Jag lever, till skillnad mot Haiti. Från botten av mitt hjärta vill jag bidra, vill hjälpa till men det känns motigt, näst intill hopplöst, att sända pengar när hjälpen inte når ända dit som den behöver. Hade jag utbildningen så skulle jag erbjuda mig. Vad gör man? Jag tycker det är svårt.
Jag lever, i en dag fylld av denim, blårandigt, bruna tyllsjalar, färgat läder och fjärilsörhängen. Jag känner mig lagomt sjuttiotalsaktig. För mig handlar kläder nästintill uteslutande om att klä mig i humör. Jag träder in i rollen. Dagens roll vill lapa te ur stora fyrkantiga muggar, känna doften av kaffe och målarfärg, spilla färg på redan fläckiga jeans, lyssna på Patti och suggestivt låta det bytas ut mot äldre toner. Dagens roll vill känna att drömmen klämtar nära, att allt handlar om att kliva fram, räcka upp handen och säga här, här är jag. Dagens roll skrattar, känner vinden av vår, spelar yatzy eller fia med knuff med vänner, tänder blockljus och antecknar slarvigt när kvällen övergår i tidig natt. Är det jag, är det en roll? Jag skiter i det, jag plockar fram färgerna istället och målar mig fram till skrivandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar