Hösteldar

Allt jag ville den där kvällen
var att tända ljusen
plocka fram sällskapsspelen, värmen och glädjen
slappna av i utrymmet mellan oss två
släppa fram fjärilar av min essens
sedan länge tillbakahållna
men allt sådant var jag oförmögen till
jag rev av mig kvällens galadress
stack hornen i den tjocka luften
och skar den mitt itu med mina övertoner till skrik
jag gömde talet och logiken i en kakburk
och förvandlades till en utspilld pöl av fil på golvet
ett par kapitel senare steg jag ut från hörnet
slickade mina sår rena från skam och skuld
och påbörjade återhämtningen


Höst är skördetid. Och jag blickar tillbaka och minns. Påminns om hur jag har vandrat framåt, neråt lika med uppåt i spiralen. Jag skördar och lägger i min korg. Jag lägger det i min korg.

Skördetid

I skafferiet ligger en vacker rosa ros på tork, bakom glasburkar och krukor vilar den i mörkret. Sedan mitten av juni har vi varit hemma en helg. På tavlan jag håller på med för tillfället lyser ordet långsamt lika starkt som polstjärnan. Jag såg det aldrig när jag bearbetade grunden, det är först nu jag ser det framträda. Yes, kokongvila är min melodi. Likt en kålfjärilslarv vill jag sluta mig inom mig själv och bara blunda. Vila mig till återhämtning precis som katten.

Avtagande måne, tid för att avsluta. Stänga till kistlock och begrava. Jo, jag har ett par projekt att avsluta. Ska värma tevattnet och glida in i deras värld.

Ständigt är där rörelsen. Vi har det så naturligt. Blodet som pumpar, hjärtat, fostervattnet. Från oss alla löper osynliga trådar fram till hav, inlandssjöar, åar och älvar. Vi är alla näckrosor på långa stjälkar, med rötterna nerkörda i oceanens innanmäte. Alla, en del av.

Äpplen växer till och mogar, faller till marken. Om nätterna.

Mindre kanin och mer kaktus i mitt liv

Och det är väl så att den där vita kaninen, den är inte mitt ansvar. Inte mitt ansvar att bry sig om och värna om. Och inte den där andra i mänsklig form heller för den delen. Vad jag kan göra är att skriva en insändare i det lokala bladet. Och det tänker jag göra. Inte tämja vildad kanin (som om det inte är nog svårt med en "tam"), inte införskaffa kompis. Utan framföra min åsikt om precis vad jag tycker om saken. Jävla människor. På jävligt många sätt.

Jag unnade mig en ljuslykta idag, fast pengavakterskan i mig skrek hold your horses. Jag struntade fullkomligt i henne och släpade hem min höga, silvriga och mexikanska kaktus. Den är fullkomligt onödig och alldeles alldeles underbar. Kitch och tingel tangel.... som om jag skulle kunna motstå.

Ikväll Dionne Warwick och tapetklister, på lördag poesiläsning i Småland och Säljerydfestivalen. Nästa fredag en läsning till, jag kör min första miniturné skulle man kunna säga och det gör jag. När alla tankar slutar virvla och trassla in sig likt höstlövsyrseldans då är det rätt gött att be me faktiskt.

Tänk om vi alla kunde få betalt för att vara våra egna (inre) trädgårdsmästare, visst vore det helt kanon?! Som om vi inte sliter och gör ett heltidsjobb....

Just a ordinary day

Jag har rensat i högarna, slängt papper och skräp, rensat ur böcker för jag vet inte vilken gång i ordningen. Vissa av dem ska helt bort, andra blir konstnärsmaterial för mina dikter och tavlor. Till köksbordet har en mer höstig duk åkt fram och ljusaltaret i mitten har uppdaterats. Silverfat har utplacerats och ljuslyktor dekorerats. Tallkottar som jag plockade i somras för att jag tyckte de såg ut som små ananaser har målats och placerats i burk - så att jag kan påminnas om de inre frukter jag har skördat. Överhuvudtaget känner jag för att klä in hemmet i tweed, päls och brunmurriga skogsnyanser. Dekorera med nypon, nötter, löv och allt annat som den påtagande hösten associeras med.

Jag tyckte att jag inte hade så mycket skaparkraft häromdagen. Vrickade till foten och föll ner i mörkerhålet, kunde inte klättra upp utan blev kvar bland trasslade snårrötter och konstaterade med spinnmask i huvudet att jaha, nu var det färdigt med det. Det blev inte mer än såhär, nu är jag jojodragen tillbaka. Sedan sov jag på saken och klättrade upp till regnljuset igen. Skaparkraften är inte borta, utan ständigt närvarande, kanske bara mer fokuserad till inredning för stunden. Jag är inte jojodragen tillbaka, jag var utmattad och behov av vila. Jag vandrar framåt... Så, gårdagen innebar rensning, under inflytande av höstväder och fullmåne. Och ofta är det just så, tycker jag, att vad månskenet drar fram i ljuset är just vad det finns ett inre behov av. Samklang. Symbios. Och med månblodet strilande finns ett än mer uppdämt behov av att vila på en tuva. Sitta med bara ben i grönaste björnmossa och låta blodet vandra fritt ner i marken. Fuktig jord i möte med fuktig jord. Från en livmoder till en annan. Låta ansiktet transformeras och låta vilddragen framträda. Vildkvinna och vilddjur. Inre eld och yttre eldstad, inre och yttre dans. Vila. Reflektion. Återhämtning och läkning. Utrensning. Låta myror klättra på rad uppför handen, armen, axeln och vidare ut i stjärnhimlen och se hur de blir till glitterspår i den redan magiska tillvaron. Under bar himmel slumra eller i en tipi. Bara de egna gränserna sätter gränserna. Testa, pröva, pröva på nytt, ta bort, lägga till, omstrukturera, återvinna, ge bort, be om nya, ta ett steg bakåt, ett närmre, stå still, testa, testa, testa...

Vi äter en paj av plommonen alldeles purpurlysande vilande i skålen. Mörka plommon i ljusrosa keramikskål, så fantastiskt vackert att de nästan kunde få ha möglat och ruttnat bort med vilja. Plommon, russin, vaniljsocker, kanel och kardemumma i dans med potatismjöl och sedan smuldeg på vad som fanns hemma. Mjöl, margarin, solrosfrön, havregryn och farinsocker. Man tager vad man haver... Antecknar nötter och mörk choklad i huvudet till ett annat tillfälle. Vi avnjuter om sena eftermiddagar med tekoppen rykande. Spelar vändtia ett par omgångar för mycket.

Och under alla veckor sedan det mildstarka juniljuset är jag alldeles kaninbrydd. Vet inte hur jag ska hantera kaninsituationen som uppstod, om den ens har uppstått. Om den nu har flyttat till vår gård, om den nu är helt övergiven. Utan kompis och med en ny vinter framför sig. Ah, jag älskar den där kaninen! Tämja eller låta vara, ny kompis eller inte alls. Inte alls lägga sig i eller vara den som kliar i hela kroppen. Tämd och omhändertagen, boende i stor gård eller springande, skuttande, hoppande alldeles fritt på stora ytor? Jag sliter med frågan.

Och till kvällen läser hjärtat högt ur Alice i Underlandet för mig. Kan historien, tröttnar aldrig. Ständig oupphörlig källa till inspiration. Och jag faller, faller i vackerhålet. Träder in i min inre värld, hör hans röst allt mer avlägset. Längtar katten Dina. Och sover.

Brytningar

Det glittrar och glimmar kring glasbiten på parkeringen. En skärva av något större men som skimrar på egen hand. Plockar man upp den i handen och sätter den mot hörat kanske man inte hör dess sång och historia, dess öde, men väl något annat. Något inre, något djupfryst eller högst närvarande. Hos en själv.

Igår stod jag på bron, den där lilla över forsen. Kände starka sensommarvindar och njöt av solskenet. Vattnet forsade i de bästa av brunblåa nyanser, allt beroende av solens brytningar. Såg de meterhöga och vissnande tistlarna, de orangea rönnbärsklasarna, oändligheten i tillvaron.

Idag samlar jag ihop mina skärvor, breder ut dem på bordet framför mig, fast besluten att lägga mönstret. Det finns där, om jag går tillräckligt nära.

Child to a child

Jag vet inte hur jag ska hantera de här Måndagsringningarna. De här försöken till samtal och uppdatering som är lika omedvetna hos de som ringer som medvetna hos mig som inte svarar. De dog. De löstes upp i intet för att sedan återuppstå, när tiden antogs vara mogen. Vara mogen. För vaddå? För rörelsen, för planen, för det stukturerade. Var jag själv befinner mig i processen är inte relevant. Det sker inte nog fort för vad som är mönstret. Min oförmåga till att kunna ge svar blir till en krampande tystnad. Bättre att inte svara - för vad ska jag svara? Inga svar förutom ett är godtagbart. Och svaret finns inte inom mig. Hets leder sällan till konstuktivt tänkande/handlande. Jag försöker att inte gå igång som i gamla mönster och det gör jag inte heller, i alla fall inte lika djupt. Jag vill bara säga, strunta i att lägga er i mina beslut och mitt liv, måna om era egna istället. Men det är inte mödan värt, orden är bara en tom fras. Den förstås inte. Vet inte vad att göra med den.

Livet som glider förbi. Stormaskiga nät som inte fångar upp det som så många gånger stryker likt en katt nära, nära. Åldriga händer men egentligen bara barngamla. Vet inte hur, vet inte vart. Mörkar, lägger filtar över för att inte visa. Förvirrade steg genom livet. En kommunikation som begränsas. Jag kan inte begränsa längre, det är ohållbart. Behöver en time out, en paus från er i mitt liv.

I saltkristallen

Och himlen övergår till varm persikofärgad efter timmar av ljusblått, näst intill vitt strilat ljus. Träden nästan overkligt svarta i sina mossiga nyanser. Luften står still av sensommarhettan. Jag befinner mig på andra sidan glaset. Är bra på att bara vara. Jag är. Min helg är vit, kristallig, saltig till sin karaktär. Ren pur lyx.

Bejakande

Med båda benen vilande i hemmet, med stjärten placerad på stenbumlingen och ögonen mot stjärnorna vandrar jag längs rökslingan ner till Gammelmor Jord. Bra så.

Imorgon fortsätter färden. Jag som ska ner till goda vänner på Näset. Jag är ung nog att vara deras dotter. Det är så fantastiskt vackert med vänner i olika åldrar. Och det är så jag knyter banden, med mina fina vänner nära och långt borta, till en vacker bukett av andligt slag. Jag sörjer inte det jag inte har gällande familj och släkt utan skapar mig det på egen hand. Öppnar sinnet och släpper in. Det konstnärliga uttrycket kommer stå i centrum, vi ska skapa tillsammans samt lyssna till och beskåda andras uttryck. Resa i sinnet och med foten. Värmland, Bagdad och Egypten i skön mix. Med andra vänner släpps Brasilien och Columbia in. Världen ligger wide open för den som vill.

Det är en intensiv period just nu med mycket händelser och intryck. Somligt borde tas itu med men som får stå tillbaka ännu ett tag. Och jag fortsätter att njuta utan dåligt samvete. Det börjar råda jämvikt mellan kritikern och supportern. Och trots allt det intensiva tar det inte ut mig fullkomligt, tvärtom, det göder mig inför vintern. Jag lyssnar till Ekorren och fyller förråden.

Nu ska jag hälsa på en vän i hans garage och sedan, när jag kommer hem, äta kanske det godaste jag vet - rödbetor.

No Limit

På genomfart genom landet och på radions kanske värsta typ av musiklista kommer ett inslag av sommarplågor från 90-talet. Vi minns, ryser och skrattar.


Ur stereon strömmade 2 Unlimited, eller någon annan eurodisco. Begreppet var knappast påfunnet men vad musiken fick min kropp att känna var lika nytt. Jag hade lagt fram kläderna till kvällens disco flera kvällar innan men hade ändå tillbringat hela dagen med att göra mig iordning, samt occuperat telefonlinjen otroligt mycket längre än pappas tålamod. Jag övade med eyelinern framför spegelväggen men min linje ville inte alls bli lika rak som Petras, så jag struntade i den. Den svarta långärmade tröjan med trumpetärm, stretchjeansen från Kapp Ahls barnavdelning, den brunvita sjalen från Indiska (som fortfarande är min favorit) och pärlhalsbandet från samma affär. Lou Lou, min signaturparfym högstadiet igenom. De högklackade skorna. Håret rufsigt, för hur mycket tid jag än hade haft på mig så var jag ändå inte klar med det när pappa satt redo i bilen för att hämta kompisarna. Jag visste inte vad puder, fondation, ögonskugga och hela baletten var för något, bara brun mascara och djupt vinrött läppstift.

Jag ägde den kvällen och för evigt har den etsat sig fast i minnet. Det var inte sjuans första disco, antagligen ett längre in i höstmörkret. För första gången hade kläder verkligen intresserat mig och för första gången brydde jag mig inte heller ett skvatt om vad andra tyckte och tänkte utan klädde mig vacker inifrån och på mitt sätt. Jag var bekväm och trygg. Den kvällen släppte jag på allra hämningar av blyghet och dansade loss på golvet som jag annars bara gjorde hemma i flickrummet. Och jag älskade att dansa - före, under och efter kvällen. Kvällen, i klädsel och attityd kom att färga hela min tonårsperiod, ja, den färgar fortfarande. Jag hittade en nyckel till mig själv för när jag granskar mig själv idag, så är det i princip samma stil, nu som då. Det skulle fortfarande dröja ett par år innan jag fick dansa tryckare men det gjorde inte så mycket, jag fann något större den där fredagskvällen på Gruvan, jag hittade en av alla ventilar till att släppa ut all min själs passion och lidelse. Konstnärinnan. Kvinnan. Skatan.


På genomfart i landskapen och de senaste dagarna fäster sig i det brunbrända sommarskinnet. Jag har fjällvandrat. Ensam. Och det var underbart - och välbehövligt. Jag har varit i sällskap med hjärtat och vänner men det mesta av dagar och kvällar har jag varit ensam. Jag har suttit på kala och svårnårbara fjälltoppar och njutit av svårslagna vyer, tystnad och den snara vinden. Druckit te ur termos, skådat fjällämmel och ren. Vandrat barfota genom myrmarker och skog, vadat lårhögt i fjällbäckar och häft mig upp för urgröpta strandväggar. Jag har rest till heliga samemarker och smekt gamla trummor ömt. Jag har smakat landskapat med tungan och blivit mottagen som gäst.


På genomfart genom landet och det tär på energin. Sjunker tillbaka i soffan som den korp och kråkkvinna jag är, vilar i alla mina åldrar och varandet i nu, då och sen. Lämnar ett kloavtryck på badrumsspegeln, kraxar hemmet levande.

Vibrationer

Och vi reste uppåt i landskapet, längs hästhagar och glittrande Klarälv. Regnmolnen som smekte horisonten men som aldrig blev mer närgågna än så. Solljuset som silades mellan mogen åkersådd och vildvuxet ängsgräs. Juli i sin mognaste prakt. Och möten skedde och ögon möttes. Röster som hördes och studsade ut bland de blånande finnskogsbergen. Jag satte mitt avtryck, öppnade strupen. Och jag var klädd i min regnbågsklänning (och leriga gummistövlar), kanske mest för att visa ställning men kanske också för att hålla kvar sommaren ännu en stund. Än är det långt till vinter. Och man frågade mig om jag livnär mig på mitt skrivande och jag svarade nej, inte än. En fjäril landade på mitt bröst för en stund, tog silkesrosen för att vara riktig. Och där var jag, lockerskan, Moder Jord, ja, det var jag. Det är jag. Det är vi alla kvinnor. Både det ena och det andra. För ja, så är det.

Och jag är så nöjd och tillfreds. Kan inte se mig mätt på Värmland som jag både älskar och känner krymper ner som ett par urvuxna skor jag helst vill slippa se. Och kvällstimmar innan hade det varit en resa neråt, längs beteshagar och kråkstråt. Porlande skratt och kluckande Vänervågor. Björksus och stillsamma hjärtslag. Sovande bebisfingrar och ögon som börjar fokusera. God mat och inte en tanke längre bort än i ett vilande nu, nu, nu. En korp som kraxande i bistra nattvinden och själen som expanderar och skjuter ut i kosmos, fram och tillbaka i flera andetag. Levande, levande, levande. Som om jag behövde tvivla. Och det var Fröding och det var så mycket mer än det. En bukett av konstnärers tolkningar. Inspiration som en värmande sharlakansröd filt och syltkakor som kostar mer än vad det var njutbart.

Och åerkommande var det de där örhängena. De där i skimrande svart och hjärterform. De som jag fingrade på och lät stå. Jag såg dem på öra efter öra utan att kunna se mig trött. Såg bara släktskapet, såg bara allt vad de representerar. Cirklar. Cirklar och cirklar. Cirklar igen. Jag lär mig dikten utantill och citerar den där jag tar mig utrymme. Sänder ner pengar till örhängen i ett kuvert och drömmer mig uppåt i landet. Skjuter snart i väg mig själv på vandringen. Fjällvandringen för endast mig och mig. Fjälltoppar och ripris.

Likt en zigenarvagn rullar jag vägen levande.