Det finns många olika sorters blommor och hur gärna man än vill, kan en förgätmigej aldrig bli en pion. En ros är en ros är en ros är en ros.
Och när vi vill se en pion i en smörblomma vad är det vi gör/ser då? Är det verkligen blommans fulla potential eller det vi så mycket hellre vill se. Vi skådar bioduken, den påhittade storyn, bildar oss vår uppfattning, men sällan vi vänder oss om och kollar på ursprunget - projektorn.
Vi är alla ursprunget, vi är alla fulla av idéer, tankar, åsikter, uppfattningar, visioner och drömmar etc. Vi är alla starten och slutet. Vi är alla en del av det oupphörliga. Allting snurrar vidare så varför inte stanna upp och göra det bästa av det. Göra de bättre valen, de sannare valen.
Hur vill Du att 2010 ska se ut, för dig?
Ett riktigt gott nytt år önskas er Alla!!!
onsdag 30 december 2009
tisdag 29 december 2009
Kyla och vila
Julhelgen är över och det närmar sig slutet på året, rejält. För mig har det inte varit så stressigt, jag har valt bort det, när det gäller julstress iaf... De få julklappar jag behövde köpa avklarades innan ruschen slog till ordentligt. Så värst många måsten eller matlagande existerade inte heller. Det var en jättefin jul. På juldagen åkte vi upp till lugnet i Dalarna istället för att åka neråt och gå ut på nattklubbar. Och imorse åkte vi hem. På nyårsafton åker vi ut till vildmarken igen. Till en sommarstuga vid norska gränsen utan rinnande vatten men ute på en ö. Det kommer bli sagolikt. Jag kommer smita in i skogen på natten med skallran.
Snön ligger tjock efter flera dagars intensivt snöande. Minusgraderna letar sig allt längre ner. Jag stormtrivs.
Snön ligger tjock efter flera dagars intensivt snöande. Minusgraderna letar sig allt längre ner. Jag stormtrivs.
tisdag 22 december 2009
En vandringssaga
Hon gick längs vägen. På ryggen bar hon sitt bagage. Det var inte ett stort bagage utan ett litet ett. Packa strandväskan, hade mormor Sol sagt till henne, packa strandväskan, alltså det allra mest nödvändiga du behöver ha med dig. Hon gjorde som hon blev tillsagd, lyssnade till de äldres råd och vishet. Man hade gett henne ett par nycklar med en lurig min. Hon hade frågat var de ledde och fick till svar att hon ställde frågan fel. Vad ska jag ha dem till hade hon frågat på nytt. Hon hade fått samma leende tillbaka och svaret att det skulle hon få veta tids nog.
Du behöver ett par stabila och slitstarka skor sade några. Ska man vandra så länge och så intensivt är det viktigt att man har rätt skor, så att det inte sliter för mycket på fötterna. Några plåster och bra strumpor är också bra att packa ner. Det är ju inte kul om du inte kan vandra vidare. Att vara väl förberedd är a och o, lita på oss. Hon hade funderat på skorådet man gav henne. Hon kom fram till att det var ett klokt råd, sprunget ur erfarenhet och hon valde att lyssna till det.
Ibland tog hon av sig skorna, bar dem i varje hand och gick barfota längs grusvägen. Ibland skar det till ordentligt men hon tyckte om att känna modersjorden under trampdynorna. Hon kände av tillhörigheten på ett helt annat sätt. Fötterna vande sig och dessutom gillade hon när det kittlade till. Förr brukade hon välja skor i rött, rosa och korall, guldiga och glittriga nyanser, hon saknade dem inte, hon visste med säkerhet att de väntade längre fram.
Ibland sjöng hon längs vägen. Hittade på texter allt eftersom och skramlade med något som fick utgöra instrument eller trumma. Hon blev allt kraftfullare i att använda rösten som instrument. Hon fick förnimmelser av sejd i blodsarvet. Ibland valde hon att vandra helt tyst. Hon nickade vänligt mot det hon mötte men yttrade inte ett ord. Den inre monologen tränades i att stängas av. Den första tiden fann hon det vara svårt men allteftersom fick hon färdigheter. En del dagar gick hon inte alls utan låg stilla vid vägrenen och blickade upp i skyn. Andra dagar rusade hon intensivt och bestämt fram.
Redan vid det första steget på vandringen fick hon en följeslagare. Jag följer dig den första biten, sa den, så slipper du gå själv. Det är alltid roligare när man är två. Jag kan hjälpa dig att bära, på så vis spar vi på krafterna. Jag har hört om så mycket som finns längs vägen som leder härifrån, kom vi börjar omedelbart. Det är min vandring sade hon och jag ämnar vandra den själv. Följeslagaren försvann som genom ett trollslag.
Vid ett tillfälle nådde hon ett vägskäl. Det var det första längs vandringen. Där satt det någon invid vägkanten och höll i en tummad karta. Du borde hålla till vänster sa denne någon, det är säkrast. Man vet aldrig vad som lurar till höger. Det vet alla vandrare. Dessutom är min karta utförligare beskriven till vänster än vad den är till höger. Följ mitt råd så blir du inte besviken. Det är min vandring sa hon och jag fattar mina egna beslut. Vägvisaren försvann springande in i fjärran till vänster.
Det kom en tid när man rådde henne att stanna upp, att slå sig ner och komma till ro. Man menade att det var en exemplarisk plats för att fatta ett sådant beslut. Man påpekade hennes ålder och tyckte att hon borde komma till ro. Det är var mans kännedom, sade man, att man inte kan vandra för evigt. Jo, gav hon till svar, hon ämnade fortsätta sin vandring.
Det kom en dag när hon ändrade sin vandring. Men varför, hur och på vilket sätt är alla beslut hon fattade själv.
Du behöver ett par stabila och slitstarka skor sade några. Ska man vandra så länge och så intensivt är det viktigt att man har rätt skor, så att det inte sliter för mycket på fötterna. Några plåster och bra strumpor är också bra att packa ner. Det är ju inte kul om du inte kan vandra vidare. Att vara väl förberedd är a och o, lita på oss. Hon hade funderat på skorådet man gav henne. Hon kom fram till att det var ett klokt råd, sprunget ur erfarenhet och hon valde att lyssna till det.
Ibland tog hon av sig skorna, bar dem i varje hand och gick barfota längs grusvägen. Ibland skar det till ordentligt men hon tyckte om att känna modersjorden under trampdynorna. Hon kände av tillhörigheten på ett helt annat sätt. Fötterna vande sig och dessutom gillade hon när det kittlade till. Förr brukade hon välja skor i rött, rosa och korall, guldiga och glittriga nyanser, hon saknade dem inte, hon visste med säkerhet att de väntade längre fram.
Ibland sjöng hon längs vägen. Hittade på texter allt eftersom och skramlade med något som fick utgöra instrument eller trumma. Hon blev allt kraftfullare i att använda rösten som instrument. Hon fick förnimmelser av sejd i blodsarvet. Ibland valde hon att vandra helt tyst. Hon nickade vänligt mot det hon mötte men yttrade inte ett ord. Den inre monologen tränades i att stängas av. Den första tiden fann hon det vara svårt men allteftersom fick hon färdigheter. En del dagar gick hon inte alls utan låg stilla vid vägrenen och blickade upp i skyn. Andra dagar rusade hon intensivt och bestämt fram.
Redan vid det första steget på vandringen fick hon en följeslagare. Jag följer dig den första biten, sa den, så slipper du gå själv. Det är alltid roligare när man är två. Jag kan hjälpa dig att bära, på så vis spar vi på krafterna. Jag har hört om så mycket som finns längs vägen som leder härifrån, kom vi börjar omedelbart. Det är min vandring sade hon och jag ämnar vandra den själv. Följeslagaren försvann som genom ett trollslag.
Vid ett tillfälle nådde hon ett vägskäl. Det var det första längs vandringen. Där satt det någon invid vägkanten och höll i en tummad karta. Du borde hålla till vänster sa denne någon, det är säkrast. Man vet aldrig vad som lurar till höger. Det vet alla vandrare. Dessutom är min karta utförligare beskriven till vänster än vad den är till höger. Följ mitt råd så blir du inte besviken. Det är min vandring sa hon och jag fattar mina egna beslut. Vägvisaren försvann springande in i fjärran till vänster.
Det kom en tid när man rådde henne att stanna upp, att slå sig ner och komma till ro. Man menade att det var en exemplarisk plats för att fatta ett sådant beslut. Man påpekade hennes ålder och tyckte att hon borde komma till ro. Det är var mans kännedom, sade man, att man inte kan vandra för evigt. Jo, gav hon till svar, hon ämnade fortsätta sin vandring.
Det kom en dag när hon ändrade sin vandring. Men varför, hur och på vilket sätt är alla beslut hon fattade själv.
torsdag 17 december 2009
Bloggtips
Följer sedan en tid tillbaka följande blogg. Tycker det är värt att påminna om den. En riktig häxblogg om man frågar mig.
http://witchofforestgrove.com/
http://witchofforestgrove.com/
onsdag 16 december 2009
Onsdag
Jo, det är sant, snön ligger kvar. Det är kallt ute fast inte så kallt så att rimfrosten kommer fram. Himlen är vackert isblå, de bruna träden är pyntade med vitt, liksom de gröna träden och buskarna. Småstaden som annars ser sådär småstadstråkig ut är nu dekorerad upp till taken med vackert vitt. En och annan fågel letar sig fram, annars alldeles snö- och vintertyst. Jag vet, det är många inlägg jag skriver om snö men jag tröttnar aldrig, blickar ut lika förundrad varje dag. Jag älskar alla de ljusa färgerna som kommer fram nu, allt det krispiga och kalla. Och kvällarna som är så ljusa. Alla lyktor som lyser upp, snön... Det är återigen härligt med promenader och få bli kall om kinderna.
Jag ser till att få mig stunderna vid mina altare. Det ger mig styrka och kraft när jag inte riktigt förmår att hitta det själv. Och det ger mig än mer när jag har det. Om vårt hem är min oas, min borg så är vårt "tempelrum" själva laddningspunkten, ursprungsplatsen och min världs axis mundi. Nja, kanske inte riktigt så men så nära man komma, nästan.
Vi såg en stund på Sommarpratarna igårkväll. Det är inte ofta vi ser på teve men igår hände det. Det var givande att lyssna till deras samtal som hade utgångspunkt i de olika personernas radioprat. Bland annat pratade de om utbrändhet och andlighet. Jag förstår sedan tidigare vad många år jag rört mig i utkanten och jag är även sedan tidigare glad över att jag har min gudinnetro och min häxkonst (liksom övrig konst). Igår fick jag en sådan där härlig påminnelse. Min tro är en värmande sjal när det drar kallt. För mig är det en självklarhet att den finns där men det är det inte för alla.
Det händer mycket nu men det gör det väl kanske alltid egentligen. Men återigen, det känns så mycket mer betydande nu. Och som alltid, när jag närmar mig slutet på året och blickar tillbaka och reflekterar över tarotkortet jag drog inför det stundande året, slår det mig vad väl det stämmer. Förr om åren har jag samlat mina önskningar och drömmar i ett block. Stora som små. Det är kul att titta tillbaka. Det är lätt att glömma bort hur mycket det är som slår in. Nu kommer jag göra annorlunda. Jag ska istället rita ner dem på ett stort papper. Samla dem så klart och tydligt som möjligt. Sedan vet jag inte, om jag ska begrava det eller behålla det. Kanske både och? Det vore kul att plocka fram om ett par år men samtidigt vill jag låta moderjorden ta hand om dem. Det ger sig.
Ja, det är mycket som ger sig och löser sig av sig självt, bara man släpper taget först.
Jag ser till att få mig stunderna vid mina altare. Det ger mig styrka och kraft när jag inte riktigt förmår att hitta det själv. Och det ger mig än mer när jag har det. Om vårt hem är min oas, min borg så är vårt "tempelrum" själva laddningspunkten, ursprungsplatsen och min världs axis mundi. Nja, kanske inte riktigt så men så nära man komma, nästan.
Vi såg en stund på Sommarpratarna igårkväll. Det är inte ofta vi ser på teve men igår hände det. Det var givande att lyssna till deras samtal som hade utgångspunkt i de olika personernas radioprat. Bland annat pratade de om utbrändhet och andlighet. Jag förstår sedan tidigare vad många år jag rört mig i utkanten och jag är även sedan tidigare glad över att jag har min gudinnetro och min häxkonst (liksom övrig konst). Igår fick jag en sådan där härlig påminnelse. Min tro är en värmande sjal när det drar kallt. För mig är det en självklarhet att den finns där men det är det inte för alla.
Det händer mycket nu men det gör det väl kanske alltid egentligen. Men återigen, det känns så mycket mer betydande nu. Och som alltid, när jag närmar mig slutet på året och blickar tillbaka och reflekterar över tarotkortet jag drog inför det stundande året, slår det mig vad väl det stämmer. Förr om åren har jag samlat mina önskningar och drömmar i ett block. Stora som små. Det är kul att titta tillbaka. Det är lätt att glömma bort hur mycket det är som slår in. Nu kommer jag göra annorlunda. Jag ska istället rita ner dem på ett stort papper. Samla dem så klart och tydligt som möjligt. Sedan vet jag inte, om jag ska begrava det eller behålla det. Kanske både och? Det vore kul att plocka fram om ett par år men samtidigt vill jag låta moderjorden ta hand om dem. Det ger sig.
Ja, det är mycket som ger sig och löser sig av sig självt, bara man släpper taget först.
måndag 14 december 2009
Om lite av varje
Äntligen snöar det igen och jag får sjukt härlig julfeeling. Jag tror det kommer ligga kvar, återigen, det känns som det.
Jag har sett så mycket bra film de senaste dagarna. Underbart med biblioteket! Utan inbördes ordning, här kommer filmer som bara måste ses:
* Coco Chanel - Jag ljög, det var helt klart den bästa filmen på länge. Men så är hon även en stor förebild till mig. Man behöver inte gilla mode, den handlar om så mycket mer - om man frågar mig. Dessutom miljön, musiken, stilen...
* La Vie En Rose - Spelar ingen roll att det var ett destruktivt leverne, Edith Piaf inspirerar alltid.
* The Wrestler - Mike Rourke (eller hur han nu stavar) är mästerlig. Ingen annan än han skulle kunna ha gjort rättvisa åt filmen. Så oerhört gripande.
* Det regnar alltid i Provence - Jag vet, jag bara älskar fransk film. Får aldrig nog, ser det typ jämt. Den här var riktigt underhållande. Tydliggör rollerna man har gentemot varandra i olika relationer, främst familjen. Dessutom är den mästerligt berättande om intervjuteknik, såå roligt!Ska man se en fransk film det här året så är det den här.
* Frida - Om Frida Kahlo. Ser om den med jämna mellanrum, senast igår. Min absoluta favorit bland konstnärer. Så grymt passionerad och lidelsefull!
Jag är grymt, grymt - GRYMT - sugen på att införskaffa filmen av Gösta Berglings saga. Ett stycke svensk filmhistoria är vad det är. Selma Lagerlöf är alltid bra och filmaterseringen går verkligen inte av för hackor. Det är kult! Att se den i mellandagarna, med en gigantisk tekopp, nerbäddad i soffan med en filt är precis vad jag känner för.
Och när jag inte ser på film, tänder ljus och myser med hjärtat och tekoppen så läser jag. Just nu läser jag om Carlos Castaneda. Plöjde böckerna i sjuan och får villigt erkänna att jag glömt bort det mesta. Fast nu blir jag påmind om varför jag har glömt bort det. Jag erkänner villigt att jag inte alls tycker de är så bra som ryktet säger. Kanske tar det sig? Jag minns inte men jag hoppas det. Just nu ger de mig absolut ingenting. Däremot är jag åter sugen på Lynn Andrews. Ja, jag vet. Det är inte heller en författarinna med gott rykte men jag älskar hennes böcker. Sanna eller inte - de tilltalar mig.
Vi träffade brorsan till vår käre vän Conny igår. Han berättade en glad nyhet som gjorde oss riktigt varma i själen.
Annars var det stora fikardagen igår, lussedagen. Fikabrunch när vi vaknade sent, tätt följt av det numera traditionsenliga adventsfikat med vänner här hemma hos oss och sedan avslutningsvis hemma hos kära vänner till Anders familj. Sådana dagar inträffar inte alltför ofta, tack och lov men de går inte av för hackor!
I eftermiddag ska jag läsa Dracula med mina elever, samtala om vampyrfilmer och sånt. Ah, vilken härlig dag!
Jag har sett så mycket bra film de senaste dagarna. Underbart med biblioteket! Utan inbördes ordning, här kommer filmer som bara måste ses:
* Coco Chanel - Jag ljög, det var helt klart den bästa filmen på länge. Men så är hon även en stor förebild till mig. Man behöver inte gilla mode, den handlar om så mycket mer - om man frågar mig. Dessutom miljön, musiken, stilen...
* La Vie En Rose - Spelar ingen roll att det var ett destruktivt leverne, Edith Piaf inspirerar alltid.
* The Wrestler - Mike Rourke (eller hur han nu stavar) är mästerlig. Ingen annan än han skulle kunna ha gjort rättvisa åt filmen. Så oerhört gripande.
* Det regnar alltid i Provence - Jag vet, jag bara älskar fransk film. Får aldrig nog, ser det typ jämt. Den här var riktigt underhållande. Tydliggör rollerna man har gentemot varandra i olika relationer, främst familjen. Dessutom är den mästerligt berättande om intervjuteknik, såå roligt!Ska man se en fransk film det här året så är det den här.
* Frida - Om Frida Kahlo. Ser om den med jämna mellanrum, senast igår. Min absoluta favorit bland konstnärer. Så grymt passionerad och lidelsefull!
Jag är grymt, grymt - GRYMT - sugen på att införskaffa filmen av Gösta Berglings saga. Ett stycke svensk filmhistoria är vad det är. Selma Lagerlöf är alltid bra och filmaterseringen går verkligen inte av för hackor. Det är kult! Att se den i mellandagarna, med en gigantisk tekopp, nerbäddad i soffan med en filt är precis vad jag känner för.
Och när jag inte ser på film, tänder ljus och myser med hjärtat och tekoppen så läser jag. Just nu läser jag om Carlos Castaneda. Plöjde böckerna i sjuan och får villigt erkänna att jag glömt bort det mesta. Fast nu blir jag påmind om varför jag har glömt bort det. Jag erkänner villigt att jag inte alls tycker de är så bra som ryktet säger. Kanske tar det sig? Jag minns inte men jag hoppas det. Just nu ger de mig absolut ingenting. Däremot är jag åter sugen på Lynn Andrews. Ja, jag vet. Det är inte heller en författarinna med gott rykte men jag älskar hennes böcker. Sanna eller inte - de tilltalar mig.
Vi träffade brorsan till vår käre vän Conny igår. Han berättade en glad nyhet som gjorde oss riktigt varma i själen.
Annars var det stora fikardagen igår, lussedagen. Fikabrunch när vi vaknade sent, tätt följt av det numera traditionsenliga adventsfikat med vänner här hemma hos oss och sedan avslutningsvis hemma hos kära vänner till Anders familj. Sådana dagar inträffar inte alltför ofta, tack och lov men de går inte av för hackor!
I eftermiddag ska jag läsa Dracula med mina elever, samtala om vampyrfilmer och sånt. Ah, vilken härlig dag!
lördag 12 december 2009
Family Affair
Jag lossade på nätet, gjorde rummet större, för mig. Klorna och demonerna, som fanns där för att dra ner mig, greppade mig aldrig. Jag förberedde mig. Jag drog på mig krigarrustningen. Jag är sköldkvinnan, sköldmön och jag höjde min sköld på rätt sätt. Jag iklädde mig en klänning av tålamod, av lugn och av öppenhet. Jag talade och var närvarande via det fjärde och femte chakrat. Jag känner mig renad, hoppfull. Och jag känner svanens hals resa sig, känner vingarna flaxa upp sig på ryggen. Majestätisk är jag, drottning av mig själv.
I celebrating No More Drama in my life
http://www.youtube.com/watch?v=em328ua_Lo8
http://www.youtube.com/watch?v=znlFu_lemsU
I celebrating No More Drama in my life
http://www.youtube.com/watch?v=em328ua_Lo8
http://www.youtube.com/watch?v=znlFu_lemsU
fredag 11 december 2009
About time
Mina linser har äntligen kommit ja!!!!! Slut på rödklämd näsrot, att promenera med regnstänkta glas + suddiga tår i duschen. Nu kommer jag kunna ligga på sidan i soffan när jag tittar på film och samtidigt kunna se. Jag har haft linser i 16 år, glasögon i 11 år men jag blir aldrig vän med dem.
Jag har nyss upptäckt Melanie Fiona och albumet The Bridge. Vet inte om jag är sen eller före. Bryr mig inte. Bland det bästa jag har hört på riktigt länge är det iaf!!
Jag har nyss upptäckt Melanie Fiona och albumet The Bridge. Vet inte om jag är sen eller före. Bryr mig inte. Bland det bästa jag har hört på riktigt länge är det iaf!!
Morgontankar
Jag tror det är idag jag insåg storheten med Spotify ändå. Jag har klagat, tyckt att halvkasst ljud och mycket reklam inte är sättet jag vill avnjuta musik. Hell no! Men så vaknade jag med ett extremt behov av att lyssna på Alica Keys. Det var inte igår kan man säga. Och genom ett trollslag så var Spotify en enkel lösning. Så nu sitter jag här i gryningsljuset, lyssnar på min gamla favorit och känner ett sug efter att starta dagen.
Alicia Keys... Året var 2002. Jag stod singel, efter två långa förhållanden. Världen låg för mina fötter och jag var redo att upptäcka den. Redo att upptäcka och utforska mig. Jag lyssnade på Alicia Keys och Tweet dygnet runt. Hittade in i r´nbn, in i hip hopen och vidare in i jazzen och bluesen på ett sätt jag inte lyssnat till det tidigare. Och genom just A.K och Tweet fann jag min finska brutta till väninna. Jag tog körkort, åkte buss och tåg härs och tvärs och hade fjärilarna på mina axlar. Jag gjorde tedrickandet till mitt signum, jag gjorde misstag och lärde mig inte alltid av'et. Jag var på fik och nattklubbar nästan mer än hemma. Jag tränade 2ggr/dag och reste till Thailand i slutet av året. 2002 var startskottet på något nytt. Mycket bra men givetvis inte allt. Vi var som sockerstinna barn på julafton.
2009 och mycket har förändrats. i princip allt. Tack och lov! Haha!! Nu är det nästa level som gäller. Fest och dans vill jag alltid ha i mitt liv men på en annan nivå. Nu vill jag att festglamouren ska vara min glädje av att befinna sig på rätt plats i yrkeslivet. Jag VET att jag kommer komma dit även fast jag är för upptissad för att kunna se det nu. Och hey, egentligen, hur viktigt är det att jag ser just här och nu? Finns väl annat jag kan tänka på kan jag tycka. Numera lyssnar jag nästan aldrig på hip hop, det är ytterst lite som tilltalar mig. Men r'nb är kvar. Gamla klassiker från Motown eller nytt med just Alicia Keys är bara för underbart! Att starta dagen med, att lyssna på när jag målar eller skriver, när man lagar mat, främst på helgkvällarna, att ha i lurnarna när man åker buss - framför allt det. Eller som sängkammarmusik, det funkar alltid.
Fjärilarna runt mig blir liksom extra glada då.
Alicia Keys... Året var 2002. Jag stod singel, efter två långa förhållanden. Världen låg för mina fötter och jag var redo att upptäcka den. Redo att upptäcka och utforska mig. Jag lyssnade på Alicia Keys och Tweet dygnet runt. Hittade in i r´nbn, in i hip hopen och vidare in i jazzen och bluesen på ett sätt jag inte lyssnat till det tidigare. Och genom just A.K och Tweet fann jag min finska brutta till väninna. Jag tog körkort, åkte buss och tåg härs och tvärs och hade fjärilarna på mina axlar. Jag gjorde tedrickandet till mitt signum, jag gjorde misstag och lärde mig inte alltid av'et. Jag var på fik och nattklubbar nästan mer än hemma. Jag tränade 2ggr/dag och reste till Thailand i slutet av året. 2002 var startskottet på något nytt. Mycket bra men givetvis inte allt. Vi var som sockerstinna barn på julafton.
2009 och mycket har förändrats. i princip allt. Tack och lov! Haha!! Nu är det nästa level som gäller. Fest och dans vill jag alltid ha i mitt liv men på en annan nivå. Nu vill jag att festglamouren ska vara min glädje av att befinna sig på rätt plats i yrkeslivet. Jag VET att jag kommer komma dit även fast jag är för upptissad för att kunna se det nu. Och hey, egentligen, hur viktigt är det att jag ser just här och nu? Finns väl annat jag kan tänka på kan jag tycka. Numera lyssnar jag nästan aldrig på hip hop, det är ytterst lite som tilltalar mig. Men r'nb är kvar. Gamla klassiker från Motown eller nytt med just Alicia Keys är bara för underbart! Att starta dagen med, att lyssna på när jag målar eller skriver, när man lagar mat, främst på helgkvällarna, att ha i lurnarna när man åker buss - framför allt det. Eller som sängkammarmusik, det funkar alltid.
Fjärilarna runt mig blir liksom extra glada då.
torsdag 10 december 2009
Om socialt ansvar
Jag fastnade framför UR en stund nu på förmiddagen. Två riktigt pedagogiska program för barn om rasismens och nazismens historia. Dock stör det mig något enormt att det ytterligare en gång inte nämns öht att Sverige var första land med ett rasbiologiskt institut. Att hela världens forskare inom rasbiologi reste till Sverige för att "utvecklas". Sverige, Sverige fosterland, ååhh så bra vi var och är. Det är enbart i andra länder såsom Tyskland och Amerika det finns ondska. Up in my ass! Jag blir skogstokig. Det här är en del av vår historia. Vi tvångssteriliserade människor fram till 1975. Om det vi må berätta. (Som för övrigt är titeln på en dokumentär om just det här.) Jag tycker att vi borde prata om det här och visa upp det mer än vad vi gör. Säga, så här gick det till, så här har vi gjort. Det är oförlåtligt men idag vet vi bättre. Vi blir inte ett dugg klokare på att titta på dokumentärer och liknande som fokuserar på allt det ohyggliga som har skett i historien och nutid i andra länder om vi inte heller vänder blicken inåt och sr på oss själva. Hur är det nu man säger - genom sig själv känner man andra... Speciellt stör det mig att två så moderna och riktigt bra program för barn INTE tar upp det.
Vi kan fortsätta. Blicka på psykiatrins historia i stort, inte enbart den världsliga utan även Sveriges. Kanske främst Sveriges. Det finns mer. För ett par år sedan gjorde journalister i Norge en granskning på de ungdomshem som förekom runt 50-talet, både årtionden före och efter. Då det började framkomma vad nu vuxna män och kvinnor fått utstå i sin barndom och ungdom och vilka konsekvenser det hade fört med sig. Norges regering bad om ursäkt och gav skadestånd. I Sverige kom då en liknande granskning till skott, som fokuserade på män. Nyligen gjordes en liknande om kvinnor. Sverige har inte bett om ursäkt. Andra länder har hakat på, kanske var de före, det orrelevant. Det relevanta, de tar sitt ansvar.
Det värsta är inte att allt det här och annat har inträffat. Det värsta är att vi inte pratar om det mer och lyfter fram. Tar ansvar. Bryr oss om. För mig är det ingen skillnad när länder såsom Nordkorea när de styr media. Måhända en häftig liknelse men i grund och botten är det ändå samma sak. Man vill framhäva något i bättre dager än vad det egentligen är.
Så mycket som är förenat med skam och skuld. Så mycket som skedde för att vi inte visste bättre. Vi behöver förstå och lära oss för att inte göra om samma misstag. De sker ju oupphörligen. Det gör man inte genom att visa upp men sedan inte ta diskussionen.
Vi kan fortsätta. Blicka på psykiatrins historia i stort, inte enbart den världsliga utan även Sveriges. Kanske främst Sveriges. Det finns mer. För ett par år sedan gjorde journalister i Norge en granskning på de ungdomshem som förekom runt 50-talet, både årtionden före och efter. Då det började framkomma vad nu vuxna män och kvinnor fått utstå i sin barndom och ungdom och vilka konsekvenser det hade fört med sig. Norges regering bad om ursäkt och gav skadestånd. I Sverige kom då en liknande granskning till skott, som fokuserade på män. Nyligen gjordes en liknande om kvinnor. Sverige har inte bett om ursäkt. Andra länder har hakat på, kanske var de före, det orrelevant. Det relevanta, de tar sitt ansvar.
Det värsta är inte att allt det här och annat har inträffat. Det värsta är att vi inte pratar om det mer och lyfter fram. Tar ansvar. Bryr oss om. För mig är det ingen skillnad när länder såsom Nordkorea när de styr media. Måhända en häftig liknelse men i grund och botten är det ändå samma sak. Man vill framhäva något i bättre dager än vad det egentligen är.
Så mycket som är förenat med skam och skuld. Så mycket som skedde för att vi inte visste bättre. Vi behöver förstå och lära oss för att inte göra om samma misstag. De sker ju oupphörligen. Det gör man inte genom att visa upp men sedan inte ta diskussionen.
onsdag 9 december 2009
När tiden är mogen
Rönnbäret lossade från sitt fäste och trillade till marken. Rullade en bit för att sedan stanna vid en knappt synlig grästuva. Så länge det kunde minnas hade det suttit tätt intill de andra i klasen. Det här var något nytt, något eget.
En räv sprang förbi när natten kom. Här, här skrek rönnbäret och rullade till lite lätt. Jag vill leva. Jag ger mig till dig, lova bara att du sväljer mig hel. Räven betraktade det besynnerliga bäret, lutade huvudet och gjorde sedan som bäret hade sagt.
Bäret rullade ner i rävens strupe, ner i mörkret och fukten. Förutom hjärtslagens pulserande var det alldeles tyst. På nära håll kunde det se vad räven hade ätit. Och det var som om moset trängde innanför skalet. Allt det räven visste kände nu rönnbäret till. Bilder spelades upp, flimrade till mellan saften och köttet.
Så småningom lämnade bäret rävens mage. Återsåg solljuset. Det var svårt att rulla från kletet och klägget men rönnbäret lyckades. Det rullade fram över gruskorn och jordkorn, över sandkorn och småsten och sedan ner i vattnet. Sjönk under ytan, ner i kristallvattnet. Livet här var alldeles annorlunda, som en annorlunda verklighet. En fisk simmade förbi. Här, här skrek bäret återigen. Ät mig! Fisken simmade fram och slukade bäret i ett nafs. Bäret rullade från sida till sida i fiskmagen. Sög åt sig all ny kunskap som fisken bar på.
Vistelsen i magen tycktes oändlig när hjärtslagen i fisken förändrades. De ökade för att plötsligt tystna. Det smekande ljudet av vatten längs utsidan hördes inte längre. Plötsligt glimrade det till av silver. En kniv som sprättade upp och en hand som plockade ur. Tillsammans med fiskrens och annat maginnehåll slängdes rönnbäret iväg.
Platsen verkade bekant tyckte rönnbäret. En känsla av att ha varit här förut. Det blickade upp. Där stod moderträdet.
En räv sprang förbi när natten kom. Här, här skrek rönnbäret och rullade till lite lätt. Jag vill leva. Jag ger mig till dig, lova bara att du sväljer mig hel. Räven betraktade det besynnerliga bäret, lutade huvudet och gjorde sedan som bäret hade sagt.
Bäret rullade ner i rävens strupe, ner i mörkret och fukten. Förutom hjärtslagens pulserande var det alldeles tyst. På nära håll kunde det se vad räven hade ätit. Och det var som om moset trängde innanför skalet. Allt det räven visste kände nu rönnbäret till. Bilder spelades upp, flimrade till mellan saften och köttet.
Så småningom lämnade bäret rävens mage. Återsåg solljuset. Det var svårt att rulla från kletet och klägget men rönnbäret lyckades. Det rullade fram över gruskorn och jordkorn, över sandkorn och småsten och sedan ner i vattnet. Sjönk under ytan, ner i kristallvattnet. Livet här var alldeles annorlunda, som en annorlunda verklighet. En fisk simmade förbi. Här, här skrek bäret återigen. Ät mig! Fisken simmade fram och slukade bäret i ett nafs. Bäret rullade från sida till sida i fiskmagen. Sög åt sig all ny kunskap som fisken bar på.
Vistelsen i magen tycktes oändlig när hjärtslagen i fisken förändrades. De ökade för att plötsligt tystna. Det smekande ljudet av vatten längs utsidan hördes inte längre. Plötsligt glimrade det till av silver. En kniv som sprättade upp och en hand som plockade ur. Tillsammans med fiskrens och annat maginnehåll slängdes rönnbäret iväg.
Platsen verkade bekant tyckte rönnbäret. En känsla av att ha varit här förut. Det blickade upp. Där stod moderträdet.
tisdag 8 december 2009
Julbjörk del II
Man kan väl säga som så här, att trädeländet åter befinner sig utomhus. Ska man plocka in något så stort gör man visst bäst i att plocka in det i pannrummet om våren.
Julbjörk
Så, äntligen! Nu ligger det äntligen här på hallmattan och vilar, trädet det enorma, som har fått åkt släpkärra hit från Dalarna. Hjärtat är van vid att en promenad i skogen med mig, som för övrigt sker väldigt ofta, resulterar i att små fynd ska med hem. Jag tror han egentligen skulle vilja utfärda pinn- och stenförbud men jag låtsas vara anarkistisk ovetande om den saken.
Själv blev jag överlycklig när jag sist var i Dalaskogen och hittade den här enorma björkgrenen som snarare representerar ett helt träd. Det var helt perfekt, ett sådant jag velat ha sedan länge. Jag kånkade det på axlarna till huset, vilket resulterade i ett par dagars extra nackont men det var det värt. Hjärtat hade varit hemma och jobbat över dagen och det var med lätt förvirrad blick som han steg ur bilen den där fredagen. Han skrattade, vägrade tro att jag menade allvar. Och det var med sammanpressade läppar som han senare masserade mina axlar med liniment. Man kan säga som så att han inte alls delade min förtjusning.
I svärföräldrarnas garage har det fått bo sedan dess. Varit på tork till svärfars förtret och svärmors skratt. Imorse åkte hon släpkärra hem i regnet. Hjärtat var uppjagad, som vanligt över detta träd, menade att jag inte alls skulle få in det genom dörren, att det är på tok för stort och att jag får städa själv. Givetvis, det är mitt projekt och jag vill vara öm mot henne. Nu ligger hon på hallmattan och torkar återigen. Sedan ska hon täcka vardagsrumsväggen i en fin zinkhink. Dekoreras efter årstid.
Fast jag behöver nog ett par stora och tunga stenar för att stötta upp henne....
Själv blev jag överlycklig när jag sist var i Dalaskogen och hittade den här enorma björkgrenen som snarare representerar ett helt träd. Det var helt perfekt, ett sådant jag velat ha sedan länge. Jag kånkade det på axlarna till huset, vilket resulterade i ett par dagars extra nackont men det var det värt. Hjärtat hade varit hemma och jobbat över dagen och det var med lätt förvirrad blick som han steg ur bilen den där fredagen. Han skrattade, vägrade tro att jag menade allvar. Och det var med sammanpressade läppar som han senare masserade mina axlar med liniment. Man kan säga som så att han inte alls delade min förtjusning.
I svärföräldrarnas garage har det fått bo sedan dess. Varit på tork till svärfars förtret och svärmors skratt. Imorse åkte hon släpkärra hem i regnet. Hjärtat var uppjagad, som vanligt över detta träd, menade att jag inte alls skulle få in det genom dörren, att det är på tok för stort och att jag får städa själv. Givetvis, det är mitt projekt och jag vill vara öm mot henne. Nu ligger hon på hallmattan och torkar återigen. Sedan ska hon täcka vardagsrumsväggen i en fin zinkhink. Dekoreras efter årstid.
Fast jag behöver nog ett par stora och tunga stenar för att stötta upp henne....
måndag 7 december 2009
Att utvecklas
All snö är borta och det är återige bara tråkväder. Min dröm om en vit jul känns långt borta. Fast ändå, att bo i norra i Värmland är ju inte direkt samma sak som att bo vid Vänern. Där det i princip krävs att den fryser till för att snön ska kunna lägga sig. Hur är det nu det lyder, det där jag försöker praktisera? Ja, just det! Det viktigaste först, en sak i taget...
Det viktigaste först, en sak i taget. Det är ofta, märker jag, som det som är viktigast inte hänger samman med det som jag skulle vilja. Oho, säger jag det, nämen vilken insikt! Jo men så är det, insikten har kommit först nu. Och det är svårt att lära sig praktisera det känner jag. Min ork räcker inte till, jag får portionera ut. Och ut kan det inte komma lika mycket som jag vill. Därför spiller jag ut ännu mer genom att nära konflikten. Att lära sig acceptera.... Att ha tålamod.... Det är många lärdomar som ska befästa sig i mig.
Jag tror mig förstå, först nu, storheten i tydlighet. Tydlighet. Det blir dagens tema.
Det viktigaste först, en sak i taget. Det är ofta, märker jag, som det som är viktigast inte hänger samman med det som jag skulle vilja. Oho, säger jag det, nämen vilken insikt! Jo men så är det, insikten har kommit först nu. Och det är svårt att lära sig praktisera det känner jag. Min ork räcker inte till, jag får portionera ut. Och ut kan det inte komma lika mycket som jag vill. Därför spiller jag ut ännu mer genom att nära konflikten. Att lära sig acceptera.... Att ha tålamod.... Det är många lärdomar som ska befästa sig i mig.
Jag tror mig förstå, först nu, storheten i tydlighet. Tydlighet. Det blir dagens tema.
fredag 4 december 2009
Titta, det snöar!
Tittade ut genom fönstret när jag vaknade och fick till min stora förtjusning se att de snöade. Och det gör det fortfarande, om än något långsammare. Åh så roligt!!!! Och sannolikheten att det ligger kvar beräknar jag som goda efter alla kylslagna dagar. Kanske.
Förmiddagsfika för att fika. Nu när Skade äntligen skidat neråt i landet.
Förmiddagsfika för att fika. Nu när Skade äntligen skidat neråt i landet.
torsdag 3 december 2009
Heart of yes
En gemensam vän till mig och A är ute i världen. Han vandrade i väg i början av hösten dragandes sin kärra. Han skulle lifta när han kunde. Hur länge han skulle bli borta fick framtiden utvisa. Han har hunnit med mycket på de här månaderna. Nu befinner han sig i Paris efter att ha bott i strandvilla i Tunisien ett par månader.
Det är en tid sedan vi kunde ha våra härliga samtal öga mot öga. Beta av filosofi, politik, litteratur, musik, hälsa och andlighet timmar i sträck. Alltid med många skratt och oftast med gitarr. Att umgås med Conny är alltid något extra. Vi pratade om det igårkväll över vår Bortsj, fasen vilken Connyabstinens vi båda har!!
Conny bloggar när han kommer åt på Heart of yes. Länk finns i min högerspalt. Klicka över er dit om ni inte har besökt sidan än. Lär känna en sann filosof.
Det är en tid sedan vi kunde ha våra härliga samtal öga mot öga. Beta av filosofi, politik, litteratur, musik, hälsa och andlighet timmar i sträck. Alltid med många skratt och oftast med gitarr. Att umgås med Conny är alltid något extra. Vi pratade om det igårkväll över vår Bortsj, fasen vilken Connyabstinens vi båda har!!
Conny bloggar när han kommer åt på Heart of yes. Länk finns i min högerspalt. Klicka över er dit om ni inte har besökt sidan än. Lär känna en sann filosof.
onsdag 2 december 2009
Med skogen som centrum
Utanför är andra december krispigt vit av rimfrost. En ensam skata hoppar runt i ett träd som bara skator kan. Jag var uppe före tuppen. Lyssnade till Enigma och tände ljus innan jag vandrade ut i kallmörkret och startade dagen.
Bakom höghusen syns storskogen. Det är så mycket värmländsk småort som det bara går. Och jag gillar det. Periodvis längtar jag mig iväg på resor till storstäder, kulturutbudet som finns där men inte här - alla museum. Men jag gillar att befinna mig där jag är. Jag gillar att de egna tankarna får utrymme. Att jag får andrum och att min personliga zon omfattar flera meter. Jag gillar att bli igenkänd på Ica och där kassörskan kan lämna kassan för att komma och hjälpa mig sprätta upp en tidningshög. Jag gillar starkt att vara omringad av vargrevir. Jag tycker om tanken att veta att jag bor nära ett riktigt kokande kulturcentrum. Döda och levande, konstnärer av olika slag. Marken osar kultur. Ett av Europas främsta museum för modern konst ligger bland kohagar och lera. Landsbygden kan med.
Mitt liv är kantat av överilade och snabba beslut. Så många viktiga val jag har gjort utan att riktigt tänka efter utan istället handlat i stress och panik. Eller mer utifrån inbillat förnuft än äkta känsla. Men valet att flytta från södra Värmland, Vänern och närheten till staden och vänner och istället flytta upp till norra delen, utmarken och skogen, var verkligen genuint äkta och i samklang med hjärtats puls.
Bakom höghusen syns storskogen. Det är så mycket värmländsk småort som det bara går. Och jag gillar det. Periodvis längtar jag mig iväg på resor till storstäder, kulturutbudet som finns där men inte här - alla museum. Men jag gillar att befinna mig där jag är. Jag gillar att de egna tankarna får utrymme. Att jag får andrum och att min personliga zon omfattar flera meter. Jag gillar att bli igenkänd på Ica och där kassörskan kan lämna kassan för att komma och hjälpa mig sprätta upp en tidningshög. Jag gillar starkt att vara omringad av vargrevir. Jag tycker om tanken att veta att jag bor nära ett riktigt kokande kulturcentrum. Döda och levande, konstnärer av olika slag. Marken osar kultur. Ett av Europas främsta museum för modern konst ligger bland kohagar och lera. Landsbygden kan med.
Mitt liv är kantat av överilade och snabba beslut. Så många viktiga val jag har gjort utan att riktigt tänka efter utan istället handlat i stress och panik. Eller mer utifrån inbillat förnuft än äkta känsla. Men valet att flytta från södra Värmland, Vänern och närheten till staden och vänner och istället flytta upp till norra delen, utmarken och skogen, var verkligen genuint äkta och i samklang med hjärtats puls.
tisdag 1 december 2009
Rikedom
Igårkväll reste sig kundalinilejonet med ett riktigt kattvrål ur djupet av min rygg. Ormen drogs uppåt genom ryggen och nacken. Bokstavligen. Med dans som verktyg till trans och min helt fantastiska skallra händer det storartade saker. Omöjligt att förklara för en oinvigd. Jag känner mig påfylld med energi. Känner att jag bemästrar. Det bådar gott.
Idag kommer nya Lantliv. Som jag har väntat! Älskar att krypa upp i favoritfåtöljen med en kopp te och den där tidningen. Inredning är ett stort intresse hos mig. Ikväll ska jag och hjärtat ha spelkväll. Antar att det blir nya favoriten Mastermind. Imorgon ska vi äntligen göra Borstj, den ryska rödbetssoppan. Livet känns just så glimrande som solljuset utanför.
Idag kommer nya Lantliv. Som jag har väntat! Älskar att krypa upp i favoritfåtöljen med en kopp te och den där tidningen. Inredning är ett stort intresse hos mig. Ikväll ska jag och hjärtat ha spelkväll. Antar att det blir nya favoriten Mastermind. Imorgon ska vi äntligen göra Borstj, den ryska rödbetssoppan. Livet känns just så glimrande som solljuset utanför.