Jag läser i Lantliv mellan varven. Speciellt ett hemmareportage fångade mig. Lärarparet som tog ut en tidigare pension, flyttade tillbaka till mannens hemkommun, byggde ut och byggde till på en sommarstuga, nära vatten, granne med skogen. Det stavas livskvalitet. Jag tänker tillbaks på reportaget om Ulrika Hydman Vallien och henns man i Hus&Hem, på dokumentären om det norska gammelparet på fjället. Allihop fångar de där jag själv vill åt. Men jag vill inte vänta tills jag är 50-6o år. Jag vill göra slag i sak så fort som möjligt. Och det är väl just det, många gånger blir det möjligt först då. Men jag tror samtidigt inte alls på det. Jag tror allt blir vad vi gör det till. Kan hända att man inte kan få hela bilden på en gång men jäklar, om så bara med ett hörn så blir det med tiden, med åren en fullkomlig tavla. Levande och skapande, pulserande av liv, glödande, en bit av livets väv, av Urds väv. Och att som gammal ha det där huset där man vet att det där hörnet, det där bordet/fönstret/väggmålningen, kom till i tider när det var knapert, när enkelheten skapdade enkla och kreativa lösningar, veta att den där soffan, verandan, whatever kom till i tider när det flödadde. Veta att här finns epoker av mitt liv bevarade, betrakta som tavlor. Det måste vara fantastiskt.

Med en sådan bas, med en sådan rekreationsplats och energitankställe skulle jag vara redo att i perioder lätt och ledigt packa väskan, plocka fram vagabondhjärtat och ge mig ut i världen med ett resande zigenarliv hägrande. Varje resa skulle njutas maximalt för jag skulle ändå veta vilket underbart hem som väntade.