Jag lånar idéer och funderar på att göra en hatt eller två papper och papp. Att smycka och kröna och bära i min världs drottningrike. Där vargen har en speciell plats och vördas med kärlek och respekt.
Jag funderar på om det krävs en utsikt mot skogen, mot fåglar, gran och tall för att jag ska kunna skriva dikter - när jag förbluffat konstaterar att 2009 knappt innebar en enda skriven dikt. Fast å andra sidan har jag skrivit mer noveller än vad jag har gjort de senaste åren.
För 10 år sedan brukade jag sitta på golvet i mitt rum om kvällarna. Jag satt på den mörkblå mattan som hade ett mönster som påminde om en sådan där äkta. Det fanns en mörkblå soffa under fönstret med utsikt över åkrar och skog, kyrkan och allén till den. På ryggstödet låg alltid katten och värmde tassarna på elementet. I sängen vilade ett blått överkast, vävt i olika nyanser och som var en gåva från mamma. Det brukade hänga ner över kanten och jag lutade mig ofta mot den där kanten, när jag fastnade i en tanke jag ville bevara. Med massor av levande ljus i olika lyktor av lera och glas, med och utan mönster, satt jag i det varma skenet. Ibland tyst och ibland med Sisters of Mercy strömmande ur högtalarna men oftast med Enigma eller soundtracket till Twin Peaks. Många gånger satt jag bara och drömde, lät fantasierna flöda och drog upp riktlinjer för så många kreativa projekt och framtidsplaner. Mestadels lekte jag med orden, skrev, skrev och skrev. Skrev min väg till ett eget och unikt språk, skrev drömmen levande, skrev allting möjligt. Där emellan målade jag. Jag gjorde hur mycket mer som helst men de där mattkvällarna, med bivaxljusen brinnande, så var det bara det här världen handlade om, i princip. Det där rummet, det privata kryp-inet innanför, den där övervåningen och badrummet var min såbädd, min flygande matta och jag var beredd på att lägga hela världen för mina fötter. Jag vägrade fastna och jag ämmade flyga iväg.
Jag kom att tänka på den där ena ljuslyktan härom dagen. Undrar fortfarande var den tog vägen. Just den trode jag nog alltid skulle följa med men jag har nog inte sett den sedan de där åren på Trädgårdsgatan. Jag har fått en sådan lust att tända den igen. En enkel keramikskål med hålmönster på sidorna. Målad med transparent vitt i mönster, ristad med sixksackmönster. Köpt på Indiska men kunde lika gärna vara skapad av mina egna händer, i nutid eller långt tillbaka. Det var alltid det som fångade mig.
Min blå frihetsoas var ofta utandningshålet. Mitt sätt att utestänga grälen och den frustration som pyrde under hudarna. Mitt sätt att skapa lugn i ett kaos som aldrig vill erkännas. Jag ensam var åskådaren. Fast det kanske inte är sant, kanske någon mer av oss kände, såg och upplevde samma sak men det är inte relevant och det är inte min iaktagelse. Jag var alltid solitär. 10 år har gått men förvånadsvärt lite har förändrats. På 10 år hinner mycket att ske och det har det också men i grund och botten så är det samma frusna positioner. Min matta har flyttat ut och jag täker ta ut så mycket längre. Något som var vaket blev trött och somnade, sov djupt, den vaknade till, halvslumrade mellan vaket och drömt, snoozade ett tag och sitter nu klarvaken på sängen.
Idag är det tomatsoppa med parmesanflagor till lunch, som jag har väntat! I december levde vi på soppa, kål och sallad och nu är vi tack och lov där igen. Det är möjligt att jag skulle kunna äta soppa 365 eller 366 dagar om året. Det finns få saker som slår en kyld advokadosoppa med heta räkor en riktigt varm sommardag. Och det finns få saker som slår en varm och krämig tomatsoppa med solrosfrön en vinterdag när hela jag skälver av köld.
Och det är den här evinnerliga köld jag inte begriper. Jag är en frusen frostros varje dag, oupphörligt. Värst är låren, fan vad jag fryser. Egentligen vet jag väl vad det beror på.
Januari, Februari och Mars är förknippat med Patti Smith för mig. Egentligen finns det väl ingen dag oavsett månad som inte lämpar sig för att lyssna på Patti. Hon är min stora gudinna, jag får aldrig nog. Men månaderna efter nyår är speciella i musikminnet. Drivor av snö och solsken och åtskilliga bilturer till universitetet. Kvällar med mejl och telefonsamtal. Snart 3 år sedan det blev jag och Anders. Lukten av min handkräm och hans pastarätt. Han skickade skivor med poesi och musik, jag lyssnade på dem om mornarna på bussen, i bilen var det Patti. Vi besökte värmlands museums utställning om helvetet och hånglade i satansrummet bland röd sammet. Första gången jag åkte upp till honom i skogarna lagade han mat till mig medan jag satt i soffan, lyssnade på jazz och läste i Dantes Den gudomliga komedin. Maten var jättegod och bestod av upphettad mjukost fast det visste jag inte då. Vi drack mustiga rödvin, hånglade och bläddrade i Maya Eizin Öijers konstbok. Haha! Det är sååå mycket oss i ett nötskal.
Patti Smith är för mig så mycket mer än poesi och musik, mer än jävlar anamma, mer än hopp, mer än skört och hårt. Det är länkat till min själs innersta. Hennes läsning av Ginsbergs Spell ger angenäma kårar, Piss Factory, 25th floor, Boy Cired Wolf, Summer Cannibals, Frederick... Det är bara för underbart.
Numera dricker jag och hjärtat svartvinbärsjucie ur vinglasen. Under dagarna som har gått har vi i princip enbart tittat på Twin Peaks och spelat yatzy. Kanske inte hela sanningen men men..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar