Ibland slungar det till och det känns som att få en käftsmäll. Något dimper ner och man undrar varifrån det kom. Som om det plötsligt, helt utan förvarning, uppenbarade sig något och man blir så förvånad för man anade ingenting. (Hur många talesätt finns det inte?) Men oftast kommer det ju inte som ett brev på posten. Ofast har det legat och grott, pyrt och mognat till sig sedan x tid tillbaka. Det är ögonen som inte har velat se. Öronen som inte velat lyssna. Det sjätte sinnet, om man så vill, som har stängt ner för att rädda något, för att vinna tid, för att slippa möta det oundvikliga, för att undgå en uppdatering av jagschemat... Etc, etc.
Men till slut bänds allt det där upp, den inre kofoten, som kommer till räddning - för det är just precis vad det är - sträcker fram spegeln, drar undan ridån, eller vad det nu handlar om och man ser, man hör, man förstår. Sedan finns det ju som bekant olika sätt att göra av'et.
Man säger att något yttepytte kan bli till något stort, den så kallade lavineffekten. Jag vet inte om det förhåller sig så. Det förutsätter på något vis att vi är offer under omständigheterna, oförmögna till handling och autentiska beslut. Jag tror det är vi själva som skapar växandet, oavsett om det är vår intention eller inte. Jag tror det är våra rädslor, vårt bagage, tidigare erfarenheter etc. som ställer sig ivägen. Förstorar. Det är vi som gör det storlekar större genom att inte våga ta itu med, ta itu med utifrån vad vi tror är rätt, vi behandlar på så många sätt möjliga, medvetet och omedvetet, utan att egentligen kommunicera - med lyhördhet och ödmjukhet.
Jag är så starkt övertygad om att de här tre begreppen hör ihop, att de korrelerar. Kommunikation - Lyhördhet - Ödmjukhet. Jag tror till och med att det är lyhördhet som ska rangordnas som någonting högre, att det i en triangel är Lyhördhet som ska placeras i toppen och Kommunikation och Ödmjukhet på varsin sida i basen. Att det är Lyhördheten som är tältpinnen i mitten som håller upp. Jag tror lyhördhet är förutsättningen för tillit, för att kommunikation ska uppstå och fungera, utvecklas, för att man ska inta ett ödmjukt förhållningssätt. Och jag tror att det förhåller sig precis tvärtom, att brist på lyhördhet genererar sämre kommunikation och mindre lust till ödmjukhet. Och jag tror att fall man har sår med sig gällande någon av de här faktorerna kan det läkas och utvecklas förutsatt att klimatet är gott, det vill säga att något av det andra finns eller upplevs. Därmed tror jag även på det motsatta, att fall man inte upplever ett gynnsamt klimat kapslas det ömma in. Likt en mussla täcker sandkornet med pärlemor för att det inte ska göra ont. Så för att inte såras, sårar vi. Medvetet eller omedvetet, direkt eller indirekt.
Man blir så uppslukad av de egna behoven att man inte ställer sig den frågan, kan det vara så att jag har fel? Man säger att det är den viktiagste frågan och visst är den viktig men jag är osäker. Jag tror faktiskt att den viktigaste frågan är om man vågar ställa den till sig själv och högt, inför en annan människa, vågar erkänna sin litenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar