Kanske snart?

Saker samlas på hög. Annat tar styggt på mig. Och jag försöker förhålla mig. Se vad jag kan göra. Se vad som ligger utanför mig.

Jag längtar dansade tranor och skuttande kaniner. På bordet står krispiga tulpaner. Jag söker vårtecken. Tittar efter sådant som kommer fram i tö. Smeker brunblöta gräspartier men det händer just inte så mycket alls. Det har varit en lång vinter, än är det mycket snö. För det är väl så, bara för att det har börjat bli dagsmeja och smälta undan tar det tid tills man ser resultat.

Jag har sällan tålamod. Jag antar att det är min övning i kärlek.

Jag har botentakler som vill/behöver komma ner i jord. Långa trådar att binda fast i jorden, att bilda ett nät under mark. Händer som vill gräva, knän som vill bli gröna. Frön jag vill plantera, plantor att flytta. En solvägg. En skuggsida.


En bädd av dun och bomull. Vila. Krispigt vitt och svaga tecken på en vår. Undangömd, för en tid. Lätt ömtålig idag.