Idag är det till att packa för imorgon åker vi till Dalarna, igen. Det tycks finnas de som tror att vi inte gör så mycket annat på ledig tid än att åka dit. Så är det inte. Men månader går fort om man inte är uppmärksam... Det ska bli skönt att efter ytterligare en intensiv period få åka upp till skogen, lugnet och tystnaden. Visserligen är det hos A's föräldrar vi bor men det är knappast enbart därför vi åker vi upp. Det är som sagt skogen, tystnaden, fiskevattnen...rekreationen.... Om vi hade en egen stuga skulle det vara dit vi åkte och antagligen oftare men det har vi ingen så då löser vi det på ett kreativt "man tager vad man haver" sätt. Oss stör det inte.
Jag kan förstå A's förhållande till platsen Lindesnäs även om den inte är mig lika kär, jag har ju min egen fast på annat håll, nere vid Vänern. Och om det är i södra Dalarna som hans barndom springer omkring så är det där nere min springer omkring, i flytväst. Måhända inte lika avskilt men med ett par få minuters båtfärd når man den på en ö, eller vid Vänerns öppna horisont. Jag har mina märken. Klippor jag pulserande tryckt mig emot och fått ta del av tusenårig visdom. Stenar och förkrympta träd för alltid etsade i mina ögon. Jag är som ett sjörå, utan vattnet torkar jag ihop. Uppvuxen vid och på Vänern är det näst intill omöjligt för mig att tänka mig en stuga eller båt i annat vattnen.
Jag har inga syskon och därav betyder mina vänner extra mycket för mig. Speciellt min närmaste väninna som jag i år har känt i 29 år, det är inte illa. Vi känner varandra utan och innan, vet vad den andre tänker utan att vara fysiskt nära. Min släkt frågar efter henne och hennes är mig nästan närmre än min egen. Vi är inte systrar men så nära man kan komma. Att ha stugor någorlunda nära varandra har alltid känts som en självklarhet.
Så, kan jag tänka mig ett hus eller en stuga i Lindesnäs? Ja, men givetvis. Varför inte när det är där som A känner fiskevattnena som sin egen ficka, då det är där han laddar energi på samma sätt som jag gör vid Vänern. Varför inte, ur många olika aspekter. Jag är glad att vi har våra platser, det är det långt ifrån alla som har och ändå har vi alla ett behov av att ha dem. Oavsett om vi fysiskt besöker dem eller får visualisera fram dem, vi har alla ett behov av platser där vi kan släppa precis allt, vår egen oas. Vad vi gör med dem är en helt annan sak, om vi odlar och håller efter eller låter dem växa fritt och förtränger dem. Det finns inte en enda avslappningsstund eller extra varv i löpspåret som kan ersätta vad de här platserna gör med en.
Så, var vi hamnar i framtiden, året runt eller på helgerna, återstår att se men fram tills dess åker vi till Lindesnäs under året och Segerstad på sommaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar