Inspiration

Bilder från nätet

Snöhjärtat mitt

Om jag fick bestämma skulle jag så här års dra till fjälls. Packa min väska full av te, varm choklad, olästa böcker, koftor och höga raggsockor, bra filmer, plädar och levande ljus. Sedan skulle jag dra iväg på mina skidor och skida fram genom landskapet på väg uppåt, bortåt...

Jag skulle ockupera en fjällstuga med panoramafönster, veranda under tak, öppen spis och magnifik utsikt. Där skulle jag inviga drömtiden. Vända mig inåt. Drömma nattsömnen, drömma våren och visionen. Leva med Björnen och Skade. Jag skulle lyssna till finstämd musik och Lalehs snö + senaste skiva. Vända mig mot det mörkblå himlavalvet och se stjärnorna tändas en efter en. Se snökristallerna gnistra och glimma. Jag skulle äta varma soppor och grytor, hembakta bröd. Jag skulle vara utomhus i rimfrosten och suga åt mig av det kristallvita dagsljuset. Vandra fram och skida fram.

Jag skulle skida iväg idag, igår och inte återvända förrän landskapet fått våryra. Men jag skidar inte iväg utan stannar kvar. Och jag skruvar ner elementen. Tänder ett par extra ljus och dricker mer koppar te. Blir koftornas och raggsockornas okrönta drottning. Jag plockar åter fram min drömdag(natt)bok. Låter mitt utövande fokusera på drömkonsten. Jag vänder mig till Björnen och Skade. Jag låter lägenheten bli stugan. Och oupphörligen längtar jag snöfallet.

1a advent

Första advent. Jag kurar skymning, nästan. Dricker te, fikar. Tittar på de upplysta fönstren och räknar ljusen.

Bön före avsegling

Var med honom om du vill,
den sömnlöse på nattlig färd.

Uppsök hans kala grotta
vid diktens avlägsna strand.

Gå till vattnets källa
och återvänd döende av törst.

Den är galen
som kedjar sitt hjärta.

En dag kanske du behöver vart och ett
av dess otaliga misstag:

Beväpnat med en enkel pilbåge
och några pilar, låt hjärtat löpa...

Under sin jakt på enhörningen
måste det först ge sig in i skogen.

Se till att det under dina fötter
alltid finns ett stycke land som gör dig trygg.

Om det en dag blir för
trångt, finn havet. Sätt segel.

/ Sargon Boulus. Tolkning från engelskan av Birgitta Wallin

Om vatten

Det är lördag idag. Stora lögardagen. Det är mina planer för dagen, vad jag ämmar göra. En skogspromenad i korpskogen och sen. Ett bad med torkade örter och oljor, levande ljus och ett glas med fruktjuice, meditativ musik... Glida ner under vattenytan, simma längre ner i mörkvattnet, ner under isflaken, dansa ner i kalldjupet. Ända ner till Sedna i djuphavsgraven.

Att bada är min stora passion. Året runt, hur som helst. Utomhus en solig dag i glittrande Vänervatten, från en klippa, vid en sandig strand eller direkt från en brygga eller båt. I en mindre sjö eller ett tjärn, bland näckrosor och sjögräs - med lätt panik för eventuella blodiglar. Utomlands i brusiga saltvågor. Inomhus i en klorbassäng. Simma rad upp och rad ner i ett meditativt tillstånd, med levande ljus på kanten och ensam i bassängen eller upplyst och bland flera. Eller i badkaret, själv eller med hjärtat. Skumberg eller lätt oljad vattenyta. Passion. Ett klappande hjärta. Det är i badet, i duschen, bland kluckande eller rinnande vatten som jag verkligen renas. Det är där idéer och tankar föds. Det är där allting sker. Det är där allting står stilla. Det är det enklaste sättet för mig att samtala med gudinnan. Jag är Susanna i badet fast jag heter inte Susanna utan Caroline. Jag är som en mänsklig sjöjunfru, får jag inte badet och vattnet torkar jag ut och dör.

Men det är inte nog, det räcker inte där för mig. I två vintrar har jag allvarligt funderat på att bli vinterbadare men det har stannat i tanken. Sedan barnsben tar jag ibland ett iskallt bad i badkaret, enbart för att få känslan av ett bad utomhus. Börjar jag bada tidigare varje säsong och gör det längre varje höst borde jag ju tillslut göra det året runt utan uppehåll, av mig själv... Så påminns jag om dunderförkylningen jag fick när jag dök i havet vid Västkusten den där höstdagen för ett par år sedan när jag tog dykcertifikat. Jag tappade hörseln. Då hade jag våtdräkt. Kanske ska jag inte tänka på det. Kanske ska jag bara just do it.

Jag längtar efter att resa utomlands. Få packa väskan och lägga fram passet. Känna ilningen i magen när flygplanet tar fart. Jag längtar efter stark sol - och bad, efter annan mat och små utflyktsmål. Hade jag pengarna skulle det gärna få bli Mexiko. Istället ska vi packa badväskan någon dag. Tina mitt hembakta bröd med banan, nejlika och apelsin och göra iordning matsäck. Åka upp till det stora badhuset i Torsby med vågmaskin. Njuta av relaxen och sola, faktiskt! Med övertäckt huvud. Jo, jag behöver det starka ljuset och värmen. En sådan dag går inte heller av för hackor. Underbart!

Fast idag, ett mjukt och varmt hemmabad.

Nu

Utanför går klungor av elever fram och tillbaka mellan olika matsalar, skolsalar och mackar med godis. Det byggs här Hagfors och under tiden är det minst sagt kaotiskt för eleverna, som tar det med ro. Här inne sitter jag och är minst sagt euforisk över den senaste veckans ritande och målande. Jag lyssnar på P3 som förr i tiden i ataljén. Det hör liksom till, det ska bara vara så. Har skapat en ny bild idag och är tacksam för att jag har målandet som ventil och att det äntligen, efter flera år av stilltje eller lugnt svallande, flödar fram. Målandet har alltid varit länken som träder in när det behövs mer än ord. Jag är långt ifrån en stor konstnär men det gör ingenting. Jag har mitt uttryck.

Det är mer än vanligt för mig nu. Befinner mig på en avgörande platå. Valen jag gör - eller väljer att inte göra - kommer vara betydande för min framtid. Daah, det är de alltid men nu än mer påtagligt. Det är nu, när jag väljer att bryta mönstren som jag lägger grunden för mina kommande vuxenår. Jag medvetandegör och synar, det tar energi men fan vad det ger mer tillbaka. Jag vet att illamåendet jag lever i för tillfället är del i mitt tillfrisknande. Vetskapen om att vissa går igenom hela liv utan att ta tag i det de behöver ger vedträd på min eld, för att citera en god vän härom dagen.

Jag har alltid funderat kring det som är viktigt i mitt liv men det har nu intensifierats. Vissa planer jag hade med i beräkningen börjar kännas mer avlägsna. Börjar ersättas av nya funderingar. Ursprunget till mitt tvivlande gällande skrivandet är funnet, liksom till annat och med det i åtanke kommer det bli bättre.

Men hey, vänta nu! Vad är det som sker här och nu när jag skriver? Dessa rader om presterande.. Bra, bättre, bäst.. Det är så tunn linje mellan vågskålarna, mellan drivkraft och när det blir för mycket. Jag ska göra nya vaniljscones under helgen, med bitter choklad till. Det är jag världsbäst på att göra.

Sedan tar jag och skippar det här med presterandetänk för idag.

Sju om mig

Jag har fått en award av Korpvinge. Den innebär att jag ska berätta sju saker om mig själv.

1. Är barnsligt förtjust i snö och rimfrost

2. Har velat bli författare ända sedan jag var barn

3. Ska bli grym på att sticka raggsockor - när jag bemästrar stickorna till fullo

4. Äter inte rött kött sedan 1996

5. Har badat i en grotta 35m under jord

6. Bryter gamla mönster och återföds

7. Vill hemskt gärna resa till Peru och Bolivia (Mexiko, Venezuela, Ryssland, Alaska, N.Y....)

A table for four

Det har flyttat hem en liten nätt servis. Fyra koppar och fyra fat i bästa dockservisanda. Alla i olika färger och med guldkant. En fin present från en vän. Jag funderar vilka som ska bli bjudna på te med vaniljscones. Jag skulle gärna vilja bjuda Grävlingen som har lärt mig att gräva där jag står, men det blir svårt när den sover. Det finns ett par gastar jag vill bjuda in, samt förmödrar och förfäder. Djur, vänner och häxsystrar. Fast innan det blir tefika lär det bli adventsfika med glögg och hembakta pepparkakor. Och jag tror jag bjuder in kraften/solenergin, drömmarna, jordanden och kommunikationen - alla väderstrecken, alla hjälparna. Jag tror jag dukar redan ikväll.

Guld överallt

Skymningstid och solen kommer strålande ur en glipa i molntäcket. Får skeletträden och de få med löv kvar att glittra i gyllene toner. Aldrig förr har jag sett något liknande. Guldträd och smaragdgrön gräsmatta. Just den här dagen, när jag på allvar känner att det är nog. Just idag kan jag inte se de gyllene träden som någonting annat än ett enda stort tecken, ett utropstecken, som ett kvitto till mig. Bort med skiten, bort med de sjuka och döende kvistarna så är guldet det som kvarstår.

Jag tror på mörker men inte på destruktivitet. Det finns inget likhetstecken där emellan. Det mörka i mig vill jag alltid ha kvar, det är vildkvinnan inom mig. Men jag vill släppa fram fjärilskvinnan än mer. Hon med fjärilarna och kolibrierna runt huvudet, med rosa toner och regnbågen i känningen. Med det blonda håret i ett virrvarr. Med en barfotafot i skogen och en högklackad i kulturgyttret. Med stjärtfenan i djupvattnet och händerna i universum. Jag vill lossa snaran kring halsen. Jag vill fullt ut leva min kapacitet. Jag kan och jag tänker.

Pigs on the wing I, II

I.

If you didn't care what happened to me,
and I didn't care for you,
we would zig zag our way through the boredom and pain
occasionally glancing up through the rain.
Wondering which of the buggars to blame
and watching for pigs on the wing.


II.

You know that I care what happens to you,
and I know that you care for me.
So I don't feel alone,
or the weight of the stone,
now that I've found somewhere safe
to bury my bone.
And any fool knows a dog needs a home,
a shelter from pigs on the wing.

/Pink Floyd

Jag lyssnar. Till musik, till mitt hjärta, till andra människor, till tystnaden och till vinden. Till kärleken och vintermörkret. Jag lyssnar och filtrerar bort bruset. Oupphörligt. Det är mitt livs pulserande andetag.

Mat i magen

Min tanke var att jag skulle skriva en serie inlägg om kvinnors vrede och mitt tycke, men så blir det inte. I alla fall kommer inte fortsättningen idag. Jag känner mig mer benägen att dela med mig av ytterligare en matupplevelse.

Jag åt en supergod sallad idag på Vilmas nere i Karlstad. Solklart mitt nya favoritställe sedan tidigare under hösten. Krispig sallad, handskalade räkor, perfekt kokta ägg, grillad sparris med rätt tuggmotstånd, extremt god yoghurtdressing med ingefära... Dessutom står man sig länge på dem. Till och med hjärtat instämmer - och det vill inte säga lite. När han, kungen av klet, väljer att luncha där salladerna hägrar, jaa... Så, ska ni till Karlstad - sikta in er på Vilmas, Östra Torggatan.

Nu väntar jag bara på att fixa kvällsmaten. Tomatsoppa med persilja och solrosfrön samt en klick turkisk yoghurt med parmesan - och säkerligen lite ingefära med inspiration från lunchen. Mat, mat, mat, mat....mat, mat, mat... Haha!

Vrede 1.

Ibland blir det bara så dumt. Att gå från lugn till explosion kan gå på en nanosekund för mig. Att stanna upp och räkna till tio kanske är vad jag borde göra. Det finns mycket jag borde göra men inte gör. Många gånger behöver jag inte räkna till tio, det räcker med de där andetagen. Men ibland, äh fan. Även den finaste och mest vindstilla sommardag kan sluta i brutalt åskväder.

Det är så löjligt att det inte är klokt. Egentligen borde man bara sätta sig ner och skratta åt det. Dra upp en cirkel, tända ett ljus, dricka varm choklad och skratta tills man kiknar. Fast det är svårt att släppa fram den sidan, visa fram och lägga ner - när man står inför ens motsvarighet. Kan jag tycka. Tycker jag.

Rädsla.

"Vi spar alla lögner till morgonen efter, och reser dom glas som föll under festen". Cornelis W
Det finns en poäng där.

Dessert

Apelsin och grapedessert

Skiva eller filéa en eller flera apelsiner samt blodgrape. Krydda med kanel och eventuellt socker. Färdigt!

Hur gott som helst! Dessutom bra med soliga c-vitaminer så här års. Ska själv äta det ikväll. Ska bara fortsätta mitt skrivande ett tag till...

Om lycka

Träden vek försiktigt undan sina skelettarmar och blottade vad-du-vill-torpet. Lät det framträda ur dimmorna, ur mörkret, ur det undermedvetna. En lykta, två, lyktor, tre lyktor brann i fönstren och en talgoxe flög förbi utanför. Innanför höll julbaket på i full gång men om en människa ställde sig på tå och försökte titta in skulle hon inte se någonting annat än sig själv reflekteras i glaset.

På en annan plats slår en cafébricka i golvet. Ett vattenglas exploderar och syltgrädde mosas ihop. En sked åker in under soffa och blir bortglömd. Ingen hör vad som händer. Dunsen smälter väl in i ljudmattan. Den som höll i brickan sätter sig ner. Försöker desperat och förtvivlat hålla uppe sin mask.

En hund rusar genom parken. Vet inte åt vilket håll den ska ta av. Gräddmos och våffelvingar eller sagoben och julkaksbak. I varje ögonblick, i varje stund - finns valet närvarande. Vi kan alltid välja lyckan, måttet på vårt välbefinnande.

Kärlek och lugn

Det händer att jag ibland blir rädd. Rädd för att allt det sunda jag praktiserar, inte blir till omedvetna mönster utan faller bort och att jag återgår till gammalt. Jag blir aningens paralyserad inombords, visar ingenting utåt men blir en smula till en staty, känner av oron och börjar dunka. Ibland kan det dunka på ett par dagar men det följs alltid av lugnet.

Nej, jag behöver inte oroa mig. Hälsa, andlighet och sunda vanor har alltid intresserat mig. Jag har blickat inåt så länge jag kan minnas och jag har svårt att tro att jag plötsligt en dag bara ger mig. Eller att det skulle smyga sig på. Jag får ju en rädsla, en påminnare, god som alla andra påminnare, faktiskt. Jag tror inte på att vi kan bli fullkomliga, perfekta och jag tror inte heller på en gyllene balans. Jag tror på naturens andetag och att vi ständigt rör oss likt en pendel, ett vågsvall, mellan olika punkter/känslor/stadier etc. Jag tror på rörelsen och att vi vandrar framåt, uppåt. Undan för undan utvecklas vi och når ett högre/djupare stadium av insikt och kunskap. Inklusive jag. Och jag tycker att jag gör det bra. Jag äter nyttigt och sunt utan att reflektera över det. Frukt och nötter är verkligen godis för mig men visst, jag svullar emellanåt utan att få dåligt samvete. Jag tränar utomhus, mediterar och praktiserar avslappningsövningar. Jag dricker inte alkohol är noga med sömnen.

Jag tycker nog att jag kan ta och mota den där rädslan i dörren nästa gång. Sluta upp med att låta den vara med mig ett par dagar. Och istället slappna av och vila i tanken att jag är duktig och fullkomlig precis som jag är, oavsett allt det goda. Det spelar liksom ingen roll vad vi gör eller inte gör. Det är rädslan och det dåliga samvetet vi behöver göra oss av med och istället höja självkänslan och sjävkärleken. Vårda oss själva och vår natur som den mest innerliga av kärleksrelationer. Smeka oss ömt, ge oss själva några ömma och kärleksfulla ord - som att vi är vackra och duger för dem vi är. Skriva små lappar, en god måltid på egen hand, ljuva promenader, sex och varma bad och långa duschar. Se våra kroppar som tempel vi villigt besöker och går in i. Dansa loss, cykla iväg, skratta och glömma bort tiden/disken...

Vi behöver inte, när vi summerar dagen om kvällarna, mäta oss själva i allt det vi har eller inte har uträttat under dagen. Vi kan bara tacka oss själva för en underbar dag. Sluta se skavankerna, sluta vara så förbannade uptighta, sluta säga till oss vad vi ska försöka börja med eller sluta med. Det finns inga försök, det finns bara (h)järnhård vilja. Vi behöver inte ens göra allt det där. Vi kan bara ta ett par djupa andetag från magen, låta bröstkorgen vara med och explodera ut allt i hela kroppen på utvägen. Sedan, no more.

Jag tror att det vi tycker är kul, det vi brinner för, det vi känner lust och engagemang för - det är det vi är menade för att göra. Vi är så bra på att inte göra det i den utsträckning vi vill göra utan istället skuldbelägga det. Vi är så bra på att tro att våra "måsten" är måsten och suckande tycka att det är ett nödvändigt ont. Vi är så bra på att vränga till tanken. Vi behöver inte befinna oss i lustiga huset, vi kan kliva ut när helst vi själva vill och istället åka den karusellen vi hellre vill. Fast det behöver ju inte vara berg- och dalbanan... ;)

Appropå

Idag är jag kraftig i mitt månblod och jag känner av den molande värken. Inte den där kraftiga som nockar ner mig totalt utan just den där ständigt molande. Jag har aldrig varit ett fan av värktabletter men när det kommer till mensvärk har jag förr om åren fått utskrivna riktiga killers. När jag var yngre lärde mig mamma att vara hemma från skolan första dagen, för att kroppen behövde det. Och visst var det så men dessutom hade jag så ont att skolan inte var att tänka på. Mamma och pappa lärde mig att inte ha dåligt samvete över att jag var hemma, att det inte var någon annans business och att jag ständigt ska lyssna inåt och på kroppen istället för på andra. Lite lustigt att det var just de som så ihärdigt proklamerade budskapet.. Nåväl, att lyssna på kroppen vid tiden för mitt månblod har aldrig varit annat än en självklarhet just därför kändes det så märkligt att behöva de där tabletterna. Det enda som kunde få bort värken var att jag somnade och det kunde jag enbart med starka tabletter. Te på örter, värmeflaskor, massage etc. hjälpte inte så mycket men var mest skönt för välbefinnandet. Och trots att jag hade såna värkar och hade så kraftigt månblod blev det ändå aldrig någonting jag förknippade med negativt eller tråkigt. Jag lärde mig tidigt att se ljuspunkterna och fick även kunskaper och insikter om hur min kropp fungerar och varför. Jag lärde mig tyda mina egna tecken så att säga, och som jag är säker på att jag inte skulle förstå i samma utsträckning om jag inte hade fått de erfarenheterna som jag har fått. Det här är väl egentligen ingenting jag har pratat om med andra förutom mamma. Det har nog mest pågått i mitt inre. Och ju äldre jag har blivit desto enklare att se det härligt fina i det.

För 2-3 år sedan låg jag nockade hemma utan tabletter och A såg förfärad på. Jag visste via erfarenhet att jag skulle få hjälp i princip omgående om vi åkte till akuten men jag kände mig för dålig för att åka. Och då menar jag inklusive svimningar, yrsel, kräkningar, kallsvettningar, inte kunna gå utan krypa - you name it. Så, det var bara för A att klä på mig alla kläder och täcken och filtar etc som fanns, koka vatten, gå igenom mitt örtförråd och berätta sagor. Till slut somande jag där någon gång på morgonkvisten och när jag vaknade mådde jag bättre än vad jag någonsin har gjort efter tabletterna. Det var ett ganska enkelt val att inte hämta ut mer tabletter.

Nu försöker jag istället än mer bejaka vart jag befinner mig. Ibland känner jag inte av något och skulle kunna fungera som vanligt i min vardag andra gånger känns det betydligt mer. Numera tar jag bara Ipren om jag måste, typ är någon annanstans än hemma. Men annars är det bara mina egna örtblandningar som gäller. Och oftast är det lugnet och stillheten jag söker, som av sig självt. Jag gillar att stänga dörren kring mig och sitta med te eller varm choklad, inte göra någonting eller just det som jag känner för för stunden - som skriva, läsa... Det kan lika gärna handla om att dansa, träna, umgås men vad jag än känner för så lyssnar jag till det. Det blir mina lyxdagar i månaden. De dagar jag unnar mig det där extra, just för att jag kan. Och det går alltid att genomföra. Det gäller bara att vara kreativ och finna lösningarna som passar in i vardagen. Om inte berget kan komma till Mohammed får Mohammed komma till berget. Just så enkelt. Jag tror, inte bara när det gäller månblödningarna utan överhuvudtaget, att ju mer vi lyssnar till och befinner oss i nuet ju mer effektiva blir vi. Är vi fullt ut lediga blir vi fullt ut fokuserade på jobbet. Inte det här både och, det är det som är boven och stjäl energi.

Idag har jag just en sådan där introvert dag. Men jag är inte nedstämd för det, tvärtom. Jag käner mig sprudlande glad men på ett lågmält sätt. Jag har nyss druckit varm choklad och läst sådant jag tycker om. Jag ska strax packa för att åka upp till Dalarna under helgen. Under helgen kommer jag vara ute i skogen för fullt, vi ska baka pepparkakor, jag ska göra en krans och dessutom är det nymåne ute. Alltså fullt med saker som i sig skulle få mig i högvarv men jag väljer att visa det genom att bara sitta här, tyst, och bara vara kvinna.

Och det där jag skulle ha gjort idag får jag helt enkelt göra en annan dag. Det ordnar sig, det gör det alltid - om man vill.

Och för den som ännu inte besökt yoni.com säger jag bara, gör det. Finns så mycket kul och läsvärt på den sajten. Jag undrar om jag inte ska ta och baka ett par yonipepparkakor ändå. Fittor och snäckor om man så vill. Dekorera med silverkulor. Kanske inte något för adventsfikat med vännerna utan mer som en hyllning och för den egna fikastunden.

Marilyn Monroe och True Blood

Trodde aldrig att jag skulle se Marilyn i samma mening som True Blood men plötsligt så händer det. Och här dessutom.... Det är på tiden att min blogg pryds av en bild på Marilyn Monroe. Åh vad jag tycker om henne. När jag var runt 11-12 lånade jag allt som fanns på bibblan om henne och filmhistoria. Jag lånade fotobok efter fotobok med bilder på henne, såg och spelade in dokumentärer, köpte skivor, såg filmerna - om och om igen. Prydde väggarna med bilder av henne, önskade mig den jätteäckliga parymen med hennes namn, läste alla böckerna. Dock har jag ännu inte läst den här: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9100580910, märkligt nog. Det finns en bild på henne, jag undrar om det inte var bland dem sista, där hon står vindrufsig i håret på en strand, inget poserande, bara Norma Jean Baker rakt upp och ner. Ja, så är det, Marilyn, drömkvinnan, är alldeles frånvarande. Det har alltid varit min favoritbild.

Ja, så lånade jag böcker om filmens värld också. Jag skulle ju bli skådespelerska där ett tag. Lånade alla gråa och dammiga böcker om hur det var då, för läääängesen. Såg alla skräckfilmerna. Det var alltid skräck av någon anledning, hmm... Jag var ju gammal stammis på bibblan redan på den tiden. Det förde med sig lite postivt. Under den här filmmanin hade de alltid samlat ihop en ny hög med böcker åt mig och jag lånade om och om igen. Givetvis agerade jag också, med en seriositet få förundrad. Det var allvar ska jag säga. Jag antar att alla barn har sina manier men jag var liksom mer än alla andra. Drog allt till sin yttersta spets, jämt. Allt eller inget liksom, så har det alltid varit.

Ikväll är det sista avsnittet för säsongen av True Blood. Jag antar att jag kommer att ha gjort chokladbollar för att överraska tills dess. Fast jag undrar jag om det handlar om så mycket överraskning egenligen. Är väl mest ett försök till att linda in det egna suget. Jojo. Eller, nej, menar jag ju....

Fint hus

Att bli med hus är kanske inte något vi planerar in den närmsta tiden men det är alltid lika roligt att titta. Iaf om man frågar mig. (Visserligen har jag varit grymt sugen på sommarstuga de senaste 6-7 åren men det finns liksom inte utrymme för det, inte minst ekomnomiskt sett..) Av någon anledning brukar det mest vara övergivna kråkslott i rejält renoveringsbehov som tilltalar mig. Hade jag möjligheten skulle jag göra som Agatha Christie gjorde och köpa fallfärdiga hus, renovera upp dem, inreda dem och sälja dem med vinst. En smart kvinna det där... Det finns framför allt två hus som tilltalar mig på det sättet. Ett av dem är just ett obebott hus längs huvudgatan i Grums. Det ligger högt uppe på en kulle och ligger nedan ett av dem hus jag är uppvuxen i. Det andra är grannhuset i Lindesnäs. Jag ser dem båda renoverade framför mig, vet precis hur. Åh, de skulle bli så fina!

Ett hus som inte behöver renoveras är det här, beläget mellan Leksand och Borlänge. http://www.hemnet.se/beskrivning/539816 Ja, det skulle väl vara det där ena sovrummet då. Hysteriska rosa nyanser på väggar är inte min melodi, på handväskor och kläder, ja men inte inredningsmässigt. Huset tilltalar mig väldigt mycket även om jag kan tycka att 1,8 miljoner är mycket för det objektet. Mmmm.... jag kan lätt tänka mig det ja... Och det första jag skulle göra till sommaren vore att lägga igen den förskräckliga dammen.

Antichrist

Tidigt imorse stack hjärtat till Uppsala och jag passade på att ta sovmorgon. Ja, eller snarare sovförmiddag. Fullt av drömmar och bearbetning, var som jag var inställd på ett tvättprogram som inte kunde avslutas innan utsatt tid. Så när jag vaknade funderade jag på om det var någon idé med frukost eller bättre att invänta lunch..

Vi såg Lars von Triers Antichrist igår. Som jag har väntat! Något så kopiöst bra, se den!! Se den. Jag förstår mig inte alls på all den bittra kritik den har fått. Och allt snack om kvinnohat, vad har de byggt det på? Jag förstår inte. En otroligt vacker film, på många sätt och plan. Jag ska inte förneka äckelkänslan jag satt med stundtals, vet faktiskt inte om jag någonsin har känt ett sånt äckel inför en film. Mycket intressant handling och väldigt bra spelat, otroligt realistisk. En av de absolut bästa filmer jag har sett, om inte den bästa. Högt betyg till Trier alltså, som vanligt.

Påfyllning

Måndag igen och tillbaka från helgens intensiva. Under fredagen och lördagen pågick värmlands bokmässa, jag jobbade som konferencier på en av scenarna och A uppträdde och tog emot fint pris. Det var heldagar må jag säga. Stundtals mycket, problemlösning men bara sååå roligt. Mer energi i slutet av dagarna än innan. Jag trivs så förbaskat med det där. Att arbeta med projekt, med kultur, att stå på scen, att hålla i trådar, att lösa problem - och dessutom att jobba på muséet. Jag hade min praktik där under gymnasiet och arbetade med att hänga en känd utställning (där jag fick beröm av konstnärinnan) samt ta ut vinnarna i en rittävling för barn. Dessutom var jag med i den grupp på estetiska som fick en installation utställd i parken mellan den gamla och nybyggda delen.

Två heldagar i den miljön fick mitt hjärta att pulsera riktigt bra. Jag hade det riktigt förspänt som fick hålla till på ett ställe, gå miste om den övriga stressen och förmånen att presentera och lyssna till riktigt intressanta bokprat samt givetvis möta måntga intressanta människor, författare samt andra. Det var roligt att möta upp A emellanåt och ta en fika eller lunch, eller bara prata ett par minuter och gå omkring. Ett enda stort mingelparty kan man säga.

Som om inte det var nog skruvade vi upp volymen en aning under gårdagen och begav oss till Östra Ämtervik, Selma Lagerlöfs Mårbaka och årets julmarknad. Om det är nåt som frammanar stress så är det väl just detta - jul, marknad och medelålders. Ja jisses... Det är trevligt, riktigt trevligt men varken jag eller A härdade speciellt länge. Fördelen med att ha varit där förrut är att man vet precis vad man har att vänta och vart och således, även om vi gick igenom allt, visste vi exakt vart vi var på väg. Men det spelar egentligen ingen roll det som är helt klart höjdpunkten på den vackra marknaden eller julmässan är definitivt getterna. Det är bestämt, i framtiden ska vi bo så vi kan ha ett par stycken.

Så, nu sitter jag här, inspirerad att skriva men inte på intervjutentan....

Tricky

Imorgon åker vi ner mot la stada igen. Men det var aldrig givet att det skulle bli just imorn. Ända in i sista sekund låg det bud på idag men så ångrade jag mig, igen. Under tiden jag velade fram och tillbaka och skapade nya planer hann A återigen med att lugnt sitta still. Jag förstår aldrig hur han lyckas.

Hjärtat sa igår "packa nu så du har det gjort så du inte behöver stå i sista sekund". Mäh, svarade jag, det gör jag till morgonen. Jag menar, jag är ju rutinerad packare. Imorse sa han "packa nu på dagen så du är färdig när vi ska åka". I eftermiddags sa han ingenting men lade fram min bag mitt på golvet brevid sin som han fyllde på ett kick. Nu är klockan närmare 22 och jag ska börja packa, snart.

Det är så grymt irriterande, han är alltid först klar oavsett hur mycket handikappstillägg med tid jag än får.

Kära Gud ska det alltid vara såhär?

Nysnö och kumminkakor

Boden på Granngården har stängt dörren. Det går liksom inte an att vädra med halvöppen dörr när vintern är i antågande. Hela natten har det snöat, ja, föregående kväll likaså och under förmiddagen och nu på eftermiddagen fortsätter flingorna sin virveldans ner från himlen. Redan i den bittida timmen hade boden bestämt sig för att stänga. Helst hade den velat invänta kaninerna men eftersom inte de behagade komma in utan ystert skuttade omkring i nysnön så fick det vara. Lite bitter och morsk har den blivit med åren, sagoboden.

Men kaninerna ville som sagt inte skutta in, de ville uppleva snön. Under sommaren har de lyssnat till fru Kraxas skräckfyllda berättelser om snön, om allt det som händer om vintern och om vintern allena. Hon skrämde upp dem till bristningsgränsen om alla de faror som lurar i snöbädden, om kylan som letar sig i bakom varenda fjun, om spåren som röjer gömstället och matförrådet. De trodde inte på henne där och då men nu, efter timmar i virveldansen förstår de vad gammelkråka menade.

För en stund sedan letade de sig ner till hörnet där granhäcken möter risdungen. Där finns hemligporten som leder ner till herr Grävling och hans residens. Det får vara nog med snöänglar och rumpestumpefrys nu tycker de. De vill ha det varmt och gott istället. Det tog sin lilla tid för dem att finna ingången men att vandra grävlingegången gick desto lättare.

”Vi har med en gåva till dig herr Grävling, här”, sade de och räckte fram en bunt med vissnade löv när han försiktigt öppnade dörren. ”Öppna!”. Grävling öppnade omsorgsfullt upp bunten med sömniga händer. På ett särdeles vackert lönnlöv låg en samling med hans favorit bland sötsaker, lerdoppade rönnbär. Han förstod allt vad det var dessa ynglingar hade för avsikt med besöket. För trots allt är det inte alldeles för vanligt med kaniner och grävlingar som hälsar på varandra bara sådär. ”Ja, när ni kommer med så här fina saker, började han, så får ni ju givetvis stanna. Skutta in ni, lägg er nere i varmhörnet ni ungdomar, det blir bra det” sade han och kånkade i väg till bädden med munnen full av rönnbär, ”men väck mig inte.” Nattinatt.

Men ingen av dem hann knappt slumra till förrän ljuden började stråla från boden. De vet inte riktigt vad det är som händer däruppe men sova går inte. Han var lite retlig först Grävling när han återigen stördes i sin vintervila men nu äter han stora lass kumminkakor med äppelmos och dricker rom ur en liten rosig tekopp och då är han mycket gladare. Nu tycker han nästan att det är lika festligt som på tiden när han jobbade på Klarälven. Då bodde han och en Golden Retriver på en gammal pråm och tillsammans arbetade de med att kratta ut sanddyner. Och när de inte var i tjänst brukade de lägga till i en vik och dansa rumba med änder. Just rumba och kumminkakor råkar vara hans favoriter.

Utanför är himlen midnattsblå och snön skimrar ännu vit, från boden hörs just rumbatakter. Den här kvällen kan sluta precis hur som helst.

Mysigt

Jag har fått en ny favorithörna här hemma. När vi i somras gjorde om här hemma och byggde en platå för mitt skrivbord skapades det en myshörna helt av sig självt. Vår hall är så stor och avdelad med en spaljevägg så den känns mer som det arbetsrum kombo bibliotek som vi har skapat den till. Där i den där hörnan iaf, har vi skapat en läshörna och jag fullkomligt älskar att sitta där med en kopp te och läsa. Jag har gillat det från första stund men det var först idag som det slog mig hur mycket jag faktiskt gillert´ och att det faktiskt är favorithörnan.

Idag, efter morgonrundan och snöfall, var det så jäkla gött att sitta där och värma mig. Två lager strumpor, goaste varmsjalen, fleecepläd, två grävskopor med te och senaste numret av Lantliv...heeeeelt underbart! Och jag blev något varmare..

Ikväll bakar jag bananbröd med kanel och apelsinskal och väntar på True Blood.

Tvivel

Skriva, det är vad jag vill med mitt liv. Författa böcker, disciplinerat skriva var dag, förmiddag och eftermiddag. Starta dagen med yoga/promenad/bad, tända ljus till frukost och sedan skriva ur mig. På kvällar umgås med familj och vänner, kanske leda kurser eller nåt. Måla och skapa. Jag vill det här så starkt, det är vad jag kan.

Eller? Kan jag verkligen det? Skriva... Jag tycker själv att jag är det, min omgivning tycker det. Lärare har sagt till mig genom skolans alla stadier att jag borde ta tillvara på min skrivartalang. Det borde väl räcka, eller?

Om jag ska sammanfatta mig med en känsla så är det tvivel. Kritiskt granskar jag mig och frågar mig själv om jag har berättelser som hänför eller lockar läsare. Om jag verkligen har tillräckligt med flyt genom sidorna - om det finns någon action. Om jag har något intressant att säga. Och är det inte så att jag behöver välja genre och nisch? Det har ju inte jag gjort, jag bara skriver jag ju. Rakt upp och ner, noveller och dikter, lite mellangrejer som jag inte riktigt vet vad jag ska kalla det. I hela den här konstnärsvärlden där det inte finns några rätt eller fel eftersträvar jag och söker efter rätt. Förnuftsmässigt vet jag att det bara är känslan, tron och ett jävlar anamma som krävs, så varför kan jag inte greppa det i hjärtat? Eller är det det jag gör men strular till det ändå? Det är väl för fan bara att strukturera upp skrivandet och sätta igång kan jag tycka, faktiskt.

Och samtidigt är det den här rösten i mig som säger att det här är bra. Det är skitbra att jag ifrågasätter för det kommer föra mig framåt. Jag kommer utvecklas. Till det bättre. Om jag struntade i det så skulle jag ju samtidigt strunta i hur det gick med mig och skrivandet. Och då måste jag ju dokumentera. Spara alla anteckningar, för det här kan ju få användning av i framtiden...

Och det är väl egentligen det här jag vill ta fasta på och som för tillfället faschinerar mig, tvivlet. Det mänskliga tvivlet. Uppkomsten, uttrycken. Inte bara hos mig utan allmänt. Vad det gör med oss. Det finns många intressanta historier i det. Och då har ju något att skriva om! Eller??

- - - - - - -

Idag har jag och hjärtat vår förlovningsdag. För två år sedan var det lördag, eller söndag, en strålande vacker och kall höstdag. Vi satt uppe på Gastberget och hade picnic, bytte ringar och kollade på skymningen som lade sig tillrätta mellan träden. Jaha, sade vi efter ringbytet, vad gör vi nu då? Jag tyckte det kändes lite som att leka vuxen. Faktiskt! Även om det var jätteromantiskt och helt i linje med oss.

Vi leker fortfarande. Ofta. Igårkväll hade vi hysteriskt roligt. Anders, som är så jäkla snygg, kan bli så oerhört ful med små medel. Och det blev han igår, med hjälp av egenkomponerad mustasch och riktigt illasittande keps. Vi har nog karaktärer till en hel uppsättning snart.

Död eller levande?

Det vi fokuserar på, det vi drömmer om, det får vi. Snurrar det negativt i våra huvuden lär vi med all säkerhet suga åt oss mer negativt. Stör vi oss på irriterande småsaker hos vår partner lär vi med säkerhet fortsätta fokusera på det. Om vi inte tycker om våra kroppar eller något annat hos oss själva lär vi fortsätta tänka negativt. Sänder vi ut negativt kletar vi fast mer negativt på flugpappret vi sänder ut till omgivningen. Och tvärtom, väljer vi att se kärleksfullt och lättsamt på saker och ting lär vi förvånas över hur lättare det känns. Ser vi vår partner i hans eller hennes fulla ljus lär vi överväldigas av den känslan till slut, de där störiga momenten kommer blekna bort av sig själva. Likadant med oss själva, är det kroppen vi inte trivs med lär vi få till en förändring först när vi ser oss som det tempel vi är och när vi vårdar oss själva som vilken kärleksrelation som helst. Sänder vi positivt, får vi mer tillbaka. What goes around comes around, faktiskt. Det är vad jag tror.

Låter det New Ageigt, kärleksflummigt och lite väl naivt och optimistiskt? Då har du en del att jobba på. Givetvis är det inte alltid enkelt och går med en klackspark men när blev någonting här i livet enkelt? Jag har sagt det förr och jag lär säga det igen, vi har en del skyldigheter inför oss själva. Jag tror inte på att luta sig tillbaka och låta livet och jaget skötas av sig självt. Jag tror på ständigt arbete. Vill man komma någonvart så är man varsegod att börja arbeta med/för det. Det kan finnas hur många hinder, faktorer och förklaringar som helst som gör att vardagen och verkligehten är så gråtonad och inte svartvit men i slutändan, när det väl gäller, så är det faktiskt just så enkelt. Man har två val, det är bara en själv som kan välja. Inga bortförklaringar som helst duger. Det kan vara extrasvårt än vad det behöver vara, det kan kännas, det kan svida och det kan bränna men i slutändan har man alltid valet.

No mercy. Det är brutalt rakt. Vi fjantar med oss själva alldeles för mycket. Vi begär för lite och vi begär för mycket. Det är fan inte okej. Jag tycker inte det. Det finns inga ursäkter för att inte rycka tag, för att inte arbeta. Vad det än må handla om. Livet är för kort, alldeles för kort för att inte inta huvudrollen och inte göra medvetna val, för att inte välja livet. Så, lever du eller är du död? Jag kan villigt erkänna att jag levt zombieliv, eller ett vampyrliv om man så vill. Jag har stundtals varit duktig på att undvika livet. Jag känner mig färdig med det nu. Det lockar mig inte längre.

...

Lust for life

Imorse vaknade jag efter en orolig natts sömn med drömmar om vampyrer och mord i engelska trädgårdar med framdukade tebord. Jag antar att min vampyrfeber och faiblesse för afternoon tea börjar ge uttryck, uppebart...

Trädens grenar är nästintill skelettarmiga nu och det piskande regnet är snöblandat. Under helgen låg rimfrosten tät uppe på berget. Himlen är inte längre isblå utan blyfläckat grått. Ingen återvändo nu, graven och grottan väntar, på Grävling och Björn. Grodan och Paddan fryser ner sig själva.

De senaste dagarna har för mig handlat mycket om släktskap och sårläkning. Tankar har tänkts och ljus har tänts, inte bara över döda förmödrar och farfäder utan även över levande. För mig handflar inte släktskap enbart om blodsband utan även om sammanflätade trådar i livsväven. När jag väver läker jag. Den senaste tråden kom idag på posten. En stor rosa vacker pärla att trä upp. Ett reportage om Ulrika Hydman Vallien, maken konstnären och deras hus. Som ett brev på posten (!) kom påminnelsen och trumslaget på urtidstrumman. Jag dunkar samma slag, mitt liv, mina drömmar. Så jävla lika fast så otroligt olika. Huset, utomhusbaden, resorna, tempramentet, skaparkraften, kreatvitetsmåstet. Jag är inte tokig, mina drömmar är inte luftslott i fantasierna. De är högst verklighetsbaserade. Jag knyter fast mig och slänger mig ut till trådarna, till pulsslagen som dunkar passionerat rött.

På andra sidan älven, i gyttret av bruna och gråa björkkvistar skymtar det röda torpet fram. Lamporna och ljusen fladdrar gult i vinden. Huset blir vad jag gör det till. Livet blir vad jag gör det till. I slutändan är det alltid det det jhandlar om, vad jag gör det till, vad jag skapar det till. För mig är det ett pepparkakshus, ett näste för jamande katter och skomakardrömmar. Det är min dröm som skymtar fram, mitt levnadsöde och min ledstjärna. Det är skymten av land ute på ett öppet hav, det är kistan öppnad av pirater. Det är aha-upplevelsen hos eleven i skolan, det är ett okänt leende ute på gatan. Det är mörkret, det är ljuset, det är allt och det är ingenting.

I eftermiddag ska jag skriva det där viktiga brevet. Jag ska baka ett kolossalt gott bröd på de bananer som ligger tillsammans i full dekadens och förruttnelse, nästan. Jag ska ta ett fotbad med renande tallkvistar och en god kopp te. Jag ska vältra mig i välbehag.

Buffy Saint Marie - Starwalker. För det inombords och för banden jag knyter. För värmen.
http://www.youtube.com/watch?v=oo6bf88iHHU