Fönsterruta mot världen.

Så mycket som inte ryms.

Var, när, på vilket vis och hur.

Besvarar jag inte.

Fritt att tolka.

Fritt att översätta till sig själv.

Så mycket som inte ryms.

Och jag menar inte att det behöver göra det.

Eller gör jag?

Hur jag menar vet bara jag.

Allt annat tolkningar.

Och tolkar man inte alltid sig själv - när man ger sig på en tolkning?

Det diffusa.

Det utan skärpa och fokus.

Abstrakt kanske.

Det du inte ser -

ryms inte.

Existerar aldrig i din värld.

Vi vet utan att behöva se, att det ändå lever och verkar.

På sitt sätt.

Ibland finner vi spår av detta annat.

Fragment. Avlagringar. Lort. Skatter. Fynd. Och kyrkogårdar.

Gravrösen. Igenvuxna vägar och raserade hus och ruiner.

En del stannar inte. Ser inte.

Andra uppehåller sig för länge.

Andra är vandrerskor. Stigfinnare.

Rör sig mellan världarna.

In och ut. Väver sitt eget nät.

Genom att sticka ner nålen i andra vävar.

Eremiten, hon den nionde, känner till förhållandena.

Idag. Som en sten i gyttjan.

Fast det kanske inte är så dumt ändå.

Lerans närande och vårdande egenskaper.

Kom Jord.

Kom Vatten.

Kom sluka mig hel...

***