Tiden är förbi när jag kunde flacka runt på det ena mötet efter det andra, gå på föreläsningar, dansa hela natten, träna, hinna med tefikor och all världens möjliga aktiviteter, inklusive, hör och häpna, stillhet - under en och samma dag. Mestadels tänker jag: tack o lov! Jag blir rätt utpumpad av att bara tänka på det. Det har skett en radikal förändring över de senaste åren och som medfört att jag inte längre prioriterar på samma sätt. Mängden prestationer gör inte min dag. Jag duger ändå, rakt upp och ner eller lite krokigt. Fast ibland vore det skönt att ha lite mer av den där vardagen kvar, så att man slipper bli urlakad i huvudet dagen efter en kväll med möte och huvudvärk och långkörning på öde skogsvägar i mörkret.
Men det finns ju andra sätt att tackla det. Såsom att möta förmiddagen med ett lugnare tempo, gott te från Yogi och en fin olja i brännaren. Såsom att vara snäll mot sig innan man ska göra det man behöver göra som kan ta energi, samt att rusta sig under tiden. Det vill säga de tekniker som få en att jorda sig och sticka ner svanskotan i mammajorden. För precis som Willenda skriver över hos
Månsystrarna, den här veckans energier är onekligen starka. Och ja, har de kunnat undgå någon?
Inatt, eller sen kväll, avser jag åka iväg till "min" badvik där jag huserade under sommaren. Jag ska picnica, bränna papper, trötthet, och allsköns skit jag har samlat på mig den senaste tiden. Det kommer bli kraftfullt. Och sedan, efteråt, ska jag lägga mig på Kvinnoklippan, det stora klippblock som har lärt mig så mycket av sin kunskap. Invirad i filtar ska jag låta min kropp bli en enda stor rot. Och som jag förstår kommer det bli en liten utesittning.
Och imorgon, dagen med samma namn som min vackra mormor, kommer vi ha höstens tredje poesikvällen här hemma. Den här gången med berättandet i fokus och tema skräck. Då kommer jag fyllas på av värme, energi och allt det där goda. Plus allt det där sköna som tilltalar en skräckromantiker som jag. Imorgon kommer jag lägga ut en länk till något av det jag kommer läsa.
När alla har gått och lägenheten gapar tom så kommer jag duka upp min årliga tebjudning. Ha fram det fina porslinet, duka vackert etc. Mina gäster är döda men för den sakens skull inte frånvarande annarsvis, tvärtom, en del av dem arbetar jag med. Förr dukade jag upp det bästa som kan tillhöra en tebjudning i mitt tycke och ja, delvis kommer det bli så även i år men nu inser jag att självklart ska jag bjuda dem sådant de själva ansåg så himmelskt gott i jordelivet. Såsom varma katrinplommon med vispgrädde till mormor, tonfisk samt smör till katten.... Det är så givet och enkelt och kanske just därför varit dolt för mina ögon.
Nu. Fixa blomkålssoppa.
