Ibland känns det som hela tillvaron är en kliande strumpbyxa, en sån där kalasbyxa man hade när man var liten, med leksnurrade fötter och vridna sömmar. Av ull. Typ som en skinnmössa med pälsen inåt och som är för liten så att knappen under hakan skär in lite och ger panikkänsla när man blir alldeles översvettig när man bygger snökojor och inte kan röra huvudet fritt. Puh! Ja, just så, som ett jäkligt upp och ner vänt tarotkort. När skedde det?
Inatt?
Det måste det ha varit för igår var det bra. Inget särsklilt eller specifikt. Allt. Sen imorse, då var det visst felvänt. "Vaknat på fel sida" syndromet, symptomet... En sån där dag när det mesta går fel, utan större dramatik. Som ett köksfönster som vägrar stänga sig och en lägenhet som visar 15 grader. Och en stark sambo som inte är hemma. Det är jäkligt. Fast jag gnäller inte. Jag är glad och nöjd ändå. Jag skrider fram här i mina kalasstrumpor och ler och skrattar åt livet. Och undrar inte alls över min egen del i detta. Å nej. Någon måtta får det väl vara.
Fast imorgon är det nog ett rättvänt kort igen.
Det måste det vara.
Efter regn kommer solsken.
Jag har ingen plan för sådana här dagar. Jag har ritualer, filmer, skaparkraft och överlevnadskit för de flesta stämningar och humör men inte för en som denna. Tack och lov är de inte så många. "Du har vaknat på vrångsidan" brukade mamma säga. Vad exakt är det, vrångsidan? Vem är vrång? Är jag vrång? Humöret? Vad kallar man dem med ett annat begrepp? Rastlöshet?
Nä. Jag tror jag badar. Matar på med gult och solsken. Lite vitalitet och avspändhet. Lavendel och citron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar