn.
Fortfarande drivor av snö till skogs men igår,
 alldeles bar blötmark i backen.
På vissa håll doften av varm tall.
Kanske den allra bästa av dofter.
 
Allt det här som så bekant kommer fram,
när det där andra bestämmer sig för att smälta undan.
Skräp redo att slängas.
Sånt man inte riktigt vet vad det är ännu.
Samt en och annan skatt.
 
Min inre vår är nog rätt synkad med den yttre.
Så mycket jag fortfarande inte vad det är.
Som ännu inte töat fram tillräckligt för att ta beslut om.
Jag får vänta och se.
Bida tid.
 
*


torsdag 4 april 2013

Glädje

 
 
Crush Cul de Sac
 
 
Oh my.
Det var planerat ett annat inlägg idag
men det finns ord jag behöver säga
som var rätt längesen sist.
Som bloggare blir jag ibland nyfiken på
vad det är som gör att vissa dagar är mer besökta än andra.
Är det mina ord?
En tillfällighet?
Andra faktorer?
 
Den här bloggen har stadigt ökat men har ändå ett visst snitt.
Vad det är som gjorde att det rasslade till med skyhögt rekord igår,
har jag således inte en tjusning om
men jag blir sjujäkla glad och tacksam.
Tacksam för att med eller utan rekord är ni många som hittat hit.
Som återkommande och på regelbunden basis läser.
Och antagligen gillert'. ;)
 
Och det är till alla er jag vill rikta mitt tack.
Ge en virtuell blomma.
Ni är vedträn på min eld.
Utan alla er skulle det inte vara mycket till blogg.
Tack alla gulliga ni!
Ni är alla underbara!
 
/Rosenklo
 
*
 

onsdag 3 april 2013

Det som är viktigt

Crush Cul de Sac
 
 
Ibland kan den tyckas bortglömd,
upptar inte på något vis mina tankar.
Ingen längtan, inget brådskande behov av att…
som om jag under dygnets vakna timmar
överhuvudtaget inte kände till.
 
Annorlunda är det om natten
något måste av det undermedvetnas tassar
bearbetas och trampas, få magin att verka.
För att senare få mig att dagtid känna ett uns av behov.
 
Något som minner, ett behov av en stig, nycklar som växer i handen
och som om tiden stått stilla letar jag mig åter bort mot gränsen.
Fötterna hittar av sig själva stigen bortom vildrossnåret.
Det bekanta knastrandet.
De hängande träden.
Bron.
Stugan.
Ingen längtan, kommer och går som jag vill.
 
*


tisdag 2 april 2013

Tillägg

 
 
 
 
Ibland blir det inte som planerat.
Då får man fixa till det.
Tanken var ett boktips i föregående inlägg.
Det glömdes bort och kommer istället här.
Om man som jag för tillfället tilltalas av trädgårdssymbolik,
rekomdenderar jag The Faithful Gardener av Clarissa Pinkloa Estés.
Författaren till Kvinnor som slår följe med vargarna.
Som så mycket annat av henne - mycket läsbart.
Om man gillar sagokonceptet vill säga.
Om att bränna, lämna plats och nära.
Bland annat.
 
*

Det här med att veta vad som är bäst för en själv.

 
 
daughter of the sun pinterest
 
 
För längesedan skrev jag att jag inte visste,
huruvida jag skulle avsluta min utbildning eller inte.
Men jag följde rådet. Reste mig upp.
Och följde mitt hjärta.
Jag tvann, ångestfylldes och växte.
Jag har mottagit applåder på scen med "min" klass.
Har några rester kvar.
Och känner mig såväl klar som långt ifrån klar på samma gång.
Visa dagar känns framtiden greppande nära,
andra...låt säga inte lika, ljusa.
Nåväl. Så är livet.
 
Jag kan dock uppleva att det är nog med önskefrön.
Jag har en hel fröpåse av dem.
Det säger i princip ingenting.
Tills de är i jord - groddande och spirande - är de ingenting annat
än just frön.
 
Och det är det jag kommer fokusera på
vid aktuell månfas.
Vandra ner i mörkerlagren.
Långt ner under jord.
Synliggöra rotsystem.
Ge det form.
Bli kvitt.
Och när månen senare växer ånyo,
en tidig morgon i början av veckan så mina frön.
Plantera i jord.
Ge näring, vatten, omtanke.
 
Givetvis kan man göra det på fler sätt.
Men.
Vad kan passa bättre i sprittande vårtider?
 
En gång var tanken en döds- och livsdocka.
Principen den samma.
Dödsdockan gavs form.
Mörk, eländig och förskräcklig begravdes hon.
Men någon Liv gavs aldrig form.
Material och symbolik ligger fortfarande i en ask.
Mer hände inte då.
Jag tror det har passerat nog med månvarv,
för att fortsätta ligga stilla.
 
Den som vill skörda gott
har fullt upp.
 
*
 


måndag 1 april 2013

Jag har hört isen sjunga

 
 
maybe daughter of the sun
 
 
Sol från tidig morgon och brungröna oaser i snön,
som små juveler av vår.
Hört isen sjunga.
Sett blommande krokusar.
Enbart det är värt att fira stort.
 
Dags att skifta mönster i väven.
Ännu oklart till vilket.
 
Ställer upp på vid gavel.
Låter vinden svepa fram bäst hon vill.
Damma av varje hörn. Lämna kvar doft av citron.
Vackra vingar vakna.
 
*