Avslutade en slags resa idag. Fast att den resan aldrig tar slut...
En punkt, en nyckel som vrids om.
Läste, betittade. Urskiljde.
Det är valen idag som skapar dåtiden...
På håll syns de fyra höghusen.
Bomp, bomp, bomp...bomp.
Bakom, de blånande bergen, storskogen.
De blev aldrig fler.
I en annan tid begravde jag en dödsdocka.
Symboliserade allt det jag ville bli av med.
Och vad jag vet så har det också sakta brutits ner av jorden.
Blivit till mull.
Ingenting.
Sammanlänkad med kroppen en dyr klocka.
Något Någon en gång gav mig.
Det sista som kvarstod.
Samt symbol för lite annat.
Det tog emot men jag hade inget val.
En ny gör sig påmind.
Nu är tiden.
Så att säga.
Ett litet damur har aldrig varit min grej.
Stort "manliga". Faktiskt mest dem.
Vad är det med tiden?
Med klockor...
Ett herrur på en kvinna blir ofta ett utropstecken
medan ett damur på en man mest blir till ett frågetecken.
Javisst ja.
Ingenting annat än de stereotypa rollerna av manligt och kvinnligt.
När anser vi den roden avklarad?
Please?!
Det skapades aldrig en livsdocka.
Som så ofta var tanken.
Vid nästa nymåne föds hon.
Som hon ska rida.
Fast där är vi inte än.
Inväntar en kraftfull fullmåne.
För mig personligen kanske den mest kraftfulla på riktigt länge.
En resa känns ganska självklar.
En kvast tar vid i detta nu.
Ett bygge av fjädrar.
Gärna utomhus.
I kallfukten.
Mellan storträden.
Och det är över deras framtid jag skall sjunga högt.
För att inte stubbarna ska vara det enda som kvarstår.
Liksom blöta hjulspår i hennes handled.
Fast innan, de andra resorna.
En för att blöta ner min hud.
Så att jag inte ska fjälla likt sjörået.
Hennes väsen finns inom mig.
Hennes vatten med näckrosgrodd och gäddslem i mina ådror.
Öarna.
Omhuldas.
Vänerhavet. Vänerhavet. Vänerhavet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar