Jag har alltid tyckt om påsken. Alltid gillat att fira det traditionellt och med trad. menar jag det som för mig, min familj och i viss mån vänner känns trad. Jag gillar starkt att plocka in ris, pynta med påskägg, byta påskägg, plocka fram ljusa toner av gult, lila, grönt och vitt. Äta ägg och lax... Se Easter Parade med Julie Garland och Fred Astaire, kanske en av mina starkaste trad. Börja läsa Stig Dagerman och Elmer Diktonius, som av någon anledning alltid lockar mig om våren.
Det är det här med glad påsk jag gillar. Det har alltid varit min grej att fixa till en påskfest, ytterst liten ibland och större andra gånger. I min hemkommun arrangerar Korpen en äggpromenad varje skärtorsdag, eller var det långfredag?? Då går man en lång tipspromenad - och pratar med allt och alla, många gånger med de som man inte sett sen julen eller påsken året innan. Det kändes som en självklarhet att gå den. Förra året längtade jag den så starkt att jag hade planer på att arrangera en här uppe. Sedan föll det i glömska och vips är det ny påsk. Och nu undarar jag i mitt stille sinne vad det var jag gillade så starkt med den. Riktigt så fantastisk har den ju aldrig varit. Faktiskt.
Det är något speciellt det här med att ljuset kommer tillbaka, att marken åter blir bar och att blommor, djur och växter börjar synas till. Katter som sitter och slickar sig i solljuset... Och det är väl egentligen det jag har firat i dessa tider, våren och ljuset. Och undan för undan, lite mer för varje år har jag känt av att jag hellre firar våren och ljuset på mitt sätt, när det känns relevant för det än just vid påsk. Och det har jag väl också, på mitt sätt. Men jag har inte längre någon lust att särskilja, att häxan Caroline firar då och familjeCaroline firar då. Så i år har jag ännu inte pyntat, vi har plockat in ris och äggen ligger i en hög och bland dem tittar den gammelgamla hönsfamiljen fram, liksom de lite mer modernare och verklighetstrogna kycklingarna. De ligger där och jag vet inte var jag ska göra av'et. Inte i år. Det känns i kroppen mycket större med Tranafton liksom att fira längre fram när krokusar och vårblommor tittar fram - fast då är det time för Valborg.... Det är ingen big issue, bara en iaktagelse.
För som det sig bör tar jag givetvis kvasten till Blåkulla imorn, reser till häxornas fest och bolar med djävulen.
3 kommentarer:
låter väldigt igenkännande, dina toner i texten.
Att helt plötsligt reflektera över att någonting mer, en djupare färgton har letat sig in, i ens förut så självklara, traditioner.
Att läsa stig dagerman säger du, hm, då får jag också göra likaledes och se vad det är för känslor som väcks av det, glad påsk, eller rättare sagt: gladare Valborg (då skall jag få vara med om mitt första öppna blot)
Jag tror grejen med Dagerman och påsken är att första gången jag läste honom så var det just vid den tiden. Och många år senare, när jag i påsktider var med och startade upp en skrivcirkel så var faktiskt en Dagermannovell det första vi analyserade. Men det var inte jag som hade upp den på förslag. Ja, LÄS honom!! Det är så vackert.
Vad spännande med ditt öppna blot! Det får du berätta mer om. Jag antar att S kan ha något med det att göra. :)
jaa just det S, jag ingår i deras blotlag nu, UrNaud, vad det nu innebär, jag nosar på men mer än så vet jag inte om det kommer att utveckla sig till.
Jag är en varg, jag går mina vägar och har svårt att köpa färdiga koncept, sån har jag alltid varit.
Barndomen har format mig, men numera anser jag "till det positiva" tänk på så många som aldrig vågar säga sin mening, som fastnar i sekter, som nickar ja och amen till allt utan ett kritiskt tänkande.
Har hänt alldeles för mycket genom historiens gång.
Men valborgsblot kan bli....intressant, människor är ju alltid intressant, eller för det mesta, eller ibland, eller ibland inte alls ha ha ha, så är det: olika!
Skicka en kommentar