Och det hade varit en omtumlande höst. Mer nervirvlade höstlöv, än sprakande kvar på grenarna. Kanske mer åt November, än Oktober, som om det hade betydelse. Spöklika, vajade de kala grenarna när de rev mörkernätterna med alla hinkar regn. Glittrande dagar av väta. Jag var lost i Litteraturen, i honom. Återkommande. Alltid. Genom åren. Aldrig fullt ut, bara bland skuggorna. Ja, märkligt nog gav vi oss mer hän om höstarna än om vårarna, somrarna. Hur många år - jag tappade räkningen. Jag började längta mer och kände av framtiden i min fruktan. Det blev genom tystnaden han fick se mig. Och vi bar aldrig mer varandras kött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar