Huskur för mjuka sommarfötter

 

 

 

 

Huskur för sommarfötter:

 

 

Följande kur är fenomenal för att bli kvitt förhårdnader

och istället få mjuka fötter.

 

 

Gör ordning ett fotbad med varmt vatten.

Blanda i två teskedar med bakpulver

och ett par droppar med lavendelolja.

 

 

Efter ett långt bad skrubba fötterna med

en blandning av följande:

Tre delar bakpulver, en del vatten och en del brunt socker.

Jag smörjer först in blandningen och låter den sitta ett par minuter.

 

 

Skölj sedan fötterna och smörj in dem med en välgörande fotkräm.

Helst en naturlig sådan som inte rubbar fötternas egen balans

med en massa konstiga ingredienser och ämnen...

Sätt på plastpåsar runt fötterna

eller låt dem vila i en varm handduk ett par minuter.

 

 

Klart!

 

 

*

 

 

 

A room with a view

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Där vatten och skog möts

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pics via Shantichild

 

Och jag sänkte mig i vatten II

 

 

 

 

 

 

 

Ja, jag fortsatte bada. Fortsatte inreda rum och hem till stränder.

Fortsatte drömma strandliv. Fortsatte resorna till vatten.

Som en självklarhet.

Nämnde jag att jag är född i fiskarnas tecken?

Fortsatte att få insikter, viktiga insikter, vid vattendrag - oavsett storlek.

Fortsatte att offra viktiga, betydande, magiska smycken i vatten

om än många gånger högst ofrivilligt.

 

 

Så kom ett vanligt Vänerbad.

Ute till sjöss i ett par dagar.

Tillbringandes en dag för mig själv på klippor jag känner så väl.

Jag minns den stekande brännande värmen.

Jag minns de evighetslånga baden i den sanslöst varma vattnet.

Jag minns allt.

Jag minns hur allt var som vanligt innan just det här badet.

Hur jag planerade att lifta hem med någon båt och gå ut på kvällen,

hur jag längtade uteservering, guldpulver, höga klackar

och allt, allt det där som hörde till.

Men så tog jag badet.

Och gick upp med övertygelsen att ta dykcertifikat.

På momangen.

Out of the blue men ändå inte alls, som sagt.

Jag ringde ingen kompis, jag ringde 118 118

och sedan ringde jag dykcenret och bokade in mig

på grundkurs med start samma vecka.

Och förändrade mitt liv fullkomligt.

 

 

Jag var fast från första stund.

Trots usel utsedd dykpartner men bra grupp och med en känsla att allt gick för fort.

Men det gick bra, tills vi skulle träna på att ta av masken.

En enkel övning men som fullkomligt misslyckades gång på gång.

Så jag fick gå undan i poolen och öva med en egen dyklärare.

Vilket stressade mig än mer.

Vi kom att prata om annat.

Om hans resa in i dykningen.

Vad som sporrade honom, mig.

Om min stress.

Oj, jaha, den visade sig vara hög.

Så jag fick göra avslappningsövningar på bottnen,

meditera.

Fann lugnet.

På hemvägen åkte jag förbi new age affären.

Köpte en skiva med tibetansk musik, rökelse och rökelsekar.

Ställde om mitt liv så pass mycket jag då förmådde.

Övningen?

Den gjorde vi ingenting åt där och då.

Äh, det löser sig tids nog sa instruktören.

 

 

Och av en tillfällighet gjorde det det på första utomhusdyket.

Vid en klippvägg på västkusten.

Jag dök hela dyket utan remmen fast om huvudet.

Tömde masken som en naturlighet när det behövdes,

utan en tanke på att jag bara någon vecka tidigare haft asstora problem med just den grejen.

Efter dyket var instruktören grymt imponerad.

Vi high fivade. Gruppen applåderade.

Sedan bytte vi nummer.

Jag skulle komma ner på jullovet till instruktören och hans flickvän

med några andra i gruppen.

Det blev aldrig av.

 

 

Tanken var att gå färdigt utbildningen.

Under tiden spara undan pengar.

Ta fortsättningskurser med dykandet och bli instruktör.

Flytta utomlands.

Leva strandliv och skriva på fritiden.

Fett betalt!!!

Gubbarna på det återkommande sommarjobbet

tyckte på allvar att jag skulle bli undervattenssvetsare.

Jojo...

 

 

Och tiden gick.

Utan att så mycket av det där blev av.

Så klart.

Med jämna och ojämna mellanrum har dykandet ploppat upp,

eller rättare sagt böckerna, masken. Drömmarna. Samtalen.

Utan att riktigt på allvar sätta sig.

 

***

Resan inåt däremot, och livsförändringen,

den inföll - med dykcertet som klar startpunkt.

Liksom alla de här baden - och sätten jag använder dem på, till.

Passionen till vatten är mitt livs kärlekshistoria.

***

 

 

Tills igår.

En dag för mig själv vid klippan vid badviken.

Jag. Klippblocket. Träden. Sothönan.

Den lätta vinden. De få vågorna.

Den stekande, brännande värmen.

De evighetslånga varma baden,

i sjön som vanligtvis är mycket kallare än andra sjöar.

Jag tänkte att det kanske är läge att börja läsa franska.

Jag tänkte en massa.

Och sedan fick jag besök av två korpar.

Och sedan fick jag besök av en man och hans dotter.

De skulle snorkla, slog sig ner hos mig.

Vi började prata snorkling och dyk.

De visade kort.

Snorklade.

Visade kort.

Pratade dyk. Dyk. Dyk...

 

 

Och jag kan känna sjöråblodet kalla återigen på det specifika sätt

som det talte då.

Det svallar ofta men inte just så.

Något vaknade till som legat gömt i dyn.

Han visade mig, mannen,

plockade fram något han grävde fram därute igår,

som legat dolt en längre tid på bottnen.

Det var jag. Min undervattenshud.

Det var en stor korp och en mindre,

men de behövde skifta till människohamn för att jag skulle förstå.

Det talte resten av samtalet om.

 

 

Och nej, just dykinstruktör är väl kanske inte det som pockar

men att ta vid, utvecklas, ta upp, expandera.

Bli erfaren.

Samla dyk.

Simhuden mellan fingrarna är åter där.

På plats kring själshjärtat.

 

 

Och det jag söker,

fortsättningen på min inre resa,

det kommer jag få svar på under ytan.

I mörkervattnen fortsätter det.

Jag får svaren för att fortsätta,

vet hur att ställa kompassen.

Vem att kontakta, att ställa det jag ställer till.

Mitt hem är inte längre en strand.

Men mitt altare är. Mitt altare är.

 

*

 

 

 

 

Pics via Shantichild

Och i vattnet sänkte jag mig.

 

 

 

 

 

 

Så länge jag kan minnas - och längre tillbaka,

har vattnet alltid varit mitt element.

Första gången jag fick bada utomhus gick jag ivrigt och målmedvetet

 tills hinken och spaden flöt på vattenytan.

Rasen blev jag när jag hämtades upp: sparkade med benen,

flaxade med armarna. Skrek. Så till den milda grad.

Att det bara var att släppa ner mig igen.

 

 

Och så såg min barndom och ungdomsår ut.

I vattnet.

Varje vecka i badhuset. Vid minst ett tillfälle.

Lärde mig simma tidigt.

Var i stora bassängen.

Kände all personal men ville märkligt nog inte tävlingssimma

som de återkommande frågade.

 

 

Badade i badkaret.

Badade, badade, badade.

Året runt.

Pappa var inte så glad över räkningarna,

insisterade i att duscha istället

 - men blev nog lika gråhårig över de räkningarna.

Visst, jag badade varmt och länge - liksom duschade

men de bästa baden var iskalla.

I kallvattnet sjönk jag ner. Blundade.

Och förflyttade mig till sommaren.

Plockade fram varje bad som påverkat mig.

Mindes dem, hur det var att bada i majvatten, junivatten,

högsommarvatten och höstvatten.

Insjöar, mörka tjärnvatten, åar - och Vänern.

Alltid Vänern.

Alltid.

 

 

Under första utomlandsresan var jag den enda som badade i den iskalla poolen.

Det bekom mig inte.

Jag begrep inte hur det kunde avskräcka.

Med min energi badade man sig varm.

Punkt på det liksom.

Sedan badade jag i havet.

Jag badade och badade tills jag hade ett blont hårsvall som var grönt.

Inte direkt unikt men jäkligt mycket mig.

Mamma sade tidigt att jag hade varit en delfin i ett tidigare liv.

 

 

Om somrarna i alla dessa båtar på Vänern,

vaknade jag och badade i nattlinnet.

Åt möjligtvis frukosten dyblöt på en klippa

men troligtvis från vattnet.

Låg i under dagen, eftermiddagen

och gick upp först efter det att jag ätit alla måltider badandes.

Sedan slocknande jag och dagen efter började det om igen.

Behöver jag ens nämna att jag lekte sjöjungfru?

 

 

Jag var alltid den som skulle vara längst ut,

mest under vattenytan och i längst.

Jag framkallade migrän hos släktingar som följde med till stranden,

andra åkte hem.

Jag krävde total uppmärksamhet - för att inte ta tillfällena i akt.

All annan stans var jag lätthanterlig,

förutom på stranden.

 

I högstadiet kontaktade pappa varje dykcenter som fanns.

Fick hem broschyrer för mig att bläddra i.

Det var bara att jag bestämde mig för när så skulle han betala.

Men ingen annan ville lika mycket - eller hade råd,

och det var för pinsamt att börja själv så det blev aldrig av.

Jag fortsatte badandet på egen hand.

Fick av dåvarande pojkvän med kompisar namnet Orca.

 

 

Jag drömde om ett liv under ytan.

Om blå nyanser och tång.

Inredde mitt rum med stranden som utgångspunkt.

Samlade stenar, snäckor, sand, drivved och pinnar etc. -

i mängder. Mängder. M.Ä.N.G.D.E.R.

Har kvar.

 

 

När jag var ledsen, nedstämd, deprimerad,

och så ledsen och förvirrad man bara kan bli -

badade jag.

När jag var sprudlande glad.

Badade jag.

När jag behövde tänka, komma fram till ett beslut,

hoppade jag i badet, duschen.

 

I gymnasiet fick jag efter en incident

det övre badrummet officiellt till mitt.

Inrett helt efter mina behov och önskemål.

Ett fenomenalt vackert kakel, golvvärme,

handdukstorkare - och ett badkar med lejonfötter.

En spridare med massageeffekt och det där.

Jag fullkomligt älskade de där ynka kvadratmeterna.

Med ett fönster brevid badkaret kunde jag bada ensamma sommarkvällar,

ätandes körsbär och dricka rosévin långt innan jag hade åldern inne,

men med en pojkvän som hade..

Bada  med öppet fönster iskalla och gnisterklara vinterkvällar.

 

 

Jag badade fram magiska namn,

iniationsriter, meditationer till Enigma,

jag badade ta mig fan fram allt.

 

 

Och det fortsatte jag med

men det följer i nästa inlägg.

 

 

 

Att bada fram sitt skimmer

 

 

 

 

 

Jag vet ärligt talat inte vad det är för datum.

Knappt ens vilken tid.

De senaste dagarna har levt sitt eget liv, sin egen tid.

Enbart styrd av behov såsom äta, sova...

Det var välbehövligt.

 

 

Några dygn vid älskade Vänern.

Med klippor, rullande vågor och stilla vatten.

Änder, aborrar, skarvar, fiskmåsar -

och alla andra djur som hör till.

 

 

Med bad, bad och åter bad.

Kvällsdopp, middagsbad och förmiddagsbad.

Sim i varma vattenmassor,

masserandes min själ,

smekandes min kropp.

 

 

Med gott sällskap blir dagarna och kvällarna långa.

Maten god och drycken len.

Kvalitetstid.

Spontanbesök hos vänner,

åk längs småvägar,

sommarfika och glass.

Och blogginlägg som inte riktigt blir som planerade,

men hey det är högsommar och andra världar än nuet,

är inte så intressanta.

Det fick bli som det blev med den biten och jorden snurrar vidare.

 

 

Dricka lite te och tvätta undan.

Laga mat på vad som finns.

Krama ur den sista droppe mys ur den här veckan en kväll till.

Jag sätter punkt där.

 

*

 

 

 

 

 

 

mer gypsybilder

När värmen vibrerar fast med mörkret bakom hörnet, är det dags att ta fram det i solljuset.

 

 

 

 

 

 

 

Vädret är fantastiskt!

 

 

Högsommar när den är som bäst.

Markiserna har hängt nere dygnet runt sedan i våras

därmed är lägenheten inte lika varm som tidigare somrar

men ändå, varm.

 

 

Dagar fylls av sol, bad och ganska mycket ledighet.

De behöver fyllas med annat också

men jag tänker att det finns tid för det med,

att det hinns.

I alla fall är det vad jag intalar mig.

 

 

Men det har ramlat över mig ett vemod.

En ganska kraftig skugga.

Ingenting nytt, den kommer och går och ibland kraftigare.

Jag kan inte svara på hur pass kraftig,

bara att den finns där.

Jag noterar.

Jag känner till själva upphovet,

faktorerna bakom.

Just nu förstärkta av menstruationsblodet.

 

 

Jag kan känna att jag lätt flyger upp,

att tankarna är i luften och inte alls

speciellt jordade. Mmmm.

 

 

Så jag gör vad jag tror blir bäst.

Samlar.

Tänder ett ljus och en mild rökelsesticka, dricker kamomillte,

anpassar musik.

Var är jag?

Vad vill jag?

Ett par andra frågor.

Lyssnar inåt för svar.

Anpassar.

Och spränger skalet.

 

 

Kanske lägger jag ett par kort på det.

Kanske kommer jag att dansa.

Kanske, troligtvis, med all sannolikhet

kommer jag söka mig utomhus.

Kanske, troligtvis, med all sannolikhet

kommer jag skapa något av det jag får till mig.

Och med all sannolikhet kommer dagen kännas lättare

och sysslorna jag behöver göra mer lustfyllda.

 

 

Jag kämpar med det här,

att lyssna och vara ödmjuk inför jaget.

De gamla hjulspåren vill kritisera med stränghet.

Ju mer jag försöker frigöra desto mer anser jag dem vara hårt lindande.

Och med ens är jag kritisk igen,

och ser det negativa framför vad långt jag har rört mig.

Minns dagarna jag inte ens visste hur att förmå att ändra, var att börja,

så långt bort var det nya att jag inte ens kunde plocka upp en tråd att följa.

Som om det var tvunget att leda rätt från start...

 

 

Det är ju inte det.

Jag påminner mig själv.

 

*

 

 

 

 

 

 

Pics via Shantichild

 

 

 

Hemmagjorda raw bars

 

 

 

 

Jag är ett stort fan av raw bars.

Tycker det är ett utmärkt mellanmål

liksom direkt före eller träningen om det inte blir

som planerat med mat etc.

Eller att ta med till stranden, fjällen eller liknande.

Liksom i matlådor till barnen på skolutflykter etc.

Att ha en i handväskan har räddat mig många gånger,

speciellt när jag pendlade till universitetet.

 

 

Det finns ju en hel del färdigpackiterade att välja på,

själv föredrar jag starkt Raw Bite

men det är inte speciellt svårt att göra själv.

I princip som att göra chokladbollar,

det går på ett kick!

Igår gjorde jag en sats av följande:

 

 

Hemmagjorda raw bars:

 

 

½ cup cashenötter

½ cup valnötter

1 cup osvavlade aprikoser

3 tsk sesamfrön

1 tsk torkad kamomill

1 tsk ingefära

1 tsk vaniljpulver

1 msk raw chocolate nibs

kokosflingor efter tycke

juice från ½ citron

 

 

Mixa samman allt i en mixer till en chokladbollsaktig konsitens.

Forma till bars eller bollar.

Förvaras i kylskåpet ca 1 vecka

eller i frysen betydligt längre.

 

 

Givetvis kan man mixa och trixa blandningar helt efter eget tycke.

Byta ut aprikoser mot exempelvis dadlar eller torkade bär,

eller lite av varje.

Lime istället för citron..

Acaipulver, lucuma, jordgubbspulver  eller något annat super food...

Pumpafrön, linfrön...

Chokladiga, nötiga, bäriga, syrliga...

 

Lek och variera på!!

 

*

 

 

Pic: google

 

 

 

 

More to come

 

 

 

 

 

Och det går alldeles utmärkt att fylla en dag med enbart njtning.

 

 

 

 

 

 

Någon är på fiskeresa och jag är själv hemma.

Själv. Inte ensam.

Under singelåren fick jag ofta höra att jag levde ensam.

Nej, nej, nej.

Nej.

!

Själv men knappast ensam...

 

 

Jag gör det jag brukar. Men intensivare.

Mer och fullt ut.

Och är tacksam.

Kanske inte fullt ut där jag vill vara angående mycket

men fan så mycket närmre på vissa punkter,

än någonsin tidigare.

 

 

Och tacksam är jag över hela min dag.

Så fantastiskt njutbar!

Ytterligare en heldag i ateljén,

vigd både nytta och nöje

- och fika med vän.

Träning med en annan vän

vilket resulterade i frossa av både solvarma smultron och blåbär.

Liksom harsyra och mygg.

De senare knappast så solmogna.

Bukett av både rallarros och älggräs

och det doftar så underbart som bara det vilda kan göra.

Te.

Tystnad.

Vila.

 

 

Så otroligt gott så.

 

*

 

 

Jag vill låta mina krukväxter dansa och skratta.

 

 

 

 

 

Månen har vuxit ett par dygn och fortsätter att växa.

Jag planterar småskotten i krukor.

Krukor och krukor...konservburkar.

dekorerar, gör dem somriga

och alldeles fyllda av saga...

 

 

När jag var liten var de gröna fingrarna påtagliga.

Jag talte med dem, växterna. Andades och fick dem att växa.

I alla fall var det det mamma sa.

Mycket möjligt att fönstren i mitt rum var en gynnsam faktor i sig,

om man säger så.

 

 

De vilda växterna växternas vilda berättelser

lockade mig så mycket mer och jag lyssnade mer till dem.

Sedan blev jag äldre och lyssnade inte så mycket överhuvudtaget.

Man kan säga att jag gjorde tvärtom, olyssnade.

Dödade istället för livnärde.

 

 

Och så höll det på tills något uppenbarligen smög sig på igen.

För tydligen har jag numera en grönskande samling i fönstren,

trots mestadels söder- och västerläge.

Trots avrådan om vissa växter.

Det mesta uppdrivet för egen hand.

Hoppla!

 

 

Nej, jag är inte direkt ett proffs.

Mest så mycket amatör man kan bli

men med en vilja att vårda och sköta om.

Om att låta växterna dansa och skratta. Glittra!

 

 

Längtar tills jag bor större, helst i hus.

När fönstren skall vara både fler och större.

Och möjligheterna utomhus desto fler.

Då.

Kommer jag att växa. Grönska.

Dansa, skratta. Glittra!

Desto mer.

 

*

 

Patti Smith och helgen

 

 

 

 

 

 

 

Jag reste till Dalhalla,

för att se min stora husgudinna.

Och jag dog i den ljumma kvällen

och jag återuppstod några timmar senare,

i den lika ljumma senkvällen

när klockan slog över till natt.

Matad mätt men förvånad över ett tvärt slut.

 

 

Och jag fortsatte att resa i landskapet.

Att lägga till minnesbanken.

Och knyta nytt.

Se samband och arvetrådar.

 

 

Och därefter vilade jag.

Badade jag.

Åt jag glass.

Solade jag och återhämtade jag.

Tills det att kroppen ett par dygn senare åkte hem.

Hem.

 

 

Och fortsatte de fina samtalen.

Och det är te jag kommer koka.

Och det är annat jag kommer koka. Möta. Drömma.

Se de där två dokumentärerna jag ännu inte sett.

Tvätta ikapp.

Fortsätta dricka te,

att lägga kort.

Tända ljusen.

I ensamhet njuta tills jag åter tar fram socialvargen.

 

 

Imorgon måndag, rutiner,

nya stigar och steg.

Bland annat löpstegen.

Nya myggbett att klia och nya möjligheter.

Men vi är inte där än.

 

 

Njuter söndagen både död och levande.

Watch me.

 

Morgonstund

Morgon,
kanske den bästa av stunder på dagen,
näst kvällsnatten.
Eller om det är tvärtom.


Vakna innan annat vaknar.
Dricka te, njuta.
Träning, dusch och frukost...
Utan inbördes ordning..


Dagarna vid herrgården.
Kunde inte äta mig mätt på utsikten.
Hur långt ett öga kan nå - och ändå vara så nära.
Nära..
Alldeles öppet.

*

Till skogen jag söker mig

 

 

 

 

 

 

Det är i det vilda jag finner dig.

Oupphörligt.

Vilande.

Patti Smith i Dalhalla

 

 

 

 

 

 

Idag packar vi åter in vännerna i bilar

och åker mot Siljan.

En dröm går i uppfyllelse för mig,

Patti Smith,

och det i Dalhalla.

Det är så att jag nipprar till mig fullständigt.

Kan omöjligt säga vad stort det är

men jävligt stort.

 

*

 

 

 

Google

Dags för en ny mixer

 

 

 

 

 

 

Så kom då dagen jag har bävat för,

när min mixer ska ge upp. Dö.

Den dog.

Elektrikern konstaterade det uppenbara,

att gummit gett upp. Att det ofta gör det till slut

och att det inte fanns något han kunde göra.

Snyft.

 

 

Fast det var en trogen vän.

Jag har använt den nästan dagligen i 10 år,

mixat varma soppor släta och kalla smoothies isigare.

Det är ett bra betyg.

Fan vad bra den har varit.

Nu drömmer jag om en Vitamix.

Kan tycka att det är mycket pengar

men vet att den definitivt skulle användas flitigt.

Så förbrukningskostnaden skulle definitivt bli låg.

Hmm...

 

 

Rest in Peace my old friend,

tills vi ses igen...