Dreamland

Bland människor omgivna av starka ljus, upplysta av sina drömmar och visioner, fyllda av godhet, värme och harmoni rör jag mig, lever mitt liv. Norma Jennings ur Twin Peaks är min arbetsgivare och vi jobbar tillsammans på det sötaste lilla café. Hon helar, hon läker, hon ger ro med sitt stora leende och väna blick. Vi har för vana att hålla varandras händer och småskrattande viska över en kopp te. Nästan alltid tillsammans med Winona Ryder som också arbetar där. En kväll efter stängningdags släckte hon ner caféet, tände ljus och plockade fram en stor björnbärspaj och tre skedar och sedan började hon berätta sin historia. Hur hon tröttnade på Hollywood och filmbranchen, att hon ville leva som en riktig människa. Dagen därpå åkte de ner på inspirationsresa till Karlstad. Köpte ljus på Ikea, tyger och ett nytt golv från Stuvbutiken. Vilade en stund på parkeringen utanför ett litet café i Råtorp, just för att ögonen vilar så lugnt när de är mätta av kanelbullar och får se klarälvens strömmar.

Det sprang en grävling i mörkret. Oupphörligt rörde sig hans korta ben. Han vände huvudet mot mig, såg mig i ögonen och upprepade likt ett mantra: Gräv där du står, gräv där du står.

En kväll var jag kvar för att städa. Norma kom tillbaka och öppnade dörren till ett plingande, räckte över en katt, log och sa att hon förstod att det var min uppgift att ta hand om den. En övergvien, herrelös katt. Stor och tjock och alldeles blank och tät i pälsen. Jag gav den mat och bar omkring den i ett täcke för att den skulle bli varm. Vi satt alldeles stilla, kelade och bekantade oss. Ed var där, han satt tyst i en soffa och tittade på en baseballmatch. Elementet i mitt och Anders sovrum var med. Katten hoppade upp där och började värma sig vid det. Och jag skrek, skrek till Ed av lycka. "Det var ju det jag sa, det är ju det jag alltid har sagt, det är ett kattelement, ett riktigt kattelement. Jag sa ju att en katt skulle tycka om att värma sig där!" Och han log och nickade.

Det fanns en skogsstig som ledde ner till en röd bro. På andra sidan fanns ett falurött litet skjul. Från det smutsiga lilla fönstret spred sig ett gult och varmt sken. Dit brukade jag gå, vrida om den snirkliga nyckeln i låset, öppna den tunga dörren som doftade starkt av trä och träda in över tröskeln. Vid fönstret var ett skrivbord placerat med studieböcker och anteckningar utspridda, i ett hörn stod en öronlappsfåtölj med volanger nertill placerad och intill ett snirkligt runt litet bord med spetsduk och tekopp. Vid motsatt vägg värmde en öppen spis med sprakande brasa. Det var min skrivarstuga och det var där jag satt och skrev om reliabilitet, validitet och generaliserbarhet. Och jag visste precis hur jag skulle knyta ihop det med min intervju och jag gjorde det så enkelt och självklart. Och jag tänkte att jag fick inte vakna förrän jag memorerat alltihop. Och jag stannade kvar, skrev och memorerade. Och jag vaknade gott ur min dröm, låg alldeles stilla och kom ihåg. Och klockan ringde och orden de försvann.