Det allra vackraste

Det smakar romrussin i munnen, fast att jag inte alls har ätit.
Jag passar på att njuta.
Samtidigt ror jag min eka, långa lugna drag som för mig framåt.
Jag vill ut i solen, sitta fårskinn och äta apelsin fast det får vänta resonerar jag. Det är så förbaskat kallt. Det hinns med, så småningom.

Minnet letar strandpromenaden från hembygden. Den där jättevackra mellan stränderna. Bland höga granar och björnbärsris. Den breda stigen av bark. Och där, någonstans mitt emellan, platsen dit mormor gick med korna - men av det syns inte ett spår, inte en flisa. En innanvik i Vänern.
Och på vintern, hur stigen flyttade ut på isen. En upptrampad slinga bland glitterkristaller och solljus. Det allra vackraste av bruksorten.
Jag var där så ofta.
Åt andra hållet mindre tillgänglig stig.
Som bortglömd.
Som ett Alicehål till en annan värld.
Som om bara jag kände till.
Gravar från stenåldern och bronsåldern - inte märkligt alls. Därefter de vilda äppelträden och därefter åkermarken, de majestätiska enarna och fårhagarna. Den döda allén och kyrkan så alldeles nära. Den gamla milbanan i skogen på tillbakavägen, eller inte alls.

Så viktigt att vandra de där stigarna. Att leta sig fram i tanken. Att hitta förhållningssätt till det som inte är fysiskt nära. De fyller ju en viktig funktion så varför sluta bara för att det är på avstånd? Inte låta sig begränsas.

Det finns en korp som väntar på mig. Som kraxande nickar på huvudet och ropar ut sin befallning. Kom hit! Jag vet inte var men jag känner den. Känner dess ögon. Känner dess klor, fjädrar och näbb. Den vill mig något specifikt.
Var? Vaar är du?
Spelar ingen roll, ut med dig. Ut och leta. Sök, sök efter mig. Then you will know.

Islossning

Vid tio års ålder
tillhörde jag redan de resande
när känslorna svämmade över
lät jag dem droppa ner i cykelkorgen
och trampade iväg längs grusvägen
där de gamla gravarna låg på rad
och blommorna blommade vilt
jag lyssnade till träden,
stillades av vetesax
och korpkrax
funderade över livet
och hade i mina drömmar
redan flyttat ut i världen
jag hade redan slagit ut

I love

Haus Of Gloi

ForStrangeWomen

ForStrangeWomen

Haus Of Gloi

Två skönhetssidor som får mitt häxiga hjärta att pumpa frenetiskt av vällust och vill-habegär. Visst, jag gör en del produkter själv och även om jag tänker på den estetiska inramningen av det hele så är det långt ifrån så här vackert. Och ibland är ju vitsen även att just slippa göra själv och bara köpa. Just because...

Tänk en riktig spakväll hemma med de här produkterna. Eller kanske utomhus, vid Vänerhavet eller det riktiga havet...eller kanske vid en porlande skogsbäck...eller skogstjärn... Kanske som vardagslyx eller som rit innan magiskt arbete...

Haus Of Gloi

ForStangeWomen

Naturlagar och festblåsor

Återigen vandrar jag strandkanten efter en storms rytande. Ytterligare en gång ramlar gamla svallvågor in mot land, de som var så långt ut, de som var mitt i. Det gör inte så mycket, för som sagt, jag hittar sånt jag kan skapa av. Går här med min korg och samlar. Tång och sjögräs, snäckor och musslor - med en och annan pärla, pinnar och kottar, torkade blommor, skräp. Allt möjligt tar jag till vara på. Och ovädret är inte över. Jag förstår det på riktigt nu. Det kommer aldrig gå över. Det här landskapet är dramatiskt. Det är så vid kustens utpost. Sagolikt vackert och lugnt, följt av piskande storm och orkanbyar. De som bor så lär sig leva med det, blir en del av det. Jag försökte trotsa, gå emot, bryta naturlagar. Sådant är omöjligt. Jag stred en obeveklig strid. Jag behöver lära mig och det är av Vänerhavet, av oceaner, av fostervattnet, jag kan lära mig.

Och det är som jag aldrig förstod hur nära släkt de är Ran, Skade och Hel. Så nära, så nära, precis som bröderna från Olympen. Och jag vänder blicken norrut-västerut, mot Norges fjälltrakter och bortom, bortom kusten och bortom, bortom Nordatlanten och lite till. Till Grönland som inte alls är grönt. Och där, där i de isiga mörkervattnen återfinns hon. Sedna, livgiverskan och förgöraren, som en slags moder för de tre nordiska. Deras egenskaper bär hon. Halva ansiktet liv, halva död. Halvt människa, halvt valross. Den som kommer förbi och fram - den har mycket kunskap att hämta.

Och jag vill ha en riktig festblåsa. Rysch och pysch, paljetter och rosetter. Färg. Lanvin för H&M var fantastiskt, helt bedårande fantastiskt. To kill for. Kanske sällan det är riktigt sådana fester men ändå, scenklädsel tänker jag. Läsa dikter iklädd påfågelsklänning....helt olikt min tanke om begravningshatt med flor, svart klänning och röda skor.
Liksom både och.
Man är väl den där dramatiska utposten vid kusten. Man är väl det där landskapet. Man är väl den där naturen. Hälften solsken, hälften stormby, hälften liv och hälften död.

Halvt människa, halvt valross.

Just like Laika

Och iväg bar det och inga knappar fanns det att trycka på.

Ångestraketen och en one-way ticket till redan känd destination.

Det var osäkert hur länge jag skulle bli borta från Jorden.

Så fel. Så märkligt.

Det var ju landa jag behövde.

Nudda mark.

Såhär? Nä, såhär!

Snöplogen körde fram från gömman. Plogade och plogade. Plogade så vackert. All snö, all vardag, lade sig i så fina högar. Det gnistrade och glimmade om högarna. Folk ooohhh och ahhh över de vackra högarna. Ingen kan mäta sig med snöplogen, sa man. Ingen kan göra vackrare högar. Och ingen kunde vara stoltare än snöplogen själv i den arla morgontimman. Men framåt kvällen bet sig orokylan fast om maskineriet. All vacker pudersnö blev till hård skarsnö och ingenstans fanns det en öppning in till innanmätet. Snöplogen började skruva på sig, gnisslade i plåten och skar tänder. Kanske var det fel högar som hade plogats upp, kanske var det inte meningen att det skulle bli högar av vardagen, kanske var det något annat, kanske längre fram?

Jag prövar mig själv. Leker och försöker finna min egen balans i vardagen. Att rycka hårt i kopplet är inte så schysst, inte heller att vara slapphänt och ploga, som gårdagen. Men hey, jag kände av'et tidigt, inte dagar, månader, halvår senare utan samma dag. Det är framsteg. Jag behöver inte känna in mer än så, vet att det är en dag idag, vet att jag är på väg mot något.

Vet att jag vandrar starkare än någonsin.

***
Den som befinner sig i Karlstad imorgon kväll, Onsdag 24/11, kl.19.00. Kan bege sig till Koriander för att höra mig läsa poetry tillsammans med andra. Kommer bli en fin kväll.

Inte nu heller

Så otroligt många år sedan jag fysiskt var i den där lägenheten. Så länge sedan jag blickade ut genom köksfönstret, satt i mjuksoffan och tittade på alla ting eller gick som en katt på upptäcksfärd. Så länge sedan jag drack vatten ur prickigglaset eller åt hemmagjord kräm ur någon av de där skålarna vi aldrig kunde bestämma oss för var vår favorit. Fast farmor visste, hon hade kollen. Så otroligt längesen alltihop, fast ändå inte. Så ofta jag kommer på med själv med att stå i mitten av hallen eller vandra mellan rummen. Så ofta rosdoften ligger strax under nästippen. Det vita badrummet men som jag alltid upplevde rosa, hängarna med rosor där morgonrocken med volanger hängde.... Så längesedan. Så ofta. Värmen och den påtagliga harmonin, det är väl det.

Och det är November och den gillade vi tillsammans. Gråvädret och regnet. Kala grenar och förruttnelse Steniga gator och stadsmiljö. Poesi och öppna åkrar. Konstglas. Stenar och kristaller. Fika. Smycken. Så mycket vi var lika i att orden inte behövdes. Inte nu heller.

Vi vilar istället. Vilar i lägenheten.

Inte alls tolv men snart trettioett

Klockan är inte ens femton och jag är redan uppsminkad för kvällens konsert. Tidsplanering tänker jag. Plus att det är lite kul att föra in glam i en annan så tentafylld tillvaro. Premiär igårkväll i hemkommunen och det var en lyckad kväll. På så många sätt. Själv kände jag hur jag förvandlades till en påfågel. Spärrade upp fjäderdräkten. Jodå, vännerna i publiken såg det de med. Och jag vill liksom inte gå av nu. Jag vill stå på scen 24/7. Inte göra något annat. Förutom att skriva och måla då. Det är som om alla de här tjugo åren bara har flutit förbi och parantesen har upphört, som om jag är tillbaka på huvudspåret. Där jag hör hemma. Mitt blod kommer ihåg processen, släpper fram det glömda och tickar in en skön feeling. Kommer ihåg hur jag stod bakom kulisserna inför premiären i femman, vår klass egenregisserade teater (som för ett par år sedan fortfarande visades på skolan) och inte alls var lika nervös som de andra kompisarna. Jag bara kände, att det här är jag, och det finns ingenstans jag hellre vill vara på just nu. Det här är att visa mitt innersta, utan att avslöja mina innersta rum. Och jag är där igen. Inte alls tolv år men snart trettioett men med samma känsla. "Ser ni! Det här är jag, det här är min själ".

Lilla stjärna

Och pärlorna sprids ut över golvet. Studsar och rullar fram över plankorna. En och annan som kilas fast. Det glittrar till av solljuset och prismor som blänker till i markhöjd. Fågel, fisk eller mitt emellan? Fisk. Så klart. Ner i fothöjd med dig människa! Åla runt, krumbukta, yoga, vila, älska, läs, lev. Ner på marken, ner på golvet, ner i vattnet, ner i Undervärlden, ner var helst du behagar. Sprid ut dig likt en stjärna, likt himmelens avbild.

På mitt skrivbord ligger en liten stansad silverstjärna på en hög med pyttesmå pärlor av pärlemor. Förr hängde den runt lampan på fönsterbläcket, likt en ständig påminnelse om Crown of Success. Nu bildar den högen. Och kanske är det just så den ska få fortsätta, som en symbol för crown of success och ingå i oljan med samma namn, eller i voodookatten som ännu inte blivit tillverkad. Perhaps, perhaps..

Och Vintersolståndet närmar sig, det är alldeles runt hörnet.

Månsystrarna gör det

Vanadis Syd startar upp. Och banne mig, jag bor i fel ände av landet igen. Just det här jag själv drömmer om, både att starta upp och bara delta i. Skulle lätt kunna flytta till södra delen av landet enkom för de här träffarna. Spekulationerna om Skånesemester till sommaren känns helt plötsligt än mer intressanta. Aahh, jag vill varje månad! Vandra över till en jättefin blogg och läs mer, bli inspirerad och bor du söderöver, planera in i kalendern!

Det måste vara den vackraste November någonsin

Lyssnar till Skeeter Davis och all hennes hjärta och smärta. På gränsen till komiskt men jag gillar det. Jag blir så bubblande glad av musiken som är en skööön kontrast till det majestätiskt vackra November utanför.

Den första snön ligger ännu kvar - och jag är sprudlande glad likt en skolflicka över detta faktum. Jag vet inte att jag har upplevt det tidigare, att den första snön ligger kvar vill säga. Den var på väg att töa bort men lååångt innan sista sekunden övergick dropparna till stora och perfekta snöflingor. Det måste vara den finaste November någonsin. Jag blir alldeles gråtig. Det är som att leva innanför en lortig glasbubbla. Det blygråblå ljuset, solskenet som silas in, höstlöv och tät dimma. Lovely!

Agent Cooper poängterar vikten av att varje dag, någon gång under dagen, unna sig en present. För honom och Harry S Truman innebär det att de där och då tar sig en perfekt kopp kaffe på RR Café, för mig innebär det en förmiddag off. Vilken blir din present?

Man kommer längre med ett helt ägg

Och jag är med i en artikel i tidningen idag. Jag och goda vänner, som pratar om skogen och eventuell rädsla för den. Vi är inte rädda, sa vi, vi vill hellre springa ut i den om natten och yla ikapp med vargarna till månen, såna är vi. Så då fick det bli lite annorlunda vinkling på den, artikeln. Men jag har inte läst den än och ingenstans finns den att länka på hemsidan. Fan, jag som hade tänkt... Jag är nyfiken. Så mycket jag inte sa men som jag kunde ha sagt, till exempel.

Jäkla unge!!! Sa terapeuten till mig imorse. Jäkla unge att bränna på, gasa på, i uppförsbackar och utförsbackar. Sitt ner och sitt still!!!! Försök tänka lite så. Haha, jaa, det är ju det här med att landa. Landa, nå mark, sätta ner fötterna på jorden. Jag är så tacksam för att jag har henne. Att om jag inte öppnar upp själv och förstår, lättar på trycket, så finns hon där och berättar. "Don't cut the hair, cut the crap" skriver Rosie Björkman. Precis så, det är bättre än vilken helrenovering som helst hos frissan. Fast det börjar verkligen bli dags för det med. Jag vill göra det själv när jag kommer dit, ta saxen och kapa i stora tjok. Se det gamla skinnet falla till marken. Livlöst. Om jag kapar vid öronen så är allt kvarvarande hår från återfödelsen och framåt. Finns något skönt och lugnande i det. Mitt hår har växt rekordfort. Strax innan midsommar kunde jag inte sätta upp det, nu hänger det långt ner på ryggen. Seriöst, vad tar du för tillskott? frågar man mig. Ingenting, jag har bara ett helt livs växtkraft att ta igen. Så är det konstigt egentligen att det växer?

Vi har en miniturné i slutet av veckan. Och jag ska köra. Jag ska sjunga i mikrofon! Sist jag framträdde så måste vara för tjugo år sedan. Tjugo! Vad hände? Som om jag inte undrat nog över det. Det föll sig bara så naturligt när vi repade igår, att jag sjöng med. Utan att reflektera. Det bara kom. Och sedan. Ingen mer förutom de som ska. Hjärtat som säger efteråt att vi kan dela mick. Jag förstod inte. Ja, köra så klart, svarade han. Jaha, du tänker så! Mmhmm. Inte tänka bara göra. Spelar ingen roll att det kommer låta falskt som bara den. Allt sådant är oväsentligt. I need it! Liksom att måla asstort - 1.70 cm i bredd, minst! Uttrycken är olika men effekten är den samma.

Man kan baka så otroligt mycket mer på ett helt ägg än genom att separera vitan från gulan. Så många fler möjligheter som öppnas upp. Så många fler recept att välja på. Likadant är det med oss själva. Vi kommer så mycket längre med att baxa in hela vår person i bilen än att bara ta med några sidor. Både skuggan och leendet. Så många fler utgångar att välja på. Skade är lekfull i vinter. Jag kan se det.

Same same but different

Vi är i samma syltburk och kletar, utan att för sakens skull trampa omkull varandra. Nej, vi bara flyter sakta bredvid, hand i hand. Konstaterar att tystnad på varsit håll är bättre än träning. Hoppla, hoppla. Jag ser ett avsnitt på Twin Peaks - min avkoppling. Lämnar sedan över soffan till honom och Hajen - hans avkoppling. Snacka om besatthet och nörderi. Haha, det är helt underbart! Ingen förstår mig så som han gör, det är konstaterat sedan eoner tillbaka. Typ. Ibland är det kämpigt att vara två bokstavsbarn under samma tak, andra gånger, låt säga i dag, underlättar det.

Ullögon

Det är stickigt, kliigt och oskärpa i ögonen. Nya linser som beter sig som gamla. I fucking hate it! Kanske var det jag som glömde göra rent dem igårkväll, det skulle kunna vara så... Och glasögonen är trasiga och ska lämnas in idag. Det är nästan som för ett par år sedan när jag tillbringade en helg utan vare sig eller. Det fanns liksom inte så mycket att göra då. Ut och gå var otänkbart, jag är i princip blind utan hjälpmedel. Det var en utmaning att öppna köksluckor och kylskåp. Jag låg mest och läste. Det gick inte så stor nöd på mig, om jag ska vara ärlig. Det är egentligen inte på långa vägar nu som då men det är kanske så att jag ska använda något mer sinne lite extra än synen.

Igår tillbringade jag hela dagen utomhus för fotosession och minst lika många timmar i intressanta samtal. För vad avslöjar jag senare.

Vi såg Upp igår. Ville se något enkelt och lättsamt. Det var den inte. Men den var så vacker. Såå vacker! Ett himla fint budskap. Jo, den var rolig också men mest gråt vi.

Neh, det var nog inte samtala eller berätta jag skulle göra heller. Så mycket annat, som lurar, kring hörnet.

På väg hem från Gamla Vägen

Vi gick hem i vinternatten. Ner längs den där långa och kurviga backen, passagen, porten, till allt det neranför - eller ovanför. Gatlyktorna var släkta men det glittrande ändå, glittrade i snön, i träden, på all metall men mest i våra glansiga ögon. Vi hade halkiga skor och han med det långtunna håret hade den där tunna jackan, som alltid. Det var liksom så det var. Kylan förde upp våra andedräkter mot universum, förde ut våra drömmar, de som var som delmål och det vi pratade om. Det enda som existerade var musiken och ni repade och repade tills hösten och rockmusiklinjen var gripbar. För det var det ni sände ut i vinternatten. Förstod aldrig att det var till de trakterna även jag skulle, så många år senare. Men där och då sände inte jag ut några drömmar. Jag höll dem tyst för mig själv, rädd för att de skulle uppmärksammas, rädd för att de skulle bli gripbara och att jag sedan skulle falla. Falla och falla och falla och falla tills det att drömmen inte ens var drömbar. Så jag pratade om annat och knöt fast rädslan likt en sidenrosett om hjärtat och själen.

Vi skiljdes åt vid korset, ni fortsatte över bron och hem till hennes pappas hus. Eller om det var till det stora vita, det kunde vara vilket som. Jag rökte en sista cigarett innan jag tog hissen upp. Sände ut min förvirring och tankekaos till den blinkande satteliten ovanför telemasten. Vi ringde eller textade varandra, fortsatte samtalen, kunde liksom inte avsluta natten. Den var alltid vår. Någon hade försökt mer men det var inte så mitt hjärta älskade er. Jag vet vad jag tänkte när jag somnade. Och där och då nådde mitt meddelande den där satteliten och en livlina började att firas ner. Det tog ett tag, ett par år, för den att nå mark, att hitta fram. Men när den kom knöts den snabbt fast kring mitt hjärta och själ. Det var möjligt, platsen var ledig efter det att min kärlek likt en brevkniv sprättat bort rädslan. Det fanns en liten kapsel instucken mellan trådarna. Ett litet meddelande att veckla ut -

allt är möjligare än vad du tror, allt är gripbart

På gräsplanen står grävskopan orörd

Lyssnar på Medwyn Goodalls Clan III, The Lands Beyond, på Spotify. Älsklingen åker österösterut för 30-års firande och jag har plugghelg. Föreläsningar över internet och bok efter bok. Till kvällen tänker jag klämma in ett bad med honung, fikon- och getostpaj och så många avsnitt av Twin Peaks jag bara kan. En korvstopparhelg kan man säga. Jag tror egentligen inte på sånt men det tycks inte hindra mig för det.

På skrivbordet ligger en guldfärgad liten nyckel. Jag vet hur den fungerar och jag vet vart den leder. Jag har allt jag behöver.

Vintern töar och jag gnider in fukten i mitt skinn.
Absorberar.

Back in the days

Det hände över en natt, att mammajorden tog ett krumsprång och förvandlade sig till en vacker februaridag. En sån där dag med gyllenstänk i håret, iskyla och decimeterdjup av snökristaller, dagsmeja och starkt solljus mot krispigt blå himmel. Inte alls som gråstark november, dagen innan. Hon var verkligen på alerten, Skade. Jag förstod aldrig att hon hade sin boning såpass nära. Mellersta Norge, säger hon. Bergen i mellersta Norge, du vet. Det är där. Jo, jag vet.

Det var där vi knöt kontakten när jag var liten. När jag fick syn på henne skida fram bakom den där tallen som stod alldeles ensam och som jag sedan skrev en berättelse om när jag kom hem. Där flimrade hon förbi och dagarna som kom blev till en upptäcksfärd, till ett sökande efter henne, hon med håret och skidorna och jag hade henne på kornet så ofta. Kände hennes andedräkt mot min kind när jag susade nerför fjälltopparna, sjöng högre än alla andra och hade rävsvansen piskande mot hjälmen.

...
Så lite som har förändrats i kärnan, konstaterar jag. Sex år och allt handlade om nu, nu, NU. Om att uppleva, otåligt vänta och fokuserat stilla sig över något. Om att skriva - det jag såg och upplevde och det jag ännu inte begrep mig på men ville förstå långt innan det var upplevt. Om att känna sig friare än fri och susa ut över brantaste branterna och vara himmelskt störtförälskad i snö, fjäll och vinter och inte vilja göra något annat om dagarna. Förutom att sjunga, uppträda, spela teater och vara allas blickpunkt. Det föll sig så naturligt utan att jag för den sakens skull blev för bekräftande, eller jo, kanske lite...

Jag hoppade upp i en skyltdockas knä en gång, när jag hälsade på farmor i Örebro. Och jag blev så rädd när jag upptäckte att hon inte var levande att jag började gråta. Lustigt att jag inte fann det märkligare att hon var okänd snarare än gjord av plast.. I Järvsö letade jag mig fram till Lill-Babs caffär, frågade Malin och Kristin efter henne, sprang in till kontoret, hoppade upp i hennes knä, gav en kram och sa hej. Hon tyckte jag var en frisk fläkt och började skratta. Sedan sjöng jag allt jag kunde komma på. Det tog ett tag. Vi hann fika därbakom, hon och jag. Nu hör det väl inte till vanligheten att jag fortfarande gör spontana besök i okända människors knä men jag är fortfarande helförtjust i att vara i centrum och stå på scen. Så många år jag valde bort det och jag förstår inte varför. Jag minns när vi skulle ha cabaret på skolan när jag hade börjat sjuan. Jag blev himlastormande glad när jag såg anslaget och fann det vara en självklarhet att vara med. Kompisarna ville inte alls, jag förstod inte varför men föll och ställde aldrig upp. Det blev aldrig någon cabaret, för få deltagare. Sedan gick åren och tjohej vad det gick fort.

Jag ska banne mig börja sjunga i backen igen. Jag ska strunta fullkomligt i andras blickar, strunta fullkomligt i att det annars bara är barn som gör det. Jag ska strunta i allt sånt för att det är så bubblande superhärligt inombords att sjunga och åka samtidigt. Ungefär som kolsyra i näsan. Så att det alldeles spritter i kroppen. Ungefär samma befriande lycka som att äta en apelsin när man duschar.

Och jag tror det är precis just det Skade vill ha sagt: Vem fan har sagt att det inte kan vara en vacker februaridag i November? It´s up to you, upp till dig vilka gränser du behagar låsa in dig i. Knyt upp dig och kom ut och lek!!!

Det faller så naturligt.

Och jag kom hem. Ett vaggande yrigt snöfall som tog mig med på ett rött löv och som varsamt satte ner mig på farstukvisten. Tack så mycket sa jag och omfamnade himlen innan jag gick in och plockade upp allt omedelbart istället för att dricka te. Jag bor i en skål med bomullsbollar och det är vackert. Jag vill krypa nära, mysa inåt och på håll längta ut. För jag vill inte ut. Än. Sen. Inte nu. Ett par timmar kvar innan härligt kreativ dag börjar men jag drar ut morgonen som en seg råtta och njuter småbitarna en i taget.

I need it.

Fortfarande lite svallvågor mot land efter ett oväder till sjöss. Efterdyningarna. Det är inte så illa. Man brukar kunna hitta lite roligt vid strandkanten då. Sådant man kan skapa av. Återvinna. Åter. Vinna.

Kålsoppa till lunch men det blir nog bra, det blir så mycket fylligare sen.

Jag flyttar förresten fokus till chakra fyra nu. Det liksom faller sig naturligt.

Monday blue

Och det här blev ju inte alls som förväntat. Som om det någonsin blir så. Ända ut..
Nej, inte alls som det var tänkt. Som det var tänkt, utav mig. Och jag vet inte alls var jag ska göra av'et. Hur jag ska ta mig över eller runt.

We dream about heaven

och begränsar tanken. Klistrar in den i en box och.....
Och??

Vi börjar fundera på dubbla boenden. Dessutom. Eller börjar och börjar, vi när väl tanken ouphörligen men jag har börjat accelera, bli manisk och bara tänka en tanke. Fast det var innan nu.

Jag vill hem. Jag vill hem. Jag längtar hem! Sitter i ett dockhus med benen långt utanför. I väskan ligger en liten flaska med brygd och texten drick mig. Men jag krymper inte av den, tack och lov. Nä, jag blir bara än större så jag kan ta sjumilasteg hem. Räknar dar, en dag kvar. En till förvirrad dag och sedan hem.

Till älsklingen. Till sängen. Till lugnet. Till näringen. Till älsklingen, till älsklingen. Till hans fina ögon. Fan, bli natt!

Och allt är en övning. Oavbrutet, är det så.

Hon som lurar

Vad hon gör är att samla in hjärtan, bultande hjärtan, i sin säck. Smygande går hon runt och suger in liv, lust och passion, suger in allt ihop i sina lungor och gör det till sin kraft. Hon växer. Hon expanderar. Sedan låter hon de långa klorna gå in i skinnet och plockar ut det hon helst vill ha. Försiktig är hon, varsamt plockar hon ut det och lägger det i sin säck. Obemärkt glider hon fram. Osynlig för otränat öga. Ibland tar hon formen av en gammal man. Gör sig dold, gör sig till. Döljer sina intentioner och framstår som en snäll gammal gubbe. Hon lurar.

Ibland dröjer det lång tid mellan hennes skrovmål. Så lång tid att generationer flyter förbi, näst intill eoner. Men hon vet. Hon bidar sin tid. Trycker och väntar från sin plats i väggarna, i vrårna andra har glömt bort. Vaktar likt en svart änka. Biter av livstrådarna blixtsnabbt. Är det en stark själ händer ingenting, då finns det ett skydd, då är krigarkraften slipad men är sköldarna nere och själen nästar inväntar, då kallnar blodet. Lyssnar örat inåt tar själen det som en varning men är det inte så får själen istället en känsla av överrumpling. Hon lurar.

Det sägs att man kan höra havets brus i en snäcka
men man kan inte höra sina fotsteg i en sko
men det är sant att man kan höra sina drömmar
om man lyssnar till sitt hjärta


Hon lockas av rädsla, av mörkret som rider inombords. Hon förtjusas av liv, av styrka, kraft och vitalitet. Hon trånar efter allt det som hon själv inte har. Hon lurar.
Hon lurar.

She

Och porten som hade varit låst så länge öppnades upp. Snirkliga gångjärn och bruna breda trästycken som gnisslade till och på egen hand vred runt den tunga nyckeln, gled upp en aning och visade vad som fanns där innanför, vad som var dess hemlighet. Ett brinnande gult sken och värme som sprakade från elden. Breda bänkar och skinn utlagda. Brickor med gott att dricka och äta. Och ingenstans lurade rädslan i mörka hörn. Bortsopad och bortblåst. Fick ta sin tillflykt någon annanstans. Trådar i Väven som lämnats lösa och spretande, vävdes åter in, vävdes åter till mönster. Nya, påbörjade.

Ett hjärta som öppnade upp och en annan själ som fick träda in, efter åratal av väntan vid porten. Jag ser henne i spegeln och ser mig själv.