En vår för inte alldeles för längesen, kyla och värme. Det var kring grammatik allt kretsade då. Förutom när det inte handlade om att hålla sprickorna borta. Som det krackelerade. Så klart. Det hade det alltid gjort och jag hade just inget bra verktyg. Hell, hade jag ens en verktygslåda? Jag fyllde anteckningsböcker till bredden med orden jag knappt vågade uttala högt. Och så var jag förälskad. En galenskap i sig. Jeansen satt dock väldigt bra. Som ett smäck. Jag skrev en hemtenta den påsken. Firade med två goda vänner vid köksbordet en stund på kvällen. En skvätt glögg och en läkerolask. Mer var det verkligen inte - delat på tre. Jag njöt den våren. Njöt av lösa grammatiska mysterier, av att stanna vid Vänerhavet på hemvägarna - kliva ut på klipporna vid badplatsen och låta själen komma ifatt, njöt av alla dagliga promenader i skogen och längs vattnet - vårblommor och glitterstänk - kan det bli vackrare? njöt av stunderna vi träffades - av kyssarna och smekningarna, njöt av att vara på väg. Ständigt. På väg. Behövde solglasögonen, för att värja mig mot ljuset. Som det klättrade. Över vägen.
Många av de där promenaderna är inte längre mina. Andra spår som täcker de jag började. Inte längre mina vägar. Inte mina stigar. Jag prövar dem ibland. De är ännu vackra. Mina stråk finns i framtiden. Men Vänerhavet med de undangömda vikarna är mina. Liksom öarna. Flyter i blodet. Tickar. Klämtar.
En rastlöshet. Klättrar. Över vägen.
Ibland startar dagen i skymningen.
Varje dag, en möjlighet att förändra, att klippa och repa i väven. Att fortsätta den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar