Det var sommar och det var någon gång i slutet av 80-talet. Mamma skulle iväg och väva hela dagen och jag skulle vara ensam tills pappa kom hem. Fast jag skulle knappast vara hemma, det var inte planen. Det var ännu morgon men redan varmt och soligt. Jag åt frukost framför sommarlovsmorgon, fil med nyplockade jordgubbar. Sedan plockade hon fram en påse med bullar och kakor, hon visste inte allt men hon visste att mina upptåg inkluderade fika. Därefter gömde vi nyckeln, det var aldrig någon idé att jag hade den på mig, för att sedan rulla iväg åt varsit håll, hon i bilen och jag på cykeln.
Klockan tio och trettio hade vi bestämt träff vid korset, min bästa kompis och jag. Vi rullade iväg nerför backen, på väg åt det håll av området man varken fick eller ville till på egen hand. Vi tog av vid den gamla lekplatsen, den som knappast syntes längre men som vi båda ha gungat vid när vi var riktigt små. Idag finns inte ens ett ärr kvar men det gjorde det då, där i slutet av 80-talet. Vi cyklade in bakom kröken och där stod hennes äldre syster och kompis och väntade. De räckte över en ritad karta och på pappret var salta bildäck fasttejpade. De skrattade högt och cyklade snabbt iväg, ropade över axeln att vi var tvungna att vänta innan vi kom efter. Och det gjorde vi, vi ville ju inte förstöra alltihopa genom att cykla ikapp dem.
Vi återfann dem vid krysset på kartan. Djupt inne i skogen vid ett omkullfallet träd. Fikat var uppdukat, med mycket mer godis, dricka och godsaker än våra föräldrar kände till. Vi lekte troll och jag lärde mig rapa.
Nästan tjugo år senare och en lika vacker dag, kanske aningen mer blåsig. Jag och två vänner ute vid hennes sommarstuga vid Vänern. För många dagar av slappande i solen hade gjort oss sugna på upptåg så vi bytte om till badkläder och lastade i oss själva i kanoten och paddlade iväg. Tog oss fram, nära vattenytan och vågglittret. Vi vände först när vi var mer än halvvägs till barndomsön. Vår första tur. I medvind. Tillbakavägen var inte lika lätt, vilket vi egentligen redan kände till så vi hoppade i och simmade istället.
Idag, en vår som inte riktigt har bestämt sig - vill hon blomma ut eller dröja? Låta träden knoppas eller inte? Jag som längtar varma sommardagar och upptäckarlust. Längtar dagar som dröjer sig kvar, likt ett pärlhalsband av minnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar