Så länge jag kan minnas - och längre tillbaka,
har vattnet alltid varit mitt element.
Första gången jag fick bada utomhus gick jag ivrigt och målmedvetet
tills hinken och spaden flöt på vattenytan.
Rasen blev jag när jag hämtades upp: sparkade med benen,
flaxade med armarna. Skrek. Så till den milda grad.
Att det bara var att släppa ner mig igen.
Och så såg min barndom och ungdomsår ut.
I vattnet.
Varje vecka i badhuset. Vid minst ett tillfälle.
Lärde mig simma tidigt.
Var i stora bassängen.
Kände all personal men ville märkligt nog inte tävlingssimma
som de återkommande frågade.
Badade i badkaret.
Badade, badade, badade.
Året runt.
Pappa var inte så glad över räkningarna,
insisterade i att duscha istället
- men blev nog lika gråhårig över de räkningarna.
Visst, jag badade varmt och länge - liksom duschade
men de bästa baden var iskalla.
I kallvattnet sjönk jag ner. Blundade.
Och förflyttade mig till sommaren.
Plockade fram varje bad som påverkat mig.
Mindes dem, hur det var att bada i majvatten, junivatten,
högsommarvatten och höstvatten.
Insjöar, mörka tjärnvatten, åar - och Vänern.
Alltid Vänern.
Alltid.
Under första utomlandsresan var jag den enda som badade i den iskalla poolen.
Det bekom mig inte.
Jag begrep inte hur det kunde avskräcka.
Med min energi badade man sig varm.
Punkt på det liksom.
Sedan badade jag i havet.
Jag badade och badade tills jag hade ett blont hårsvall som var grönt.
Inte direkt unikt men jäkligt mycket mig.
Mamma sade tidigt att jag hade varit en delfin i ett tidigare liv.
Om somrarna i alla dessa båtar på Vänern,
vaknade jag och badade i nattlinnet.
Åt möjligtvis frukosten dyblöt på en klippa
men troligtvis från vattnet.
Låg i under dagen, eftermiddagen
och gick upp först efter det att jag ätit alla måltider badandes.
Sedan slocknande jag och dagen efter började det om igen.
Behöver jag ens nämna att jag lekte sjöjungfru?
Jag var alltid den som skulle vara längst ut,
mest under vattenytan och i längst.
Jag framkallade migrän hos släktingar som följde med till stranden,
andra åkte hem.
Jag krävde total uppmärksamhet - för att inte ta tillfällena i akt.
All annan stans var jag lätthanterlig,
förutom på stranden.
I högstadiet kontaktade pappa varje dykcenter som fanns.
Fick hem broschyrer för mig att bläddra i.
Det var bara att jag bestämde mig för när så skulle han betala.
Men ingen annan ville lika mycket - eller hade råd,
och det var för pinsamt att börja själv så det blev aldrig av.
Jag fortsatte badandet på egen hand.
Fick av dåvarande pojkvän med kompisar namnet Orca.
Jag drömde om ett liv under ytan.
Om blå nyanser och tång.
Inredde mitt rum med stranden som utgångspunkt.
Samlade stenar, snäckor, sand, drivved och pinnar etc. -
i mängder. Mängder. M.Ä.N.G.D.E.R.
Har kvar.
När jag var ledsen, nedstämd, deprimerad,
och så ledsen och förvirrad man bara kan bli -
badade jag.
När jag var sprudlande glad.
Badade jag.
När jag behövde tänka, komma fram till ett beslut,
hoppade jag i badet, duschen.
I gymnasiet fick jag efter en incident
det övre badrummet officiellt till mitt.
Inrett helt efter mina behov och önskemål.
Ett fenomenalt vackert kakel, golvvärme,
handdukstorkare - och ett badkar med lejonfötter.
En spridare med massageeffekt och det där.
Jag fullkomligt älskade de där ynka kvadratmeterna.
Med ett fönster brevid badkaret kunde jag bada ensamma sommarkvällar,
ätandes körsbär och dricka rosévin långt innan jag hade åldern inne,
men med en pojkvän som hade..
Bada med öppet fönster iskalla och gnisterklara vinterkvällar.
Jag badade fram magiska namn,
iniationsriter, meditationer till Enigma,
jag badade ta mig fan fram allt.
Och det fortsatte jag med
men det följer i nästa inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar