Oupphörligt tycks jag skriva om det.
Tänka på det.
Leva i det.
Med ett liv fyllt av resor och vägar.
Lyx för mig är inte femstjärninga hotellkomplex
utan att utifrån förutsättningar som råder
uppleva maximalt.
Att vandra, springa, cykla, åka
längs tidigare ej besökta vägar i hemkommunen
är för mig en lika betydande resa
som någon annan.
Det är med mig från början,
jag ska visst aldrig ha kunnat sova i barnvagnen.
Så fort jag kunde ställa mig på knä kunde jag inte ligga ner
utan stod på knä, skulle se.
Jag kröp när jag var 3 månader så det dröjde inte så värst länge.
Innan jag slutade.
Vara still.
Världen är alltid vibrerande.
Skimrande.
Så oerhört lockande.
Man har frågat mig var jag vill bo.
Frågan är fel ställd.
Omöjlig att besvara då jag ser hela världen som mitt hem.
För mig handlar det om att ha ett nav.
Har jag ett nav finns det ingen hejd
hur långt mina ekrar sträcker sig.
Tentaklerna.
Kanske är jag inte alltid så realistisk
men ser det samtidigt som en styrka.
Ingenting är omöjligt.
Det gränslösa
existerar
i det gränsdragna.
Och är det egentligen inte det hela livet handlar om?
Oavsett vem man är.
Att hitta egna vägar.
Att bära sitt hem, aka trygghet, med sig.
Oavsett.
Och det är väl samtidigt det som är det svåra.
Och bör väl samtidigt vara det ultimata sometimes.
Att inte känna hot, rädsla...
Kan också bli ett hot.
*
Just nu.
Vet jag inte riktigt var jag befinner mig.
Vilken mark jag vandrar.
Vilken karta.
Vilket hav.
Som är.
Det ryms i min värld.
Att förvirras och förirras.
Att avvika.
Det är bara att styra in i igen.
In på vägen.
På den inslagna kursen.
Reser man länga breda vägar.
Får man inte uppleva allt det andra.
Det syns inte.
Ryms inte.
Måndag förmiddag.
Och veckans kurs plockas ut.
Än är det inte vägarna
utan andra slags resor.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar