Det har varit lite tumultartat de senaste dagarna. Jag är glad att jag blev så utvilad under helgen för det har hjälpt mig mycket i den här situationen. Att plugga och producera texter har det inte varit läge för utan istället har jag tagit ett par dagar off. Det är något jag vanligtvis har svårt för att göra utan att känna skuld. Jag ska ju vara så förbaskat duktig jämt. Men jag förändras och är inte längre den som var förut. Det ger mig sinnesro men skapar mer oro hos andra. Så är det. Jag kämpar vidare och bygger på mitt torn, mitt slott, undan för undan.
I flytten förra vintern fann jag en gammal rulle med papper omknutet med rosett. Jag har i princip inte sett den rullen sedan jag var 17. En gång i tiden betydde de där avskrifterna ur Lynn Andrews böcker oerhört mycket för mig. Jag läste dem om och om igen. Jag minns det såväl. Igår satt jag och skrev över dem till datorn. Och jag förstod den djupare strukturen de talade till mig. Det handlade inte bara om obalansen i vår värld, vad den vite mannen har gjort och den snedvridna bilden vi har på kvinnlighet, det handlade inte bara om berättelser från en indiankvinna, fiktiv eller inte, som jag fann stort värde i att bevara utan kanske främst om det utanförskap jag kände så starkt i min egen familj. Att oavsett hur man stöttade mig och uppmuntrade mig på olika sätt och plan så kände jag alltid starkt att mitt sätt att vara, mitt sätt att tänka, min person, inte var fullt accepterat, inte var sättet man ska vara på. Jag tog illa vid mig men det nådde aldrig mitt hjärta.
Igårkväll var vi iväg och såg Avatar. Så värst hollywood-aktig tyckte jag faktiskt inte att den var. För en gångs skull var det riktigt trovärdigt. Texterna jag fört över tidigare under dagen kändes högst levande. Och återigen upplevde jag det på ett inre plan. Men givetvis även det uppenbara. Hur vill vi att framtiden ska se ut? Vill vi ha en frisk vargstam? Vill vi bevara djurarter och växter? Vill vi ha kvar regnskogar? Vill vi ha ett friskt hav? Om svaret är ja kan vi inte längre tycka i ensamhet utan det är dags att börja agera! På riktigt. Alla bär vi på ansvar och skyldighet. Det har sagts för men kan aldrig bli en utsliten fras, många droppar blir till en stor å.
3 kommentarer:
Avatar var en bra och talande film.
Du har så rätt, vi måste börja agera, vi har alla ett ansvar.
Ja, banne mig, det har vi!
Vi har fler beröringspunkter vad gäller förebild ju, inte bara Jolanda! Lynn Andrews är en av mina favoriter också! Men sen jag flyttade har jag tappat bort hennes böcker i packkartongerna nånstans och jag hoppas innerligt att de ligger i det förråd vi har hos min pappa. Denna lägenhet har mindre förvaringsutrymmen än den förra.
Trevlig helg på dig önskar Fridelfina/Carina
Skicka en kommentar