Vi satt i gungorna och pratade, kanske om skoldagen, kanske om musikskolan och flöjtskolan men troligen om något helt annat, som bilar och Barbie. Du sa att du kunde springa fortare än tåget. Jag trodde dig inte men du sa att det kunde du visst - om vinden var rätt och du sprang i bar överkropp. Du skulle visa mig någon gång men det försvann bland alla upptåg. Fast minnet det blev kvar.
I flera års tid satt jag varje morgon i ert vardagsrum. Uppkrupen i en för mig då stor fåtölj och i skenet av skum belysning läsandes bok efter bok: Kitty, Mary & Lou, Vi Fem, Agatha Christie, Bröderna Hardy, Biggles, Selma Lagerlöf.... Din mamma kom alltid och tände en till lampa, sa att fall jag fortsätte läsa på det sättet - nära och utan ljus, så skulle jag få glasögon. Det fick jag också, så småningom.
Vi hade barndomen ihop. Sedan följde ett par år när vi knappt sa hej. Jag vet inte varför, det bara blev så. Kanske mest för att vi inte längre gick i samma klass. Jag minns inte längre. Därefter blev det som det skulle igen. Vi började gymnasiet, du musik och jag konst och formgivning. Det var lite ovant först - att det var som det alltid hade varit. Efter en fest eller två existerade inga andra tankar.
Jag har kunnat bli så trött på dig. Ingen har gjort mig irriterad på samma sätt, dina later och olater... Samtidigt var det det jag saknade så oerhört på Gotland för ett par år sedan. All yta och lust efter perfektion fick mig att längta så oerhört, efter det som är äkta, efter det som bara ÄR, för samtidigt är ju alla egenheter en del av charmen med dig. Alla har vi våra issues, alla har vi något vi behöver arbeta med. Du är den du är och jag uppskattar och tycker så mycket om dig, just för att DU är DU.
Grattis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar