Hjärtat i mig är hjärtat i dig

När jag startade den här bloggen gjorde jag det under påhittat namn av en anledning, jag ville inte censurera. Jag ville kunna skriva fritt mellan himmel och jord om allt som intresserar mig av en anledning utan att det skulle dras paralleller till mig som person. I synnerhet för mig själv. Jag var rädd för att fall jag bloggande under mitt riktiga namn så skulle jag inte skriva rakt från hjärtat utan gå vägen genom huvudet först. Och då blir det fel. Jag har dock insett allteftersom att det inte fungerar riktigt så för mig ändå. Ibland får jag känslan av att jag har skrivit för mycket om något men oftast att jag skrivit för lite om sådant jag egentligen vill. Ibland får jag känslan av att jag inte är nog insatt i något för att skriva om det. Men oftast, på senare tid har jag börjat tänka kring begrepp som privat, utelämnande etc. Kort och gott, jag har lagt på alla de där filtren jag ville klara mig utan.

När är man för privat och när är man det inte? Jag utgår ifrån att man känner det helt enkelt men jag tänker i vidare perspektiv. Genom att skriva helt genomärligt om något innebär även att man gör tvärt emot de här samhällsnormerna om att hålla inne salker och ting. Jag tror att genom att öppna upp sårbarheten i mig, är att öppna upp sårbarheten i dig. Inte att man ska avslöja allt sitt innersta till första bästa men genom att visa upp mänsklighet, säga något i stil med att jag känner mig lite sårbar just nu så att ni vet, nåt sånt till sin omgiving, sånt är att rasera flygningen på de höga hästarna. Vi är inte mer än människor, inga superkvinnor eller män med hundra armar och ben och energi för ett helt regemente, vi är de vi är. Och genom att stå för det så tror jag helt genomärligt att vi hjälper varandra att bibehålla det. Om jag skriver om något jag kämpar med tror jag på fullaste allvar att det hjälper någon som läser det. Alla har vi något vi kämpar med, eller snarare kanske mot? Även om problemen inte är de samma kan det ge tröst att läsa om någons annans. Kanske gör det oss påminda om var vi har befunnit oss en gång i tiden, kanske säger det till oss själva att vi iaf inte har det så jobbigt, kanske tänds ett ljus, kanske händer någonting helt annat.

Samtidigt, att berätta om något är att erkänna. Det i sig kan få en att växa. Inte nå ända fram, men en bit längre.

Det som syns

Det bor en färgad pärla i vinden, som fraktas fram med hjälp av skratt. Det bor en virkad spets i kråkans näbb, redo att spillas ut över världen. Det bor ett guldfärgat sagogryn i ekens stam, en silverfärgad mössa i musens bo. Det bor en regnbåge och en svart tråd i oss alla.

En levande värld?

Det har varit lite tumultartat de senaste dagarna. Jag är glad att jag blev så utvilad under helgen för det har hjälpt mig mycket i den här situationen. Att plugga och producera texter har det inte varit läge för utan istället har jag tagit ett par dagar off. Det är något jag vanligtvis har svårt för att göra utan att känna skuld. Jag ska ju vara så förbaskat duktig jämt. Men jag förändras och är inte längre den som var förut. Det ger mig sinnesro men skapar mer oro hos andra. Så är det. Jag kämpar vidare och bygger på mitt torn, mitt slott, undan för undan.

I flytten förra vintern fann jag en gammal rulle med papper omknutet med rosett. Jag har i princip inte sett den rullen sedan jag var 17. En gång i tiden betydde de där avskrifterna ur Lynn Andrews böcker oerhört mycket för mig. Jag läste dem om och om igen. Jag minns det såväl. Igår satt jag och skrev över dem till datorn. Och jag förstod den djupare strukturen de talade till mig. Det handlade inte bara om obalansen i vår värld, vad den vite mannen har gjort och den snedvridna bilden vi har på kvinnlighet, det handlade inte bara om berättelser från en indiankvinna, fiktiv eller inte, som jag fann stort värde i att bevara utan kanske främst om det utanförskap jag kände så starkt i min egen familj. Att oavsett hur man stöttade mig och uppmuntrade mig på olika sätt och plan så kände jag alltid starkt att mitt sätt att vara, mitt sätt att tänka, min person, inte var fullt accepterat, inte var sättet man ska vara på. Jag tog illa vid mig men det nådde aldrig mitt hjärta.

Igårkväll var vi iväg och såg Avatar. Så värst hollywood-aktig tyckte jag faktiskt inte att den var. För en gångs skull var det riktigt trovärdigt. Texterna jag fört över tidigare under dagen kändes högst levande. Och återigen upplevde jag det på ett inre plan. Men givetvis även det uppenbara. Hur vill vi att framtiden ska se ut? Vill vi ha en frisk vargstam? Vill vi bevara djurarter och växter? Vill vi ha kvar regnskogar? Vill vi ha ett friskt hav? Om svaret är ja kan vi inte längre tycka i ensamhet utan det är dags att börja agera! På riktigt. Alla bär vi på ansvar och skyldighet. Det har sagts för men kan aldrig bli en utsliten fras, många droppar blir till en stor å.

Fjärilskvinnan

Och så lyfter fjärilen och fladdrar iväg. Med torra vingar. Utan tyngder.

Att plocka upp trådar

Vi bor i ett gammalt trähus, med fyra lägenheter och stor trädgård. Det är högt i tak och bra på alla sätt och vis. Men utanför sovrumsfönstret går vägen. Inte den jättestora men den för ett litet samhälle karaktäristiska huvudleden. Det är fashinerande hur ett par dagar off i skogen gör en än mer mottaglig för ljuden. På ett vis är det härligt ändå, på vardagar börjar pendlingen runt 6-7, den tiden jag går upp och det är härligt att vakna av sig sig och slippa ställa klockan.

Jag har halkat efter med ett par saker. Inga stora saker men tillräckligt för att jag vill balansera upp oron. Det finns skivor jag vill skicka till vänner, meddelanden jag vill svara på etc. Sådant som rör det sociala. Vänner över nätet och i närheten. Jag tror det är det som är den här veckans tema, socialt umgänge - vänskap.

Ni finns alla i mitt hjärta!

Trendigt?

Tillbaka hemma efter ytterligare ett par dagar i skymundan. Promenader i tysta, vita skogar med granar och tallar vackert renande, som riktigt har sköjt genom det inre på bästa tänkbara sätt. Sparkåkande utför backar, mys bland filtar och tekoppar. Umgänge.

Ibland, rätt ofta, får jag känslan av att mitt sätt att leva, mitt sätt att vara, det bohemiska, det häxrelaterade, är en trend bland andra. Det är inne, det är rätt, med stora virkade sjalar, tunikor i lager på lager, flätade läderarmband med berlocker och talismaner, läderväskor och stora tunga vilande på höften. Flätor, blommor och fjädrar i håret. En tarotkortlek i ena handen och rökelse i den andra. Det är så chickt att det inte är klokt. Känslan av att vara på drift, på väg bort, på resande fot - själsligt eller fysiskt, mysticism, hippielivet, kommer på köpet. Eller? Kanske kommer känslan av att vara rätt, vara sund, vara unik, med de ekologiska morötterna eller bönorna, kanske med den egentillverkade lavendeloljan? Kanske kring vintergrillandet en vacker dag?

Eller inte alls så. I vårt samhälle ska vi köpa oss en livsstil, köpa något som slår an en klang inne i oss. Det är märkligt att något som är av så stort värde, något som är så mycket andligare än så kan vattnas ut och bli überytligt. Eller är det kanske jag som är märklig, som fortfarande höjer på ögonbrynen och tycker det är strange.

Ikväll gör jag smoothie på banan och kiwi, äter ananas, lyssnar på en tysk new-age-gudinneskiva och njuter av att bara vara.

Andetag

Jag syr i mig, sprättar upp sömmar - vissa går t.o.m. upp av sig själva, och syr fast med starkare tråd, färggladare tråd. Jag formar lapptäcket så som jag vill ha det.

Mellan varven andas jag. Pulserar ikapp med havet, in och ut, in och ut... Jag landar - och tillåter att släppa fram. Ibland, faktiskt ganska ofta, blir saker och ting inte som planerat, helgen blir inte som planerat. Att saker och ting avbokas i sista sekund börjar kännas vanligt så här långt in på året. Det gör ingenting, ingenting alls. Vi åker tillbaka till Dalarna istället, vi var ändå inte utvilade. Det innebär att den där skogspromenaden som inte blev av kan ske imorgon, vad glad jag blir! Jag tar fram väskan och packar om. Pausar mig ytterligare ett par dagar.

Make love not war

Kanske en av de absolut bästa låtar jag vet. Alla kategorier. Definitivt ett av mitt livs soundtrack. Dansa här med mig.

http://www.youtube.com/watch?v=530Hqoamf3Q&feature=related

Paus

Jag lever, till skillnad mot Haiti. Från botten av mitt hjärta vill jag bidra, vill hjälpa till men det känns motigt, näst intill hopplöst, att sända pengar när hjälpen inte når ända dit som den behöver. Hade jag utbildningen så skulle jag erbjuda mig. Vad gör man? Jag tycker det är svårt.

Jag lever, i en dag fylld av denim, blårandigt, bruna tyllsjalar, färgat läder och fjärilsörhängen. Jag känner mig lagomt sjuttiotalsaktig. För mig handlar kläder nästintill uteslutande om att klä mig i humör. Jag träder in i rollen. Dagens roll vill lapa te ur stora fyrkantiga muggar, känna doften av kaffe och målarfärg, spilla färg på redan fläckiga jeans, lyssna på Patti och suggestivt låta det bytas ut mot äldre toner. Dagens roll vill känna att drömmen klämtar nära, att allt handlar om att kliva fram, räcka upp handen och säga här, här är jag. Dagens roll skrattar, känner vinden av vår, spelar yatzy eller fia med knuff med vänner, tänder blockljus och antecknar slarvigt när kvällen övergår i tidig natt. Är det jag, är det en roll? Jag skiter i det, jag plockar fram färgerna istället och målar mig fram till skrivandet.

Dreamland

Bland människor omgivna av starka ljus, upplysta av sina drömmar och visioner, fyllda av godhet, värme och harmoni rör jag mig, lever mitt liv. Norma Jennings ur Twin Peaks är min arbetsgivare och vi jobbar tillsammans på det sötaste lilla café. Hon helar, hon läker, hon ger ro med sitt stora leende och väna blick. Vi har för vana att hålla varandras händer och småskrattande viska över en kopp te. Nästan alltid tillsammans med Winona Ryder som också arbetar där. En kväll efter stängningdags släckte hon ner caféet, tände ljus och plockade fram en stor björnbärspaj och tre skedar och sedan började hon berätta sin historia. Hur hon tröttnade på Hollywood och filmbranchen, att hon ville leva som en riktig människa. Dagen därpå åkte de ner på inspirationsresa till Karlstad. Köpte ljus på Ikea, tyger och ett nytt golv från Stuvbutiken. Vilade en stund på parkeringen utanför ett litet café i Råtorp, just för att ögonen vilar så lugnt när de är mätta av kanelbullar och får se klarälvens strömmar.

Det sprang en grävling i mörkret. Oupphörligt rörde sig hans korta ben. Han vände huvudet mot mig, såg mig i ögonen och upprepade likt ett mantra: Gräv där du står, gräv där du står.

En kväll var jag kvar för att städa. Norma kom tillbaka och öppnade dörren till ett plingande, räckte över en katt, log och sa att hon förstod att det var min uppgift att ta hand om den. En övergvien, herrelös katt. Stor och tjock och alldeles blank och tät i pälsen. Jag gav den mat och bar omkring den i ett täcke för att den skulle bli varm. Vi satt alldeles stilla, kelade och bekantade oss. Ed var där, han satt tyst i en soffa och tittade på en baseballmatch. Elementet i mitt och Anders sovrum var med. Katten hoppade upp där och började värma sig vid det. Och jag skrek, skrek till Ed av lycka. "Det var ju det jag sa, det är ju det jag alltid har sagt, det är ett kattelement, ett riktigt kattelement. Jag sa ju att en katt skulle tycka om att värma sig där!" Och han log och nickade.

Det fanns en skogsstig som ledde ner till en röd bro. På andra sidan fanns ett falurött litet skjul. Från det smutsiga lilla fönstret spred sig ett gult och varmt sken. Dit brukade jag gå, vrida om den snirkliga nyckeln i låset, öppna den tunga dörren som doftade starkt av trä och träda in över tröskeln. Vid fönstret var ett skrivbord placerat med studieböcker och anteckningar utspridda, i ett hörn stod en öronlappsfåtölj med volanger nertill placerad och intill ett snirkligt runt litet bord med spetsduk och tekopp. Vid motsatt vägg värmde en öppen spis med sprakande brasa. Det var min skrivarstuga och det var där jag satt och skrev om reliabilitet, validitet och generaliserbarhet. Och jag visste precis hur jag skulle knyta ihop det med min intervju och jag gjorde det så enkelt och självklart. Och jag tänkte att jag fick inte vakna förrän jag memorerat alltihop. Och jag stannade kvar, skrev och memorerade. Och jag vaknade gott ur min dröm, låg alldeles stilla och kom ihåg. Och klockan ringde och orden de försvann.

I mina fotspår

I ett rosa skymningsdis med blå fukt i luften gick jag längs en grusig skogsväg. Bland bugande granar och törnesnår. Drömtiden var nära. Jag plockade skogshallon ett par veckor för sent och rispade blodspår i händerna som offer. Jag stod under fågelträdet och lyssnade till sången innan regnet kom.

Och jag bygger upp mitt torn

De är de här samtalen som stör, som rubbar det som byggs upp. Det är inte en ren tillfällighet att de börjar ske på måndag, tidig förmiddag. De varar aldrig länge och syftet är alltid att få inblick. Att inte fråga utan lägga ihop egna spår. Jag vet hur det låter och jag vet hur det funkar. Alldeles för väl.

Det har funnits en tid när det har stressat mig, när det har påverkat mig mer än vad jag borde tillåta. Men så är det inte längre. Det går in, det stannar kvar en stund och sedan försvinner det. Jag börjar få verktyg och jag börjar styra det som jag vill. Jag fällde aldrig upp det där paraplyet idag men jag blev varse det när jag tryckte av samtalet. Det är en framgång. Det kommer bli bra det här, jag känner det inom. Den grå färgburken har mist sin styrka.

Söndag är njutdag

Den här förkylningen vägrar släppa sitt grepp. Det var mig en särdeles envis rackare! Nu har jag haft den en vecka och jag är riktigt förvånad, förvånad att jag fick den och att den är kvar. Ovanligt. Jag tar det lugnt, riktigt lugnt, klär mig varmt, dricker varma drycker och trots att det hjälper bättre i förebyggande syfte intar jag apelsiner, citroner, c-vitaminer, ingefära etc i stora mängder. Jag antar att jag inte kan skynda på utan bara vänta ut tiden.

Brownie med mängder av choklad och kalorier står på tur. Serveras med vaniljyoghurt från igår och krossade pistagenötter. Som det anstår en riktig söndag. En stor kopp te, varma filtarna och teve. Nothing else. Jag ska ta ett bad först, gotta in mig fullkomligt i njutardagen. Fast en fransk film hade inte varit så dumt. Ikväll går dock Hästmannen på svt2, kanske en av de allra vackraste dokumentärerna från Sverige.

Såg nyss att Deva Premal och Miten kommer till Konserthuset i Sthlm 18/5. kanske är det då den där turen till huvudstaden ska bli av. Skön musik och sköna besök på museum, sköna fikastunder utomhus. Det vore så..skönt. Ordförrådet känns mest inklämt mellan bomull och betong haha! Men jag längtar efter en resa upp. Det är inte affärerna som lockar utan dagar just på muséerna. Och i maj är det ju så vackert!

Fruktsallader

Idag är det lördag och då får man äta dessert efter maten. Och det gjorde vi. Fast en sådan här nyttig variant får man visserligen äta varje dag. Om det nu skulle finnas bestämelser om sådant. Såhär lyder ursprungsreceptet:

5-6 apelsiner
½ -1 granatäpple
1 tsk malen kanel
2 msk apelsinblomsvatten/rosenvatten
1 msk råsocker

Filea och blanda apelsiner för sig och granatäppelkärnorna för sig. Se till att det inte beska mellanlagren i granatäpplet följer med, det är beskt (har provat). I skålen med kärnorna rörs även kanel, råsocker och apelsin/rosvatten ner, låt det stå och dra till sig ca 30 min. Sedan blandas det ihop. Färdigt att äta! Vi tog en klick med grekisk yoghurt till, som vi hade blandat med vaniljsocker, smakade precis som den dyra vaniljyoghurten. Otroligt gott! Finns en del sparat till kvällen och soffan också.

Är lite nyfiken på att göra en annan variant med passionsfrukt istället för granatäpple samt lägga till kiwi och utesluta det andra. Eventuellt ananas eller kokosflagor. Tidigare har jag gjort en variant med apelsinfiléer och en lag av stjärnanis, nejlika och kanelstång man kan lägga till saffran men det har ju varit så dyrt i år. En fjärde variant som jag tycker om är filéer på apelsin och blodgrape och strö över råsocker och kanel. Det är ju det här som är det fina, att man kan variera i oändlighet efter tycke och smak...

Ett steg tillbaks kan vara att vandra framåt

Ibland vill vi människor för mycket. Vi blir för fokuserade för att nå ett resultat. Att ta ett steg eller flera tillbaka och slappna av kan vara precis det vi behöver göra. Att möta med nya infallsvinklar. Istället för att tånga sig blodig, som för övrigt är ett riktigt bra uttryck.

Jag var med om det här igår i duschen. Började tänka på min c-uppsats i psykologi på ett helt annat sätt. Började leka och tänkte, tänk om jag skulle göra det såhär istället... Följden blev att många bitar lades till rätta. Ett nytt ämne och det gamla, som jag brinner för, kommer jag skriva en bok om istället. Att plugga och så småningom ta upp uppsatsskrivandet känns helt plötsligt mycket mer inspirerande.

Skatorna utanför bryr sig dock inte om något sånt här, allt kretsar kring den överfyllda soptunnan.

Jag läser i Lantliv mellan varven. Speciellt ett hemmareportage fångade mig. Lärarparet som tog ut en tidigare pension, flyttade tillbaka till mannens hemkommun, byggde ut och byggde till på en sommarstuga, nära vatten, granne med skogen. Det stavas livskvalitet. Jag tänker tillbaks på reportaget om Ulrika Hydman Vallien och henns man i Hus&Hem, på dokumentären om det norska gammelparet på fjället. Allihop fångar de där jag själv vill åt. Men jag vill inte vänta tills jag är 50-6o år. Jag vill göra slag i sak så fort som möjligt. Och det är väl just det, många gånger blir det möjligt först då. Men jag tror samtidigt inte alls på det. Jag tror allt blir vad vi gör det till. Kan hända att man inte kan få hela bilden på en gång men jäklar, om så bara med ett hörn så blir det med tiden, med åren en fullkomlig tavla. Levande och skapande, pulserande av liv, glödande, en bit av livets väv, av Urds väv. Och att som gammal ha det där huset där man vet att det där hörnet, det där bordet/fönstret/väggmålningen, kom till i tider när det var knapert, när enkelheten skapdade enkla och kreativa lösningar, veta att den där soffan, verandan, whatever kom till i tider när det flödadde. Veta att här finns epoker av mitt liv bevarade, betrakta som tavlor. Det måste vara fantastiskt.

Med en sådan bas, med en sådan rekreationsplats och energitankställe skulle jag vara redo att i perioder lätt och ledigt packa väskan, plocka fram vagabondhjärtat och ge mig ut i världen med ett resande zigenarliv hägrande. Varje resa skulle njutas maximalt för jag skulle ändå veta vilket underbart hem som väntade.

Snö, tyska nazizombies, Twin Peaks och hotelldrömmar

Sitter i den varmaste och längsta polotröjan och de högsta raggsockorna. Ute faller snön, igen. Sibirisk vinter skriver tidningarna. Vinter, kort och gott, säger vi. Det är kallt som attan men jag gillar ju ändå det här. Snö, kyla, rimfrost, glimrande snökristaller, varma drycker, myskläder...

Igår såg vi Död snö med ett par vänner. En norsk zombiefilm som faktiskt fungerade riktigt bra för sin genre. Över förväntan! Klart sevärd för den som gillar zombies, fjällnatur och scootrar.

Idag ska jag på allvar ta itu med det som jag behöver göra. Vill göra undan så mycket som möjligt för jag har sådan lust till det egna skrivandet. Jag börjar längta efter en skrivcirkel. En liten grupp att träffa 1/vecka eller varannan, något sådant, skriva och diskutera våra texter, skriva på gemensamma teman etc. Jag var med och startade upp en i min förra hemort för många år sedan och det var grymt utvecklande.

En lärare frågade mig när jag var liten vad jag såg mig själv arbeta som i framtiden. Jag svarade att jag var författare och drev ett hotell i skogen som även var ett katthem och i ett rum satt jag och skrev om dagarna. Efter den senaste veckans orgie i Twin Peaks har de där hotelldrömmarna väckts till liv igen. Jag har en så jäkla bra idé! Men det är väl i princip det enda jag har också gällande hotell. Hallå du/ni med pengar och skills, här är jag. Här.

I kung Bores land

Ute har termometern krupit ner till under -30. Det är spökligt tyst för att vara mitt på dagen och soligt. Frostrosorna andas pulserande på fönsterglasen. I skåpet står oljor och örter som minner om sommaren. I min hand väcks allting till liv.

Att mota monstren och ha dem kvar

Det är omöjligt säger man, att färdas framåt och stå alldeles still, samtidigt. Jag är trotsig och envis, tänkte visst bevisa att det är fullkomligt möjligt. Men så jag slet! Gick nästan ner i spagat. Klöv mig nästan på mitten. Vad försökte jag bevisa? Vad ville jag visa? För vem? Jag vill få upp foten ur den här betongklumpen, fortsätta framåt med bägge benen. Det är liksom skönare så.

I skuggan av en björk

Jag lånar idéer och funderar på att göra en hatt eller två papper och papp. Att smycka och kröna och bära i min världs drottningrike. Där vargen har en speciell plats och vördas med kärlek och respekt.

Jag funderar på om det krävs en utsikt mot skogen, mot fåglar, gran och tall för att jag ska kunna skriva dikter - när jag förbluffat konstaterar att 2009 knappt innebar en enda skriven dikt. Fast å andra sidan har jag skrivit mer noveller än vad jag har gjort de senaste åren.

För 10 år sedan brukade jag sitta på golvet i mitt rum om kvällarna. Jag satt på den mörkblå mattan som hade ett mönster som påminde om en sådan där äkta. Det fanns en mörkblå soffa under fönstret med utsikt över åkrar och skog, kyrkan och allén till den. På ryggstödet låg alltid katten och värmde tassarna på elementet. I sängen vilade ett blått överkast, vävt i olika nyanser och som var en gåva från mamma. Det brukade hänga ner över kanten och jag lutade mig ofta mot den där kanten, när jag fastnade i en tanke jag ville bevara. Med massor av levande ljus i olika lyktor av lera och glas, med och utan mönster, satt jag i det varma skenet. Ibland tyst och ibland med Sisters of Mercy strömmande ur högtalarna men oftast med Enigma eller soundtracket till Twin Peaks. Många gånger satt jag bara och drömde, lät fantasierna flöda och drog upp riktlinjer för så många kreativa projekt och framtidsplaner. Mestadels lekte jag med orden, skrev, skrev och skrev. Skrev min väg till ett eget och unikt språk, skrev drömmen levande, skrev allting möjligt. Där emellan målade jag. Jag gjorde hur mycket mer som helst men de där mattkvällarna, med bivaxljusen brinnande, så var det bara det här världen handlade om, i princip. Det där rummet, det privata kryp-inet innanför, den där övervåningen och badrummet var min såbädd, min flygande matta och jag var beredd på att lägga hela världen för mina fötter. Jag vägrade fastna och jag ämmade flyga iväg.

Jag kom att tänka på den där ena ljuslyktan härom dagen. Undrar fortfarande var den tog vägen. Just den trode jag nog alltid skulle följa med men jag har nog inte sett den sedan de där åren på Trädgårdsgatan. Jag har fått en sådan lust att tända den igen. En enkel keramikskål med hålmönster på sidorna. Målad med transparent vitt i mönster, ristad med sixksackmönster. Köpt på Indiska men kunde lika gärna vara skapad av mina egna händer, i nutid eller långt tillbaka. Det var alltid det som fångade mig.

Min blå frihetsoas var ofta utandningshålet. Mitt sätt att utestänga grälen och den frustration som pyrde under hudarna. Mitt sätt att skapa lugn i ett kaos som aldrig vill erkännas. Jag ensam var åskådaren. Fast det kanske inte är sant, kanske någon mer av oss kände, såg och upplevde samma sak men det är inte relevant och det är inte min iaktagelse. Jag var alltid solitär. 10 år har gått men förvånadsvärt lite har förändrats. På 10 år hinner mycket att ske och det har det också men i grund och botten så är det samma frusna positioner. Min matta har flyttat ut och jag täker ta ut så mycket längre. Något som var vaket blev trött och somnade, sov djupt, den vaknade till, halvslumrade mellan vaket och drömt, snoozade ett tag och sitter nu klarvaken på sängen.

Idag är det tomatsoppa med parmesanflagor till lunch, som jag har väntat! I december levde vi på soppa, kål och sallad och nu är vi tack och lov där igen. Det är möjligt att jag skulle kunna äta soppa 365 eller 366 dagar om året. Det finns få saker som slår en kyld advokadosoppa med heta räkor en riktigt varm sommardag. Och det finns få saker som slår en varm och krämig tomatsoppa med solrosfrön en vinterdag när hela jag skälver av köld.

Och det är den här evinnerliga köld jag inte begriper. Jag är en frusen frostros varje dag, oupphörligt. Värst är låren, fan vad jag fryser. Egentligen vet jag väl vad det beror på.

Januari, Februari och Mars är förknippat med Patti Smith för mig. Egentligen finns det väl ingen dag oavsett månad som inte lämpar sig för att lyssna på Patti. Hon är min stora gudinna, jag får aldrig nog. Men månaderna efter nyår är speciella i musikminnet. Drivor av snö och solsken och åtskilliga bilturer till universitetet. Kvällar med mejl och telefonsamtal. Snart 3 år sedan det blev jag och Anders. Lukten av min handkräm och hans pastarätt. Han skickade skivor med poesi och musik, jag lyssnade på dem om mornarna på bussen, i bilen var det Patti. Vi besökte värmlands museums utställning om helvetet och hånglade i satansrummet bland röd sammet. Första gången jag åkte upp till honom i skogarna lagade han mat till mig medan jag satt i soffan, lyssnade på jazz och läste i Dantes Den gudomliga komedin. Maten var jättegod och bestod av upphettad mjukost fast det visste jag inte då. Vi drack mustiga rödvin, hånglade och bläddrade i Maya Eizin Öijers konstbok. Haha! Det är sååå mycket oss i ett nötskal.

Patti Smith är för mig så mycket mer än poesi och musik, mer än jävlar anamma, mer än hopp, mer än skört och hårt. Det är länkat till min själs innersta. Hennes läsning av Ginsbergs Spell ger angenäma kårar, Piss Factory, 25th floor, Boy Cired Wolf, Summer Cannibals, Frederick... Det är bara för underbart.

Numera dricker jag och hjärtat svartvinbärsjucie ur vinglasen. Under dagarna som har gått har vi i princip enbart tittat på Twin Peaks och spelat yatzy. Kanske inte hela sanningen men men..

Himmel över vargaland

Ute lyser mark och himmel ljummet blålilasyrén. Det är det finaste ljus jag har sett på länge. Jag tänker tankar och sjunger böner över kära Varg i skogen. Den här jakten, den här stress- och hetsjakten, är för mig helt ogripbar. Ser ingen som helst rim och reson. Som om vi aldrig lär av våra misstag. Det är så förbaskat vansinnigt dumt att jag tappar talförmågan.

Tycker precis som Korpsyster, besök Svenska Rovdjursföreningen, ta ditt ansvar.

2/1 2010

Det vibrerar av krispigt vitt, tystnad och kalla solstrålar. Rimfrosten lurar bakom trädmassorna och vid boden förvandlas sakta en brädhög till en vakthund. Jag har en tenta jag behöver skriva på men jag tror det fixar sig, jag tror en promenad runt sjön är vad jag ska göra idag, trots kylan och pulsandet.

Nyårsafton blev inte alls som planerat men ändå riktigt fint. Vi var en nätt skara som satt samlade i vårt vardagsrum långt in på morgontimmarna. Vår käre vän Heart of Yes är hemma någon månad och kom förbi, liksom andra fina själar. En promenad själv till skogen fick jag ändå in.

Himlen är isigt blå, om ett par timmar vackert midnattsblå. Det är ytterligheterna och nyanserna där emellan jag omfamnar.