Påsktider

Jag har alltid tyckt om påsken. Alltid gillat att fira det traditionellt och med trad. menar jag det som för mig, min familj och i viss mån vänner känns trad. Jag gillar starkt att plocka in ris, pynta med påskägg, byta påskägg, plocka fram ljusa toner av gult, lila, grönt och vitt. Äta ägg och lax... Se Easter Parade med Julie Garland och Fred Astaire, kanske en av mina starkaste trad. Börja läsa Stig Dagerman och Elmer Diktonius, som av någon anledning alltid lockar mig om våren.

Det är det här med glad påsk jag gillar. Det har alltid varit min grej att fixa till en påskfest, ytterst liten ibland och större andra gånger. I min hemkommun arrangerar Korpen en äggpromenad varje skärtorsdag, eller var det långfredag?? Då går man en lång tipspromenad - och pratar med allt och alla, många gånger med de som man inte sett sen julen eller påsken året innan. Det kändes som en självklarhet att gå den. Förra året längtade jag den så starkt att jag hade planer på att arrangera en här uppe. Sedan föll det i glömska och vips är det ny påsk. Och nu undarar jag i mitt stille sinne vad det var jag gillade så starkt med den. Riktigt så fantastisk har den ju aldrig varit. Faktiskt.

Det är något speciellt det här med att ljuset kommer tillbaka, att marken åter blir bar och att blommor, djur och växter börjar synas till. Katter som sitter och slickar sig i solljuset... Och det är väl egentligen det jag har firat i dessa tider, våren och ljuset. Och undan för undan, lite mer för varje år har jag känt av att jag hellre firar våren och ljuset på mitt sätt, när det känns relevant för det än just vid påsk. Och det har jag väl också, på mitt sätt. Men jag har inte längre någon lust att särskilja, att häxan Caroline firar då och familjeCaroline firar då. Så i år har jag ännu inte pyntat, vi har plockat in ris och äggen ligger i en hög och bland dem tittar den gammelgamla hönsfamiljen fram, liksom de lite mer modernare och verklighetstrogna kycklingarna. De ligger där och jag vet inte var jag ska göra av'et. Inte i år. Det känns i kroppen mycket större med Tranafton liksom att fira längre fram när krokusar och vårblommor tittar fram - fast då är det time för Valborg.... Det är ingen big issue, bara en iaktagelse.

För som det sig bör tar jag givetvis kvasten till Blåkulla imorn, reser till häxornas fest och bolar med djävulen.

They keep comin 'round

När mörkret lade sig som en djupblå filt över samhället kröp de fram, glitterkornen. Kröp fram ur sina hålor, spred sig med vinden, letade sig in bland frusna och vilsna själar, bland euforiskt glada och vackert stillsamma.

Hon återskapade minnen, spelade upp tonerna.

http://www.youtube.com/watch?v=uVPYR9UFsTU

Att välja

Fast det behöver ju inte det, pågå on and on... Det pågår bara så länge vi tillåter det att pågå. Allt vi har och inte har i våra liv, det är frukten av oss själva. Ständigt och oupphörligt är vi trollkarlarna i våra liv. Vi och endast vi påverkar vad livet ska fyllas med. Det är vi som bär ansvaret. Oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Jag tror att det är en av våra uppgifter, att söka efter nycklar och utvecklas. Få nycklar som passar i verktygslådan så att vi kan låsa upp och plocka fram det verktyg som behövs för olika situationer. Det är inte meningen att det ska ske smärtfritt och utan ansträgning, det lär vi oss inte av, vi lär oss när vi integrerar hjärna och hjärta, när vi låter saker och ting vandra nerifrån och upp eller tvärtom, inte genom att åka motorväg från ena punkten och ut genom munnen. Vi lär oss genom att ta ett steg tillbaka och tänka efter. Men, det är givetvis inte lätt om vi inte har verktygen för att tänka och se på oss själva på "rätt" sätt.

Det börjar gå upp för mig vad mycket ansvar jag har och har haft i mitt liv. Det är bara jag som har tillåtit, bara jag som har accepterat. Men givetvis har jag handlat utifrån var jag då befann mig. Det är nu jag förstår, det är nu jag utvecklas. De gamla vingarna är fina att spara, de är ett minne om vem jag en gång var och därmed vem jag är idag. Det är värt att bevara. Men jag föredrar de nya. De passar dagen så mycket bättre.

Den här veckan har jag tackat nej till så sjukt mycket. Det är inget nytt, det har jag kunnat göra även tidigare men skillnaden är att jag nu inte har drabbats av det minsta lilla dåliga samvete. Inte minsta smula. Det är en utveckling jag är mycket stolt över. Jag sätter mer värde på mig, mina handlingar men framför allt på min person.

Vem vet vad jag ska göra med resten av dagen. Kanske blir det nötter, choklad, bär och te mest hela dagen. Med sagoskrivande, ljuv musik och annat skapande. Ett besök i min egen kreativa skog. Kanske läser jag. Kanske gör jag alltihop eller ingenting alls. Jag är och jag pulserar. Jag firar mitt liv genom att bara vara. Det är nog för en dag.

Tänd ett ljus, gör det du helst vill, skåla med vatten eller vad du känner för - förena dig här med mig. Det finns plats!

Tell Laura

Tell Laura I love her, tell Laura I need her...

Som en symbol för mig själv. Mer likheter än olikheter. Dock har jag aldrig nyttjat narkotika men som om missbruk inte kan handla om mer än så. De dubbla personligheterna och slitet med att få ihop bitarna. The "doer", hon som gör, hon som presterar och är top of the top i dagsljus. Den blonda skönheten, familjens enda barn och stora lycka, som med ett vänligt leende bemöter alla. Mörkret och kaoset inombords, som rivs ut om nätterna. En förförisk femme fatale, destruktiv och beroende av mörkret, av det som rör sig i skugglandet. Lever i en negativ och allt snabbare snurrande spiral. Som ser det andra inte ser, som vet det andra inte vet. It goes on and on...

http://www.youtube.com/watch?v=RFpGsYbSYEc&feature=related

Dagsljus

Det är grått ute och diset döljer bergen och storskogen. Grannens snögubbe har enorm grenarm i förhållande till resten av kroppen. Skade flyttstädar. Mellan träden öppnar sig valv efter valv och kråkorna flyger söderut.

Det gråa passar mig. Det är som om jag får andrum och möjlighet att komma ifatt mig själv. En hinna, ett yttre dött hudlager lyfts bort.

Jag lever och arbetar med min röda bas, uppå allting annat vilar. Ägnar tid åt mitt arv - som kvinna och häxa samt släktbanden. På måndag börjar jag ännu en studiecirkel - naturen och kvinnokraften. Jag har inga förväntningar, första tillfället får utvisa.

Nornorna fortsätter att vandra bakom, brevid och framför mig. Kraxar via Kråka och hennes systrar. Jag stickar ännu med den röda tråden, har för avsikt att plocka med fler trådar i andra färger. Vill tillverka egna stickor av trä. Två trollstavar i allra högsta grad.

Jag drömmer om en riktig pjäs till skåp, som ett vitrinskåp fast mycket större. Ett gammalt ett, inropat på auktion om sommaren. Som en gång i tiden har stått i köket hos en gammal bondmora, eller i salongen hos en herrgårdsdam. Ett skåp som har använts flitigt och bevarat minnena av dem som ägt det. Ett sådant skåp vill jag äga och förvandla till ett riktigt häxskåp. Vika in altardukar och andra tygstycken jag använder rituellt på något sätt, lägga in ljus, rökelser, aromaoljor och allsköns andra oljor, fjädrar, klor, ben, skallar, stenar och kristaller, tarotlekar, snäckor, örter - allt det jag som jag nu baxar in mest överallt. Jag drömmer skåpet och rummet levande. Vet precis hur. Vet att det kommer en dag.

All is full of love

Måndag igen och jag unnar mig en lugn start i mitt eget tempo. Det har varit ett par busy helger på sistone, härligt men kroppen behöver få absorbera alla intryck. Helgen var underbar, intensiv och extremt fikig. Hembakta kakor och bullar och svart te har intagits med jämna intervaller, från morgon till kväll. Lördag morgon till kväll innebar årsmöte och medlemsmöte med Värmländska Författarsällskapet där jag nu är styrelsemedlem - och sänker medelåldern med minst 20 år. Vi sov kvar hos de närmaste vännerna över natten och träffade ytterligare ett par goda vänner igår förmiddag. Vi har inte setts på riktigt länge och det var underbart att få sitta ner och samtala.

Och jag blir alldeles gråtig när jag tänker på min väninnans resa och vad välmående hon ser ut idag. Förr ett par år sedan stämde inte det mesta i hennes liv. Det var obalans på de flesta områden men hon bestämde sig för att förändra. Förhållandet tog slut, hon började träna med mig, hon fick jobb, hon flyttade till en ny lägenhet, började lära känna nytt folk samt fick kontakt med gamla vänner. Med tiden kunde hon byta jobb, hon hamnade på en stabil vikt, har hälsa i sitt liv samt en man vid sin sida som uppmuntrar henne och älskar henne för den hon är - samt också älskar att dansa salsa och att resa, uppleva och upptäcka. Det finns fortfarande ett svart skimmer men hon börjar förstå och acceptera sig själv - älska sig själv. Och framför allt så hastar hon inte utan känner in.

Därefter åkte vi återigen uppåt i landskapet och stannade till vid grannkommunen där det väntade gudstjänt med svenska kyrkan i en gammal metodistkyrka, återuppbyggd i ett bruksmuseum, där Anders medverkade med andra konstnärer och ingenjörer i panelsamtal om bruksorten - förr, nu och framtid. Mycket, MYCKET givande och intressant. Allt som allt ett par verkligt givande dagar, på alla plan och jag känner ända in i mitt skelett att det ger vatten till min egen kreativitets kvarn.

All is full of love

Och då jag ännu inte kan klistra in youtubeklipp får ni följa länken.
All is full of love - Björk http://www.youtube.com/watch?v=EjAoBKagWQA&feature=fvst

Snögubbens hatt

Våren ger vintern en kraftig käftsmäll och dundrar till med att smälta fram förvildat gräs och grenar sedan länge undangömda. Euforin är total. På granngården sitter en kråka på den magrande snögubbens hatt. Det är en sådan ljuvlig bild att det inte är klokt.

The Invitation

It doesn't interest me what you do for a living. I want to know what you ache for, and if you dare to dream of meeting your heart's longing.

It doesn't interest me how old you are. I want to know if you will risk looking like a fool for love, for your dream, for the adventure of being alive.

It doesn't interest me what planets are squaring your moon. I want to know if you have touched the center of your own sorrow, if you have been opened by life's betrayals or have become shriveled and closed from fear of further pain. I want to know if you can sit with pain, mine or your own, without moving to hide it or fade it or fix it.

I want to know if you can be with joy, mine or your own, if you can dance with wildness and let the ecstasy fill you to the tips of your fingers and toes without cautioning us to be careful, to be realistic, to remember the limitations of being human.

It doesn't interest me if the story you are telling me is true. I want to know if you can disappoint another to be true to yourself; if you can bear the accusation of betrayal and not betray your own soul; if you can be faithless and therefore trustworthy.

I want to know if you can see beauty, even when it's not pretty, every day, and if you can source your own life from its presence.

I want to know if you can live with failure, yours and mine, and still stand on the edge of the lake and shout to the silver of the full moon, "Yes!"

It doesn't interest me to know where you live or how much money you have. I want to know if you can get up, after the night of grief and despair, weary and bruised to the bone, and do what needs to be done to feed the children.

It doesn't interest me who you know or how you came to be here. I want to know if you will stand in the center of the fire with me and not shrink back.

It doesn't interest me where or what or with whom you have studied. I want to know what sustains you, from the inside, when all else falls away.

I want to know if you can be alone with yourself and if you truly like the company you keep in the empty moments.

The Invitation - Oriah Mountain Dreamer

Drippelidropp

Vilken underbar, underbar dag! Blev bjuden på lunch ute på byn idag av hjärtat och det slog mig när jag gick för att möta honom att det nog var första dagen utan kyla i luften. Blev riktigt sugen på att sitta mot en solvägg och lapa sol. Men icke, det blir annat av! Snötäcket är fortfarande enormt men solen har gått hårt åt, framför allt idag...

I posten låg ett nytt nummer av Månadens bok och som vanligt för en bokofil som jag känner jag av flera "måste ha/vill ha". Det är en av mina stora passioner, kanske inte direkt en nyhet. Jag drömmer om ett stort bibliotek, med fönster mot naturen, fönsterbräden breda som mindre soffor att sitta i, riktiga öronlappsfåtöljer - allt för att kunna avnjuta böcker från när och fjärran, från då och nu. Jag skulle kunna tillbringa näst intill alla mina dar där och bara läsa, läsa, läsa. Hyllmeter efter hyllmeter med gamla grimoirer och svartkonstböcker, om Moder Jord och mytologier, om folktro och folkmagi.....och givetvis skönlitteratur och andra genrer. Perfekt vore ju om dettta bibliotek och hus låg högt på en klippa vid Medelhavets strand, med pool och turkosblått hav en stentrappa ner. Och bakom knuten, på skuggsidan började barrskogen och det skandinaviska...

Ikväll ska vi köra igång på allvar med vår lilla diskussionscirkel om livsfilosofi. Haha! Vi kommer behandla allt, vilket också är tanken. Vårt syfte är "att på ett lekfullt och kreativt sätt fördjupa vår förståelse för de stora frågorna i livet." Ikväll har vi det något diffusa temat dippa/doppa. Ska bli oerhört intressant att se, eller kanske snarare höra, vad det har genererat till för några samtalsämnen hos de övriga två. Själv har jag lyckats få till det rätt bra, anser jag själv.

Barrskog och saltstänk

Om kvällarna, innan jag somnar och i mina drömmar hamnar jag återkommande vid en bergsplatå. Jag var där en gång när jag var liten, kanske flera. Vi plockade lingon med mammas sida av släkten, fast jag plockade blåbär och pratade med stenarna. Vid ett tillfälle ringlade sig en majestätisk huggormsdrottning fram, tjock och alldeles svartglänsande. Mamma skrek till av överrumplingen men visade mig sedan på henne. Bad mig titta ordentligt vad vacker hon var. Pappa har ormskräck och gick med gigantisk pinne, vi andra skrattade. Jag är förundrad över hur pass mycket jag faktiskt kommer ihåg av platsen och sedan lägger jag till. Gör den till en del av min inre skog.

Idag har jag kvällen för mig själv då hjärtat uppträder. Det innebär quality time i badet med kokosdoftande badskum, ansiktsmask, skrubb och inpackning. Som kontrast till all barrskog i mitt liv ska jag ta mig till södra breddgrader och saltstänk. Sluta ögonen och bara vara.

..

Tillbaka efter en händelserik helg och kanske inte speciellt utvilad men jag antar att det är något som tidiga kvällar kan råda bot på. Internationella kvinnodagen idag. Vill gärna uppmärksamma det men jag har för mycket att göra för att ta mig någonstans så det får bli vid mitt altare.

Jag fortsätter vandra jorden, ett steg i taget, färgar fötter röda och ÄR. Fortsätter resan med Grateful Dead.

Att se rött

Ett tramp, två tramp, tre tramp, jag trummar modersjorden likt elefanthjordar nu, sen och långt före mig. Låter mina fötter och tår sprida ut sig över marken, bli till solfjädrar och röda mattor. Jag pulserar takten levande och väcker det som slumrat i botten av mig. Ben, märg och brosk hamnar rätt och ute flyger korpen riktigt högt – flaxande och kraxande. Jag sejdar och ändrar i Väven. Läker och helar. Låter mina sår bli till läderartad elefanthud. Skyskrapan i min ryggrad ser ut över savannen, kisar mot den nedstigande solen. Vilar, känner. Bra så!

Bild från Greenwood Tarot

Franklin's Tower

I svepande klänning och vinröd slokhatt vill jag ge mig ut längs vägarna i en mattsvart bil med nyskrapade rutor. Eller på en klarröd cykel längs gulmogna rapsfält. Hursom, på väg bort mot tussiga moln och en klarblå himmel. Med Greatful Dead dånande och dagen fläktande mot min hud.

På väg till sagoskogen i stövlar likt Mästerkatten och med ett turkost och snirkligt skrivbord med många fack fastsurrat på ryggen. Smyga mig fram under gigantiska ormbunkar och färgstarka blommor. Leta mig ända fram till ett gigantiskt fruktträd och klättra upp till toppen med hjälp av solljuset. Ställa upp bordet, äta en frukt eller en kaka eller två när jag tar av mig hatten och lutar mig tillbaka. Rullar över och intar fågelperspektiv.

Oaser

Idag är det till att packa för imorgon åker vi till Dalarna, igen. Det tycks finnas de som tror att vi inte gör så mycket annat på ledig tid än att åka dit. Så är det inte. Men månader går fort om man inte är uppmärksam... Det ska bli skönt att efter ytterligare en intensiv period få åka upp till skogen, lugnet och tystnaden. Visserligen är det hos A's föräldrar vi bor men det är knappast enbart därför vi åker vi upp. Det är som sagt skogen, tystnaden, fiskevattnen...rekreationen.... Om vi hade en egen stuga skulle det vara dit vi åkte och antagligen oftare men det har vi ingen så då löser vi det på ett kreativt "man tager vad man haver" sätt. Oss stör det inte.

Jag kan förstå A's förhållande till platsen Lindesnäs även om den inte är mig lika kär, jag har ju min egen fast på annat håll, nere vid Vänern. Och om det är i södra Dalarna som hans barndom springer omkring så är det där nere min springer omkring, i flytväst. Måhända inte lika avskilt men med ett par få minuters båtfärd når man den på en ö, eller vid Vänerns öppna horisont. Jag har mina märken. Klippor jag pulserande tryckt mig emot och fått ta del av tusenårig visdom. Stenar och förkrympta träd för alltid etsade i mina ögon. Jag är som ett sjörå, utan vattnet torkar jag ihop. Uppvuxen vid och på Vänern är det näst intill omöjligt för mig att tänka mig en stuga eller båt i annat vattnen.

Jag har inga syskon och därav betyder mina vänner extra mycket för mig. Speciellt min närmaste väninna som jag i år har känt i 29 år, det är inte illa. Vi känner varandra utan och innan, vet vad den andre tänker utan att vara fysiskt nära. Min släkt frågar efter henne och hennes är mig nästan närmre än min egen. Vi är inte systrar men så nära man kan komma. Att ha stugor någorlunda nära varandra har alltid känts som en självklarhet.

Så, kan jag tänka mig ett hus eller en stuga i Lindesnäs? Ja, men givetvis. Varför inte när det är där som A känner fiskevattnena som sin egen ficka, då det är där han laddar energi på samma sätt som jag gör vid Vänern. Varför inte, ur många olika aspekter. Jag är glad att vi har våra platser, det är det långt ifrån alla som har och ändå har vi alla ett behov av att ha dem. Oavsett om vi fysiskt besöker dem eller får visualisera fram dem, vi har alla ett behov av platser där vi kan släppa precis allt, vår egen oas. Vad vi gör med dem är en helt annan sak, om vi odlar och håller efter eller låter dem växa fritt och förtränger dem. Det finns inte en enda avslappningsstund eller extra varv i löpspåret som kan ersätta vad de här platserna gör med en.

Så, var vi hamnar i framtiden, året runt eller på helgerna, återstår att se men fram tills dess åker vi till Lindesnäs under året och Segerstad på sommaren.

Ditt och datt

Sedan jag fyllde tjugo har jag velat ha rosa champagne på min trettioårsdag. Nu har den varit, flera gånger om och flaskan med mousserande rosé står oöppnad i kallskafferiet. Jag undrar i mitt stilla sinne när jag skulle kunna ha njutit av den och konstaterar samtidigt att det inte är så väsentligt när det blir. Och lite småtrotsigt vill jag öppna den just därför, bara därför att...det skulle vara så? Egentligen ingen stor tanke hos mig, eller något problem.

Solen är varm nu och trots att det är kalla minusgrader så tar hon på snötäcket. Jag längtar efter barmark, grön mossa och en skog som torkar - och senare lukten av varm bark. Att smyga fram likt Artemis, inte skida fram som en Skade. Det är skönt att det är så. För mig är det ett tecken på att jag har fått njuta av vintern även fast jag inte vintersportat lika mycket som jag brukar. Det ska bli fint när tiden är inne att rulla ut ett liggunderlag och njuta av en kylig vårkväll, eller att kunna springa utan dubbar (som jag ändå inte gör).

Samtidigt som jag har ett ständigt behov av att komma ut i naturen längtar jag allt mer till storstadspulsen. Kanske är det en storstadsresa jag behöver, kanske är det flytt längre fram men det är inget jag ännu behöver veta med säkerhet. Det finns annat som behöver klarna innan. Men det vore undrbart att kunna ha en lägenhet inne i en stad och sommarstuga ute på landet inte alldeles för långt ifrån.

Sedan någon vecka tillbaka arbetar jag med kroppens chakran. Nu är det baschakrat och hur lång tid som behövs till varje chakra kommer att ge sig själv tänker jag men vill ändå göra det till månens alla faser. Altaret glimmar rött och jordigt. (Och med ens påminns jag om den bortglömda rådjursskallen jag har i svärfars arbetsbod. Den lär inte vara för fager numera...) Träningen anpassas. Smycken skapas.

Ikväll är det äntligen säsongsstart för True Blood.

Firad de luxe

Måndag och ännu ett snöoväder. Kråkor, skator, kajor och korpar rör sig allt närmre hemmet. Sitter oftast i träden alldeles utanför. För mig är det en riktig ära men jag förstår ju samtidigt alltför väl varför de uppehåller sig här omkring.

Jag är riktigt trött idag och har en dag off. Helgens tvådagarsfirande av min födeseldag må ha varit underbar på alla de vis men det är mycket intryck för mig att smälta. Jag har så otroligt fina vänner och en alldeles fantastisk sambo. Lördagen innebar många överraskningar såsom spavistelse med fruktdrinkar, bad, avslappning, bastu, bubbelbad och trerätters middag på kvällen samt överraskningsfest här hemma efteråt. Igår var min dag och då var det fika med vänner och lugnare firande med kärleken och presentöppning på kvällen. Imorgon kommer våra föräldrar. Jag har det så fint!