42 meters fall och sånger i möten

Det är så mycket vackert som händer - då, nu och just nu i detta ögonblick. Så mycket som hjälper till att berika mig och skapar fina minnen för mig att plocka fram när de behövs. Så mycket som sker och får mig att vilja spendera allt mindre tid framför datorn. Ändå finns stunderna när jag vill dela med mig orden och tankarna...

Hur vill Du leva ditt liv? Vilka vägar vill Du gå, som ännu ligger otrampade framför Dig? Tänk över, ta Dig tiden. Våga ta stegen...

Jag vet hur jag vill leva. Påminner mig ständigt och låter det vara ledstjärnan i livet. Ju mer jag påminner mig och ju mer jag vandrar hjärtats röst och autentiska liv desto klarare lyser stjärnan och rösten. Desto mer självklar blir vägen. Min pappa brukar säga att man kan välja den lätta eller den rätta vägen. Och ja, nog är det så. Hjärtats väg är inte allltid lätt att vandra men när man börjar finns ingen återvändo. Det är ens skyldighet till sig själv, att våga ta stegen.

För mig handlar det just nu mycket om att utmana mig själv. Möta mina rädslor, tänka så lite jag kan och bara göra. Tänka med röven! Våga de där små sakerna som jag undviker annars. Det där som många gånger en gång i tiden har varit självklart men som jag av en eller annan anledning inte gör längre. Som att sjunga. I bilen sjunger jag - till stereon men eftersom vi inte har bilstereo, eller bil numera så förblir jag tyst. Sjunga i duschen är en klassiker, som jag inte heller gör längre. Jag är tyst. Nu ska jag arbeta med att höja rösten. Finna en sten i skogen, sitta där och sjunga orden så som de kommer. Kända sånger och texter jag hittar på, spelar ingen roll vilket, det är sjunga jag ska göra.

Möten. Möten är vackra och berikande. Under helgen träffade jag otroligt vackra kvinnor och män. Det utvecklade mig och jag fick lärdommar med mig hem. Det var mycket jag kunde lämna kvar vid elden och berget. Ge sig hän. Ge sig hän. Torka vingarna och flyga, ta av sig på fötterna och hoppa in i elden. Att bli till en lerklump och krypa in i jorden. Att bli till en vattendroppe och flyta iväg nedströms. Att låta vinden gripa tag i varenda hårtest... Jag vet vad jag behöver göra. Jag vet vad jag kan lämna där hän..

Jag pratar med korpen. Länge har vi bekantat oss. Länge har vi setts i dalen. Igår på ett par meters avstånd. Korpen i ögonhöjd i granen, jag ståendes i buskaget, med regnet strilande mot pannan. Vi berättade vilka vi var, öga mot öga, öra mot ... öra?