Allt eller inget samtidigt

Dr Jekyll and Mr Hyde har alltid tilltalat mig. Liksom andra kända verk med dubbelbottnad miljö och människonatur. Twin Peaks har alltid varit kärlek. Och det är väl för att jag känner igen mig. En paradox, de båda teatermaskerna samtidigt. Jag har det här lägena i mig som pendlar mellan ljus och mörker, mellan destruktivitet och förverkligande. Så mycket energi som exploderar och imploderar. Jag behöver avreagera mig, jag behöver uttrycka och skapa. Jag tycker inte jag gör annat än att kämpar. Men ändå är det som jag inte har lärt mig något alls. Just ingenting alls. Och jag vet inte om det är den destruktiva rösten eller ren fakta, fast att jag svagt, någonstans inom kan anta att det är det förra. Förr köpte jag mitt paket ciggaretter, flydde världen och skapade mig min egen och festade som den största flykten av dem alla. Jag behövde sällan alkoholen, om nätterna kom alla till min nivå, jag smälte in och jag var tillfreds. Smälte in och smälte in, jag antar att jag alltid har stuckit ut, på ett eller annat sätt, fast oftast flera. Som jag älskade nätterna! Natten var mer min än dagen och det låter egentligen inte alls sunt. Det skulle kunna vara men inte så som det fungerat för mig. Och var det inte något av ovanstående så var det träningen. Ett till två träningspass om dagen, mil av promenader och löprundor, timmar av boxning och all annan fysiskt krävande konditionsträning. Jag blev harmonisk, riktigt lugn och härlig att ha att göra med men det hjälpte sällan. Helt. Hålet var liksom för stort för att ignorera. Jag slutade fly, slutade fäkta. Slutade att ställa ut hinkar att fylla utan koncenterade mig på själva läckan. Och jag gör det så jäkla bra. Jag är värld en tapperhetsmedalj indeed och så är det med det. Men oavbrutet tappar jag bort mig själv och det kanske inte är så konstigt när jag spelat så många roller genom åren. Men jag tappar bort och all tålamod jag arbetat fram har flugit bort innan jag hunnit blinka. "Ha inte så bråttom!" kan ha varit den vanligaste meningen när jag var barn. Men snälla tala då om för mig hur jag slår ner på tempot utan dramatik utan bara lugnt. Jag börjar innerligt, på riktigt, förstå att jag aldrig kommer bli den som lugnt och metodiskt tar sig genom livet. Den vägen är inte för mig och kommer aldrig bli hur hårt jag än arbetar på det. Mitt liv är en berg- och dalbana och jag behöver lära mig själv. Lära mig acceptera. Lära mig att inte slå så hårt på mig själv när jag faller och inte är så perfekt som jag eftersträvar. Men det är svårt när jag inte riktigt hinner med mig själv, inte riktigt lärt mig förutspå toppar och dalar i alla lägen. Jag vill helst bara springa iväg och köpa de där ciggaretterna idag. Vandra iväg till vattnet och lösa det på gammalt sätt men det skulle mest vara tragiskt och inte speciellt utmanande. Jag har rätt många nycklar som jag vet var de leder och hur att använda och jag vill helst klara av det på egen hand. Jag vet ju att jag kan. Jag är som en katt, landar alltid på fötterna och numera behöver jag inte stryka ett par liv på kuppen, även om det ibland känns så. Förresten myllrar det av katter i kulturvärlden. Stora, feta hankatter som känner sig slagna och slokörade vänder hemmåt för att slicka sår och grädde. Bli kelade och bortklemade, känna sig som kungar i ett litet kungadöme. För att senare våga sig ut på gräsmattan igen. Speciellt vanligt är det bland författare, jag kan ett par namn på rak arm...En dansande skåning är en...

Kanske snart?

Saker samlas på hög. Annat tar styggt på mig. Och jag försöker förhålla mig. Se vad jag kan göra. Se vad som ligger utanför mig.

Jag längtar dansade tranor och skuttande kaniner. På bordet står krispiga tulpaner. Jag söker vårtecken. Tittar efter sådant som kommer fram i tö. Smeker brunblöta gräspartier men det händer just inte så mycket alls. Det har varit en lång vinter, än är det mycket snö. För det är väl så, bara för att det har börjat bli dagsmeja och smälta undan tar det tid tills man ser resultat.

Jag har sällan tålamod. Jag antar att det är min övning i kärlek.

Jag har botentakler som vill/behöver komma ner i jord. Långa trådar att binda fast i jorden, att bilda ett nät under mark. Händer som vill gräva, knän som vill bli gröna. Frön jag vill plantera, plantor att flytta. En solvägg. En skuggsida.


En bädd av dun och bomull. Vila. Krispigt vitt och svaga tecken på en vår. Undangömd, för en tid. Lätt ömtålig idag.

!!

Jaha, så har man dragit igång en enkätundersökning då, bara sådär. Vid sidan om arbetet med min c-uppsats vill säga. Tjofs, sa'de så hade jag slängt ur mig det. Och det är ändå smått fantastatiskt att man med lite perspektiv kan skifta så och inse att något (läs enkät) inte är så förvånadsvärt stort, som man först kan tro... Eller jag vet inte. Det är ju inte direkt i klass med SCB, fast ändå, kanske 200 svar att bearbeta, i värsta eller bästa fall, beroende på hur man (läs jag) ser på det. Märkligt nog känner jag mig väldigt avslappnad.

Det händer så mycket, hela tiden, oavbrutet. Jag varken klagar eller gnäller, tvärtom, jag tycker om det men samtidigt vore det skönt om det en enda dag inte hände någonting. Jag vet inte hur sådant går till. Det är så främmande. Jag kan absolut slappna av, ta det lugnt, sitta still men då är det nästan mer som en aktiv handling iaf. Eller så kommer alla idéerna, skapelserna... Jo, jag vet, det är jag själv som styr. Tycker ändå det är faschninerande. Jag ska medverka i en utställning i höst. Ett gäng vänner på temat dödssynder, jag drog lättja när vi lottade. Jag återkommer till det rätt ofta. Funderar, tänker. Det kan inte bli större utmaning. Lättja är allt annat än rörelse. Så långt bort från mig det går att komma. Utmaning.

Trollöga

Ingen kanin skuttar ännu och jag vet inte om det beror på att den är frusen av sig eller rent av iskall. Idag snöar det, typiskt aprilväder,
ursäktar jag mig
och fortsätter min vårkampanj.
Ja, himlen är bländande vit och flingorna yr ömsom stilla ömsom häftigt men i björken strax utanför mitt fönster sitter de gula vårfåglarna.
Gör trädet alldeles gult.
Och sjunger
A flowering tree indeed.

En parantes

Vaknade hemma i min egen säng, med älsklingen snosande brevid, underbart! Det känns som en ledig dag fast det inte alls är det. Möten hit och dit och jag känner mig kind of really important person. Det är okej, man får känna så.. Emellan ska jag klämma in pluggande men det känns som sagt inte riktigt så tråkigt längre. Till kvällen blir det umgåsing med vän och utspritt under dagen explosioner av frukt och nyttiga smoothies med te som bas.

Jag behöver klippa och måla naglarna och tänker att det är precis likadant med så många länders ledare för tillfället. De ska inte filas ner lite försiktigt i kanterna utan klippas bort helt och hållet. Lämna plats för nytt och fräscht. Spolas ner i toaletten and just disapear... Heja folket!

Här hemma skräms vi något förfärligt över och fasas över en reklam för nätdejting, som visst skall säga att det är enkelt att ha en affär på sidan om. Nej, jag har inte sett reklamen. Nej, jag behöver inte. Nej, jag förstår inte alls det smaklösa. Ja, jag förstår det provocerande. Och älskert'. Så lite som förändras genom århundraden. Att så lite kan vara så provocerande. Genialt. Det ska vara så förbannat Pk jämt, vi ska vara så duktiga... Jag kan gå igång men gör det inte. Jag har annat att göra idag,

liksom fler borde ha.


Tranafton snart!

Magi, magi, magi

Aldrig hade jag trott att statistik och dataprogram om'et skulle vara så jäkla kul och intressant. Jag älskar min lärare.

Fortsätter se bra filmer, som om strävan efter det mest innehållslösa öppnar sinnet.

Bläddrar i pedagogiska böcker om vägar till sinnligare och lustfylligare sex och får uppslag och inspiration till målningar.

Ser rådjur när jag känner kärlek och anknytning inombords, sekunder efter ett häftigt gräl som gick över lika snabbt som det kom.
*
*
*
I korrelationstest ska man se upp med hur många variablar man testar för alla har en tendens att samvariera. Därför ska man undvika att redovisa dem om man sitter med ett stort gytter i outputen. De enda gångerna de faktiskt behöver redovisas är när teorin, hypotesen säger det. Som med exempelvis positiv och negativ affekt, de kan omöjligt samvariera, så finns det en relation har man ställt fel frågor, utformat fel test och iom att de inte samverkar behöver de även redovisas eftersom teorin säger det...

I'm only dancing

From crappy to happy

Jag såg på en film med en vän igår. Eat, pray and love efter boken med samma namn. Jag fick den efter en annan vän för något år sedan. Hade inte så höga förväntningar men jag gillade den liksom jag inte hade höga förväntningar på filmen men jag gillade även den. From crappy to happy, hette en självhjälpsbok som flimrade förbi någon sekund. Det var nog den största behållningen och det jag tar med mig. För är det inte vad allt det här (läs livet) handlar om. Iofs kanske inte precis allting är crap från början och för alla men strävan och viljan efter att nå framåt, utvecklas, fördjupas... är oljan i kugghjulet.

Det finns mycket och många som förr varit inslag i mitt liv som inte längre är det. Kanske inte heller det något ovanligt utan tvärtom, väldigt vanligt förekommande.. En del av det saknar jag, en del av dem saknar jag. Somligt trodde jag inte fyllde någon större funktion, det - de - bara fanns där, fest efter fest, år efter år, med sköna skratt eller heta blickar, ibland med både och och lite mer. Andra fanns där nära, med kanelte och höga klackar, med öron, öron och hjärta och sånt jag alltid trodde skulle vara där. Mycket har jag medvetet ändrat på, annat har jag också ändrat på men snarare genom att inte göra aktiva val. Ingen annan än mig själv har gjort valen. Ibland klipper man för mycket i strävan efter att flyga fritt, det hör liksom bara till. En del av sånt växer ut igen, av sig självt, annat behöver näring och ytterligare annat lämnar bara plats åt nytt och fräscht. From crappy to happy.

I samtal med filmvännen plus annan vän berör vi sådant som personliga gränser och grad av anpassning, hur det samverkar och ibland inte alls. Faktiskt riktigt intressant hur det ena inverkar på det andra. Hur att landa i egen harmoni kan göra andra ledsna. Jag läste The Invitation för ett tag sedan - är man beredd att såra andra för att utvecklas. Ibland är rumpan alltid bak, hur gärna man än vill få fatt i den. From crappy to happy - strävan framåt, innåt...

Jag behöver bli bättre på att ta för mig, att markandsföra mig själv och sätta mig själv i strålkastarljuset för att kunna ta chanser, bli erbjuden chanser. From crappy to happy. Upplever och lever. Landar i insikter och förändrar. Fjällar hud innan den ens hunnit sätta sig på kroppen. Skrubbar hårdare men försöker göra det mjukare på samma gång.

Det känns som efter en riktig portömning. Som efter ett avslut. Som något som berördes där det skulle beröras.

From crappy to ... kanske inte happy, fullt ut, än men tom, from crappy to tom. En tom korg är en bra utgångspunkt för att samla in ånyo. En tom korg är bra för en skogspromenad.

Är du med på vad jag pratar om?

Ömma magmuskler och jeans som glömdes kvar hemma. Kläder jag inte ville visa mig i flera dagar i rad är det som gäller. I-landsproblem så det förslår. Så att det blir på gränsen...till viktigt öht. Ömma överarmar och ett sköte som trånat för länge. Lår som ska trimmas och ett hår som växer, böljar. Ytterligare en meter för var dag. Ja, allt är relativt. Det finns många behov. Långbad och långpluggande är två.

Är du med på vad jag pratar om?


* Jag läser fortsättningen på The Invitation btw. The Dance...
* Saknar du mig? Så sakna mig.
* Älskar du mig? Så älska mig.
Andetag, pulsslag. Livshjulet som snurrar. Rörelsen. Rörelsen...

Lukten av blöta ciggfimpar, som inte alls finns där.

Med rumpan i brevlådan

Ibland slungar det till och det känns som att få en käftsmäll. Något dimper ner och man undrar varifrån det kom. Som om det plötsligt, helt utan förvarning, uppenbarade sig något och man blir så förvånad för man anade ingenting. (Hur många talesätt finns det inte?) Men oftast kommer det ju inte som ett brev på posten. Ofast har det legat och grott, pyrt och mognat till sig sedan x tid tillbaka. Det är ögonen som inte har velat se. Öronen som inte velat lyssna. Det sjätte sinnet, om man så vill, som har stängt ner för att rädda något, för att vinna tid, för att slippa möta det oundvikliga, för att undgå en uppdatering av jagschemat... Etc, etc.
Men till slut bänds allt det där upp, den inre kofoten, som kommer till räddning - för det är just precis vad det är - sträcker fram spegeln, drar undan ridån, eller vad det nu handlar om och man ser, man hör, man förstår. Sedan finns det ju som bekant olika sätt att göra av'et.

Man säger att något yttepytte kan bli till något stort, den så kallade lavineffekten. Jag vet inte om det förhåller sig så. Det förutsätter på något vis att vi är offer under omständigheterna, oförmögna till handling och autentiska beslut. Jag tror det är vi själva som skapar växandet, oavsett om det är vår intention eller inte. Jag tror det är våra rädslor, vårt bagage, tidigare erfarenheter etc. som ställer sig ivägen. Förstorar. Det är vi som gör det storlekar större genom att inte våga ta itu med, ta itu med utifrån vad vi tror är rätt, vi behandlar på så många sätt möjliga, medvetet och omedvetet, utan att egentligen kommunicera - med lyhördhet och ödmjukhet.

Jag är så starkt övertygad om att de här tre begreppen hör ihop, att de korrelerar. Kommunikation - Lyhördhet - Ödmjukhet. Jag tror till och med att det är lyhördhet som ska rangordnas som någonting högre, att det i en triangel är Lyhördhet som ska placeras i toppen och Kommunikation och Ödmjukhet på varsin sida i basen. Att det är Lyhördheten som är tältpinnen i mitten som håller upp. Jag tror lyhördhet är förutsättningen för tillit, för att kommunikation ska uppstå och fungera, utvecklas, för att man ska inta ett ödmjukt förhållningssätt. Och jag tror att det förhåller sig precis tvärtom, att brist på lyhördhet genererar sämre kommunikation och mindre lust till ödmjukhet. Och jag tror att fall man har sår med sig gällande någon av de här faktorerna kan det läkas och utvecklas förutsatt att klimatet är gott, det vill säga att något av det andra finns eller upplevs. Därmed tror jag även på det motsatta, att fall man inte upplever ett gynnsamt klimat kapslas det ömma in. Likt en mussla täcker sandkornet med pärlemor för att det inte ska göra ont. Så för att inte såras, sårar vi. Medvetet eller omedvetet, direkt eller indirekt.

Man blir så uppslukad av de egna behoven att man inte ställer sig den frågan, kan det vara så att jag har fel? Man säger att det är den viktiagste frågan och visst är den viktig men jag är osäker. Jag tror faktiskt att den viktigaste frågan är om man vågar ställa den till sig själv och högt, inför en annan människa, vågar erkänna sin litenhet.

Nattskatta

Återkommande behöver jag ner i graven, ner i Dödsriket. Sluta ögonen och pulsera ikapp med den fuktiga myllan. Vila med maskar, med natten. Fjälla av gammal hud och skorv som en rejält intensiv kroppsskrubb, minus oljor, minus fruktdofter. Ömsa skinn likt Huggormen, Skallerormen, Anacondan. Fjärilstransformationen upphör aldrig, det är en spiral, ett livshjul där stadierna återkommer. Det är en karusell. Inte bara en gång vandrar jag ner, flera. Färgerna gör mörkret. Mörkret gör färgerna. Andetag.

För att förändra på det här planet, i människovärlden, kan det behöva göras resor uppåt och nedåt längs Världsträdet. Sticka egna vävar. Skapa egna plädar, det är vad vi gör. Vi som reser, vi som väljer position ombord på skeppet. Andetagen. Är överallt.

Ett bord som ska findukas, tulpaner som ska ned i vas. När bygden somnar bjuder jag in.