Spinning around

Mina två största problem med mig själv är att jag tänker för mycket och spinner i 190. Det är inte genomdåligt i alla situationer, tvärtom. I vissa kan de vara en enorm fördel. Att jag tänker för mycket kan även innebära att jag inte räds att gå på djupet, att ta tiden för att sätta mig in i något etc. Att jag spinner är att jag brinner, att jag kan engagera och känna engagemang. I mina spinnar perioder brukar jag även vara effektiv, kreativ och produktiv.

Men så kan ju även spiralen snurra sämre.... När jag spinner kan ingen stoppa mig, inte ens jag själv. Det är som en gammal radio som fortsätter gå fastän batterierna är urtagna, som en karusell som inte går att stoppa. Det stjäl energi så inåt helvete. Är jag i en period när jag både spinner och tänker för mycket, ja gissa...

Nu för tiden har jag lärt mig att bromsa och plana ut. Jag varken vill eller kan radera ut, jag är ändå jag och en riktig humörmänniska men jag kan leva mer harmoniskt, vilket är mycket skönare. Dessutom får jag mer gjort, så förbaskat mer gjort. Jag har ju energi som räcker längre stunder. Det är inte alltid helt enkelt att ligga steget före mig själv. Jag antar att det på sätt och vis innebär att jag har vuxit upp i dess rätta bemärkelse. Jag kan förstå hur en småbarnsförälder har det som ligger steget framför.. Det är riktigt gött att förändra och skapa goda mönster och rutiner.

Jag tror vi alla bär på en djävul/frestare ibland, som vill få oss av de goda vägen vi vandrar. Med den goda vägen menar jag den rätta vägen, den svåra vägen (för att vandra rätt är aldrig att vandra lätt, det är en annan väg) den väg vi väljer medvetet. När vi gör hälsosamma val, hälsosamma ur olika synvinklar. Hur som, när vi har vandrat där ett tag i snårskogen väcks en djävul inom oss som vill få oss att tro att vi är fel ute, får oss att spinna...och det enda vi behöver göra är att hålla fast i oss själva, i tron på att vi faktiskt fixar det och är rätt ute. Då prövas vi och vi vinner. Vi vinner framgång och insikter, vi mognar.

Oj, oj...låter en hel del mer kristet än vad jag har för avsikt...Och enklare också för den delen.. Jag tror aldrig livet kommer bli genomlätt. Vår lycka och sinnesro beror istället på hur vi tacklar motgångarna. Vad vi gör dem till, om vi gör en höna av en fjäder eller väljer att betitta fjädern medan den sakta seglar förbi. Kan visserligen hända att det ibland är en hel fågel som flyger förbi men ändå - det är livet!

Och man är aldrig ensam. På varje liten rädsla eller pirr av nervositet sitter det en bukett av andra människor i ens närhet som upplever liknande känslor. På sätt och vis tror vi för mycket om oss själva samtidigt som vi tror för lite. Och det är där vännerna kommer in. Hur mycket enklare kan tillvaron inte kännas efter en stund med vännerna? En fika på stan med mina tjejer brukar få mig så jäkla lycklig i livet när jag innan kanske har varit skitorolig för nåt. Vänskap är magi. Tänk om vi kunde behandla våra okända medmänniskor på samma sätt som våra närmsta vänner, vad vackert det skulle bli i samhället - och ödmjukt. Det är sånt som skulle få oss att inte gå igång på en otrevlig kassörska utan istället tänka att ja, ja hon har ju problem med ditt och datt. Det är sånt som får oss att se bakom den järnhårda attityden på ungdomar vi möter och istället se den osäkra människan, just därför bjussar vi på ett leende.

Och jag tror det är då man slutar upp att tänka för mycket utan landar mjukt i att bara vara och göra. Det är då man säger ja till att leva.