När jag startade den här bloggen gjorde jag det under påhittat namn av en anledning, jag ville inte censurera. Jag ville kunna skriva fritt mellan himmel och jord om allt som intresserar mig av en anledning utan att det skulle dras paralleller till mig som person. I synnerhet för mig själv. Jag var rädd för att fall jag bloggande under mitt riktiga namn så skulle jag inte skriva rakt från hjärtat utan gå vägen genom huvudet först. Och då blir det fel. Jag har dock insett allteftersom att det inte fungerar riktigt så för mig ändå. Ibland får jag känslan av att jag har skrivit för mycket om något men oftast att jag skrivit för lite om sådant jag egentligen vill. Ibland får jag känslan av att jag inte är nog insatt i något för att skriva om det. Men oftast, på senare tid har jag börjat tänka kring begrepp som privat, utelämnande etc. Kort och gott, jag har lagt på alla de där filtren jag ville klara mig utan.
När är man för privat och när är man det inte? Jag utgår ifrån att man känner det helt enkelt men jag tänker i vidare perspektiv. Genom att skriva helt genomärligt om något innebär även att man gör tvärt emot de här samhällsnormerna om att hålla inne salker och ting. Jag tror att genom att öppna upp sårbarheten i mig, är att öppna upp sårbarheten i dig. Inte att man ska avslöja allt sitt innersta till första bästa men genom att visa upp mänsklighet, säga något i stil med att jag känner mig lite sårbar just nu så att ni vet, nåt sånt till sin omgiving, sånt är att rasera flygningen på de höga hästarna. Vi är inte mer än människor, inga superkvinnor eller män med hundra armar och ben och energi för ett helt regemente, vi är de vi är. Och genom att stå för det så tror jag helt genomärligt att vi hjälper varandra att bibehålla det. Om jag skriver om något jag kämpar med tror jag på fullaste allvar att det hjälper någon som läser det. Alla har vi något vi kämpar med, eller snarare kanske mot? Även om problemen inte är de samma kan det ge tröst att läsa om någons annans. Kanske gör det oss påminda om var vi har befunnit oss en gång i tiden, kanske säger det till oss själva att vi iaf inte har det så jobbigt, kanske tänds ett ljus, kanske händer någonting helt annat.
Samtidigt, att berätta om något är att erkänna. Det i sig kan få en att växa. Inte nå ända fram, men en bit längre.
4 kommentarer:
Att bli berörd och att beröra. Tänker att det är det viktigaste av allt, utan beröring överlever vi inte. Det du skriver om, genomärlighet, är svårt för de som inte vågar men vi som vågar vet att det är det enda rätta. I föreläsningar på skolan har jag hört om "personlig men inte privat" som ett bra bemötande. Men det är en gräns svår att finna och många är det som inte ens försöker utan blir opersonliga och oberörda. Jag tror inte att det är rätt väg, varken i arbetslivet eller privatlivet. För att kunna beröra någon måste jag kunna bli berörd.
//Fridelfina
"För att kunna beröra någon måste jag kunna bli berörd". Ja, eller hur Carina! Precis som du säger, det finns ingen återvändo på den vägen.
Du uttrycker det så fint... det är ju det som är det intressanta när vi kan känna igen oss i varandra och känna att det är okey att vara människa för det ju alla andra också... tack för att du delar med dig så ärligt av dej... kram Anne
Du uttrycker det så fint... det är ju det som är det intressanta när vi kan känna igen oss i varandra och känna att det är okey att vara människa för det ju alla andra också... tack för att du delar med dig så ärligt av dej... kram Anne
Skicka en kommentar