Sedan jag fyllde tjugo har jag velat ha rosa champagne på min trettioårsdag. Nu har den varit, flera gånger om och flaskan med mousserande rosé står oöppnad i kallskafferiet. Jag undrar i mitt stilla sinne när jag skulle kunna ha njutit av den och konstaterar samtidigt att det inte är så väsentligt när det blir. Och lite småtrotsigt vill jag öppna den just därför, bara därför att...det skulle vara så? Egentligen ingen stor tanke hos mig, eller något problem.
Solen är varm nu och trots att det är kalla minusgrader så tar hon på snötäcket. Jag längtar efter barmark, grön mossa och en skog som torkar - och senare lukten av varm bark. Att smyga fram likt Artemis, inte skida fram som en Skade. Det är skönt att det är så. För mig är det ett tecken på att jag har fått njuta av vintern även fast jag inte vintersportat lika mycket som jag brukar. Det ska bli fint när tiden är inne att rulla ut ett liggunderlag och njuta av en kylig vårkväll, eller att kunna springa utan dubbar (som jag ändå inte gör).
Samtidigt som jag har ett ständigt behov av att komma ut i naturen längtar jag allt mer till storstadspulsen. Kanske är det en storstadsresa jag behöver, kanske är det flytt längre fram men det är inget jag ännu behöver veta med säkerhet. Det finns annat som behöver klarna innan. Men det vore undrbart att kunna ha en lägenhet inne i en stad och sommarstuga ute på landet inte alldeles för långt ifrån.
Sedan någon vecka tillbaka arbetar jag med kroppens chakran. Nu är det baschakrat och hur lång tid som behövs till varje chakra kommer att ge sig själv tänker jag men vill ändå göra det till månens alla faser. Altaret glimmar rött och jordigt. (Och med ens påminns jag om den bortglömda rådjursskallen jag har i svärfars arbetsbod. Den lär inte vara för fager numera...) Träningen anpassas. Smycken skapas.
Ikväll är det äntligen säsongsstart för True Blood.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar